Att vara ensambarn kanske inte är så illa

Att vara ensambarn kanske inte är så illa

Att vara ensambarn kanske inte är så illa

Ensambarn har genom åren fått dåligt rykte. Ända sedan Stanley Hall, barnpsykologins fader, döpte deras tillstånd till ”en sjukdom i sig självt”, har de karaktäriserats som bortskämda, missanpassade, eller värre än så.

Finns det någon sanning bakom dessa påståenden? Många menar det. Men samtidigt, har man genom tiden sagt att kvicksilver gör underverk för huden, att lägga radioaktiva kemikalier i dricksvattnet är bra för hälsan, och att jorden är platt (vissa påstår faktiskt fortfarande det).

I verkligheten har mycket av forskningen i detta ämne inskränkts av poppsykologi om enbarnsstereotypen under åren. Stora delar av forskningen kommer från landet, som Stanley Halls liknar ett gigantiskt laboratorium för skapandet av olyckliga syskonlösa barn: Kina.

Så mycket enbarnshysteri har vuxit fram från Mittens rike att en ny typ av öknamn har skapats. Dessa syskonlösa barn kallas ”små kejsare” och det sägs att de skäms bort så mycket att de varken kan tolerera misslyckanden eller hantera något annat än att få som de vill.

Otaliga studier har inte kunnat finna några märkbara negativa effekter bland Kinas enbarnsbefolkning jämfört med syskonrika länder. Vissa studier visar att ensambarn är mer mentalt välmående än barn med syskon. Dessa studier har fått forskare att inse att vara ensambarn kanske inte är en sådan börda trots allt.

Annan forskning stärker uppfattningen att ensambarn har det bäst. En studie från Storbritannien, som har följt 40 000 brittiska hushåll över en längre tidsperiod, fann att ensambarn i genomsnitt var mycket lyckligare än de med syskon. Anledningen till detta kan vara att många barn upplever syskonbråk som jobbigt, ett problem som ensambarn av uppenbara skäl slipper. Studiens författare föreslår även att ensambarn kan dra nytta av att inte behöva tävla om godis, utrymme och uppmärksamhet.

Så kanske det inte är så illa att vara ensambarn trots allt. Detta är välkomnande nyheter eftersom det blir allt vanligare med ensambarn världen över. Är det dags att radera stereotypen? Vad tycker du? Dela med dig nedan i kommentarsfältet eller på Facebook eller Twitter.

Taggar:

Kommentarer

E-postadressen hålls privat och kommer inte att visas.

  • Ulla Nordling

    augusti 17, 2013

    Hej! Som ett barn utan syskon upplever jag en sorg. Varför vet jag inte. Det har bara funnits där så länge jag minns. Mina föräldrar lever och lever ett bra liv. Jag kan inte leva upp till det. Vi befinner oss i varsitt land. Finland Sverige. Jag saknar tillhörighet. Antagligen ensamhet.-Varför känna/tänka efter. Men- jag säger alltid till mina medmänniskor: Minst två barn… Ulla

  • Karolina Hagegård

    september 6, 2013

    Hallå, den där studien som visade att ensambarn var mer mentalt välmående var ju just från Kina, och enligt abstractet så fann man ingen sådan skillnad hos de barn som fötts före enbarnspolicyn! Dvs, det är brytandet av policyn som gjorde syskonen mer olyckliga, inte själva syskonskapet!

    • Sara

      september 9, 2013

      Hej Karolina,

      Tack för din kommentar. Har inte tagit del av just den där studien, men intressant att läsa att det inte var själva enbarnspolicyn som gjorde barn olyckliga, utan det faktum att man skapade en policy.

      Vänligen Sara

  • Sara

    juli 8, 2014

    Hej! Jag har själv ett syskon, har alltid upplevt att jag aldrig är ensam fast vi har bråkat i många år, även som vuxen. Lever i hop med min sambo sen 18 år tillbaka, vi har en son i hop och jag skulle gärna vilja ha ett barn till. Inte så mycket för min skull utan mer för min pojke skull. Är rädd att man utan att vilja skämer bort sitt barn om man har bara ett. Det som är mitt problem är att min sambo bara vill ha ett barn. Svårt att veta hur man ska gå till väga. Min sambo är 35 och jag är 33, tycker bara det att tiden går och man blir ju inte yngre. ;( vår son är 3,5 vilket är mer än lagom att skaffa ett syskon till honom. /Sara