I en liten stuga bor också människor

Mamma med mig (Irja) och Mauno i famnen. Ritva står framför mamma.

Dagens släktberättelse är skriven av Irja. Irja delar vackert med sig av sitt släktforskande och hennes erfarenhet av att vara barn i Finland under krigsåren på 1940-talet.

Behovet av att berätta om mamma och släkten och beskriva levnadshistoria med generationsperspektiv, har tilltagit med åren. Med en viss försiktighet började jag skriva på en bok i början på 1990-talet. Men så blev jag inom några år berikad med fyra barnbarn, med ett avbrott i skrivandet som påföljd.

Mamma Anna Sylvias och släktens berättelser väckte min nyfikenhet för släktforskning. Den samlade kunskapen om levnadsöden och levnadsförhållanden ökade mitt intresse att forska vidare. Kyrkoböcker har haft en betydande roll i sammanhanget gällande fakta.

Jag fick syn på MyHeritage.se på Facebook för en tid sedan där jag fick möjlighet att fylla i påståendet “Jag älskar släktforskning för att…”. Jag har förstått att MyHeritage.se är en god kunskapskälla.

Berättelsen startar vid svensk-ryska kriget 1788, men själva släkthistorien får sin början på 1800-talet. Abraham Johansson har ingått i äktenskap med Serafia Daaviddr och Carolina Thomasdotter med Juho Antinpoika Eerola. Abraham och Serafia blir föräldrar till mammas morfar Zachris, och Carolina och Juho blir föräldrar till mammas mormor Anna-Liisa. I dagsläget har jag kommit fram till fem släktgrenar.

Min släkt är involverade i mitt släktforskande och har informerats om mitt skrivande. Jag har också träffat kusinbarn, och jag har intervjuat några av dem.

Mitt ursprungsland är Finland. Det finns ungerska rötter samt svensk anknytning genom vår gemensamma historia fram till 1809. Jag återkommer till detta i slutet av berättelsen.

De personer som jag beskrivit i mina berättelser har jag haft kännedom om sedan tidigare men jag hoppas på lite överraskningar, det vore spännande. När jag var barn trodde vår familj att vi hade ryskt ursprung men det visade sig sedan att det var ungerskt. Den släkt som jag har mött har stärkt släktbanden och gett mig en starkare grundkänsla.

Min släktberättelse är känsloladdad. Jag delar gärna mina erfarenheter, men är också mottaglig för andras erfarenheter och kunskaper.

Ett tips till någon som vill börja släktforska kan vara att samla berättelser om släkten. Till exempel något som har sagts och gjorts eller några speciella personliga drag, händelser och intressen. Men det riktigt intressanta kan vara hörsägen. Det kan bli riktigt spännande, för det kan finnas så många olika tolkningar beroende på vem som berättar och beskriver.

I en liten stuga bor också människor.

Det är januarimånad, men den är inte lika kallt som under vinterkriget. Fortsättningskriget pågår. Denna ständiga oro gör sig påmind under dygnets alla timmar. Mammas oro är befogad, hon är på väg tillsammans med “fiskar-Hilda” till barnbördshuset. De åker häst och släde över den tillfrusna sjön.

Skymningen har lagt sig över landskapet. Tystnad råder och den är både rogivande och hotfull på en och samma gång. Värkarna kommer och går, och så långt är allt som det skall. Väl framme i värmen och tryggheten ser jag dagsljuset den 14 januari 1943. Mina äldre syskon är fem respektive tre år. Hösten 1944 åker de båda till Sverige som krigsbarn, till Hörnefors i Västerbotten närmare bestämt, och då är jag ett år och åtta månader, helt ovetande om livets vedermödor.

Platsen framför spegelbyrån blir till ett altare för mamma. Där stod hon framför fotografier och blev alldeles stilla och jag såg att hon grät. Nu när jag som vuxen blickar tillbaka i tiden kan jag ana vad mamma tänkte och kände. Hon hade redan förlorat två av sina barn under krigsåren.

Pappa blev skadad under kriget och var inte tillräknelig, varken fysiskt eller mentalt. Han var en av ”de svaga”, som det sades då. För oss barn var han mer frånvarande än närvarande. Dagar kom och gick. Vi levde i efterkrigets verklighet, som hade positiva nyanser med gråa inslag.

En tidig vårdag kom pappa hem, satte sig vid köksbordet och jag står bakom hans trygga rygg och jag tycker att han är fin. Mamma står vid spisen och jag hör pappa säga, “Jag vill ha Irja med mig”.

Mamma svarar att ingen av barnen följer med honom. Det känns som luften står stilla i rummet, det är synd om pappa, samtidigt som det känns riktigt bra att mamma bestämmer.

Vi levde i ett stort socialt sammanhang nära varandra i större och mindre gårdar. Men det fanns också små stugor med kreatur för självhushållning. Vi bodde nära mammas moster Aino i en liten stuga utan kreatur, det var bara ett hus i mellan och på andra sidan bodde mammas kusin. De vuxna hjälptes åt i det dagliga livet och vi barn var en del av de vuxnas vardag. Med respekt och tacksamhet går mina tankar tillbaka till de hårt arbetande människorna, som hade så stor omtanke för varandra och om oss barn.

En man med resväska står på grannens trappa, han är gårdfarihandlare. Han frågar vår granne om det bor människor i den stugan också och pekar på vårt hem. Det är en märklig fråga tycker jag som står en liten bit ifrån och hör undertonen i hans fråga. Det var försommaroch krigets följder var påtagligt närvarande.

Mannen med resväskan innehållande kortvaror gav mig livskunskap utan att han själv var medveten om det och utan att jag själv kunde ana budskapets betydelse och dess roll i framtiden. “I en liten stuga bor också människor” blev en av mitt livs grundstenar.

Någonstans under resans gång blev jag medveten om att vara en del av mitt lands historia. Jag blev även en historiebärare, en av många. Jag blev också varse om hur spår av historia i generationer tillbaka i tiden lever med oss och genom oss. Min berättelse är från en liten del av Finland. Vi har med oss det unika som följer med oss i generationer, som sedan uppdagas i olika skepnader i vårt liv, och när spåren leder historien till ett nutidssammanhang, blir tillvaron mera begriplig.