Att hitta sina rötter

Sara

För ett år sedan tillträdde jag som marknads-kommunikatör på MyHeritage. Med över en miljon skandinaviska användare, varav nästan 500 000 av dem svenskar, tyckte MyHeritage att det var dags att starta en svensk blogg. Sara heter jag som är ansvarig för bloggen.

Det viktiga med bloggen är att den är här för er skull, det här är användarnas blogg. Under året har det skrivits om intressanta släktforsknings- föreningar, användarberättelser, uppdateringar från MyHeritage och mycket mer. Har ni idéer, förslag, eller tankar om vad ni vill läsa på bloggen framöver kan ni alltid kontakta mig.

Så vad finns det att berätta om mina anor? På mammas sida är vi upplänningar och sörmlänningar ända in på 1700-talet. Därefter kunde mormor inte släktforska längre för skriften i kyrkböckerna blev svår att tyda. Vi har även släktled som emigrerade till Nordamerika på 1800-talet.

På pappas sida har jag en mer färgstark berättelse att berätta. Båda mina farföräldrar kom till Sverige efter andra världskriget, när Sverige behövde utländsk arbetskraft. Farfar Francesco kom från Taranto, längst ner på den italienska stöveln. Farmor Marietta kom till Sverige från Finland. Båda kom med förhoppningen om en bättre framtid. De träffades, gifte sig och fick pappa 1958. Farfar dog sex år senare och pappa växte upp utan syskon och pappa.

Vid min farmors bortgång för 23 år sedan hittade min pappa sin pappas dödbevis, där det stod att pappa hade två bröder, en i Sverige och en i Italien. Lite tagen av denna nyhet kontaktade han sin bror i Sverige, som av personliga skäl inte var intresserad av att prata med pappa. Brodern i Italien var för långt borta och det var för krångligt att försöka kontakta Italien tyckte pappa. Och gjorde därefter inga fler försök att hitta sina italienska rötter.

Min gammelmormor Anna

Jag och mina två systrar, Sandra och Sofia växte upp utan kusiner på både pappas och mammas sida. Och vad jag som barn tjatade på pappa att han skulle försöka hitta sin italienska bror, vår farbror. Han hade kanske barn och vi skulle då få kusiner! Men pappa hade en alltid en ursäkt, han visst inte hur han skulle kunna hitta honom, han visste inte var att skulle leta, han var för gammal. Det fanns alltid en undanflykt.

När jag tog studenten 2005 bestämde jag mig för att åka till Italien. Jag var nyfiken på landet, språket och mina rötter. Med mig tog jag en kopia av min farfars dödbevis, det enda beviset jag hade på att min farbror faktiskt fanns någonstans i Italien. Det första jag gjorde när jag kom till Italien var att leta rätt på ett internetcafé och där sökte jag efter honom i gula sidorna men utan något resultat. Besviken fortsatte jag mitt liv i Italien i tre månader tills att det nästan var dags för mig att åka tillbaka till Sverige.

Den sista veckan i Italien hade jag besök av en kompis från Sverige och jag frågade henne om hon ville följa med mig till Taranto. Även fast jag inte hade hittat min farbror ville jag i alla fall se staden där min farfar växt upp. Men innan vi skulle sätta oss på tåget för att åka till Taranto bestämde jag mig för att göra ett sista försök med gula sidorna. När jag tog fram det kopierade dödsbeviset, kom mina nyfunna italienska kunskaper till nytta. Jag upptäckte att min farbrors namn var felstavat i dödsbeviset. Så jag sökte igen, denna gång med rätt stavning och fick fram ett sökresultat med adress och telefonnummer. Jag skrev snabbt ner informationen och vi hoppade på nattåget till Taranto.

Väl framme i Taranto gick vi direkt till den lokala turistbyrån för att försöka hitta ett hotell. Där frågade tjejen bakom disken hur hon kunde hjälpa mig. På knagglig italienska förklarade jag för henne att jag letade efter min farbror. Hon frågade om jag hade ett nummer och erbjöd sig att ringa till numret jag hade. Hon ringde och gav luren till mig. Jag frågade mannen i telefon om han hette Gian Paulo och om hans pappa hade hetat Francesco Delfino. Han sa ja och jag sa att i så fall är du min farbror och min pappas bror.

En timme senare kom min kusin Francesca och hämtade mig och min kompis. Helt plötslig hade jag tre kusiner: Stella, Francesca och Daniella. Det kändes helt otroligt att sitta i min farbrors kök och höra honom berätta hur han blev lämnad av sin pappa som åkte till Sverige.

Två månader senare var jag tillbaka i Taranto, denna gång tillsammans med hela min familj. Pappa fick 49 år gammal för första gången i sitt liv träffa sin bror och hela hans familj. Mina systrar och jag hade äntligen fått kusiner.

Pappa och hans bror i deras röda tröjor

Det mest otroliga är vilka ringar på vattnet detta möte skapade. Vi har varit tillbaka i Italien efter vårt första möte. Vi håller kontakten med vår italienska släkt. Vi skickar födelsedagspresenter och gratulationskort till våra kusinbarn. Och mina föräldrar har gått flera kvällskurser i italienska.

Pappa var ju inte alls för gammal för att leta efter sina rötter, han visste bara inte vart han skulle börja leta, så jag hjälpte honom att ta det första steget. Därför är jag glad att jag jobbar på MyHeritage. MyHeritage hjälper människor hela tiden att ta det där första steget att utforska sin släkt och lära sig mer om sitt ursprung.

Om du har en liknande historia eller upplevelse som du vill dela med dig av, kan du e-posta den till min mig.

Du kan även följa oss på Facebook och Twitter