En oväntad upptäcktsfärd

Släktforskningen gav mig ord att prata i tystnaden. Så summerar dagens gästbloggare, Åsa Blomqvist, sin forskning. Åsa, som till vardags är lärare, var på jakt efter ett nytt sätt att undervisa, men fick istället en nytändning i sin släktforskning. Följ hennes upptäcktsfärd i dagens inlägg.

Vi diskuterade, som vi alltid gör när vi träffas, om hur vår undervisning kunde förbättras och vad som kunde vara intressant för våra elever. Den här gången gällde det geografiundervisningen där klimat, yrken, ort och befolkningsökning skulle ingå och dessutom samverka. Vid den här tiden undervisade vi båda i SO på varsin grundskola, min bästa vän och jag.

”Så här funderar jag på att göra”, sa hon och öppnade datorn.  Hon visade mig en gammal släktbild och presenterade dem som familjen Jonsson. Jag tittade länge på bilden och till slut började jag räkna alla barn jag såg.

”Om man granskar bilden och sedan diskuterar den med eleverna och lägger in befolkningsökning, klimat, yrken ock så vidare i diskussionen. Då blir allt mer handfast. Sen berättar jag för dem att det här är min släkt, men nu ska ni få titta på er egen släkt”.

”Var hittade du detta?”, sa jag och kände att nu var vi på rätt väg.

”Jag tittade i husförhörslängderna för att se hur många barn varje familj hade. Men man kan även se yrken”, tillade hon.

Ja, så där fortsatte det och vi kom med den ena briljanta idén efter den andra. Till slut sa jag:

”Hur gör du? Hur har du hittat allt det där om din släkt? Jag vill också veta mer om min släkt. Särskilt på den släktgren som ingen pratar om.”

Det var så här allting började under den jämtländska sommarnatten för några år sedan. Eleverna fick undersöka sin egen släkt och se hur deras egna anfäder levde och försörjde sig. Lektionsupplägget blev väldigt uppskattat och själv var jag fast i dubbel bemärkelse. Jag var fast i släktforskningen som företeelse, men även fast besluten av att hitta den del av min släkt som för länge sedan hade tystnat.

Som historielärare har jag alltid tyckt om berättelsen och berättelsens sammanhang. Intresset väcktes redan i barnsben och i närheten till mina farföräldrar. De berättade ofta historier från sin barndom; historier om min farmors släkt i Schweiz och Tyskland; historier om min farfars mamma, dotter till Sixten Sparre. Ni vet, han som rymde iväg med Elvira Madigan.

Barnen Märta och Erik Sparre af Rossvik som Sixten Sparre efterlämnade. Märta är min anmoder

I högstadiet fick jag för mig att släktforska, som min del i elevens val. Min grupp besökte landsarkivet och när arkivchefen fick höra mitt efternamn så gick han och hämtade adelskalendern. Han sa:

”Här! Jag vet vem du är, för jag känner din farfar. Du kan leta i den här kalendern.” Boken gled ner i mina armar. Jag tjuvkikade på mina klasskompisar som slängde sig över husförhörslängder med förtjusta små utrop, medan jag själv tappade lusten där jag satt i ett ensamt rum. Jag bläddrade sida upp och sida ned. Sidor med heraldiska sköldar och släkt som bara var att skriva av. Det fanns ingen spänning när det inte blev något letande och ingen att dela mina upptäckter med. Det som blev punkt för min släktforskningskarriär som fjortonåring var när läraren tittade in i rummet och sa:

”Visst kan det där vara intressant, men det var faktiskt bönderna som byggde Sverige.”

Var fanns de där bönderna? Tänkte jag och lovade mig själv att jag skulle hitta min mors släkt istället. Den grenen jag inte hade hört ett knyst om. Kanske var de bönder?

Min mormor dog då min mamma endast var tio år gammal. Min morfar berättade aldrig om hennes släkt för mig, så jag visste inte mer än att hon kom från en fjällby. Det sades att hon var från en samisk släkt. Fjällbyn var en plats som jag många gånger hade besökt. Det fanns redan starka band till den platsen, så när jag bestämde mig för att börja leta tog jag hjälp av min mor. Hon hittade bilder och vi intervjuade vår släkt och många vänner till släkten. Jag insåg att jag hade samiskt påbrå och lärde mig fort att en same utan renar pratade man inte om. En same utan renar räknades varken in i det samiska samhället eller i det svenska. Vår släkt var bottenskrapet.

Var du same fram till år 1942 var du också i alla fall här i Jämtland inskriven i en lappförsamling. Detta innebar att du inte hade någon rösträtt eller rätt till någon sockens fattigvård. Du var helt och hållet styrd av staten, det vill säga  lappfogden. Du hade ingen bestämmanderätt i samebyn om du inte hade renar. Det är därifrån vi känner igen ordet fattiglapp.

Fjällfamiljen Brande i Jänsmässholmen

Jag förstod att det var på grund av allt detta som min mormor aldrig berättade om det samiska.

”Det var inget man talade om, det var bara så” sa de äldre släktingarna. Jag funderade och gick vidare i min forskning. Helt plötsligt dök det upp nya släktingar och nya trevliga bekantskaper. Jag sökte i dokument från kommunarkiven och jag och mamma letade på olika kyrkogårdar. Vi läste gamla tidningar från biblioteket. Sedan kom jag fram till att både den samiska sidan och mina andra släktgrenar måste bli dokumenterade. Jag samlade mina inskannade kort och i samma veva fick jag beskedet om att vi äntligen skulle få vårt första barnbarn.

Jag prövade mig fram att dokumentera det jag kom över på olika sätt, men inget fungerade tillräckligt bra. Jag hade redan en släkttavla med namn, födelsedatum etc. Men där rymdes inte alla historier. Jag ritade antavlor på baksidan av gamla tapetrullar, men vad skulle jag göra av alla mina bilder? Jag ville att alla skulle kunna ta del av dessa fantastiska bilder. Bilderna är små egna historier och det går att hitta de mest otroliga detaljer och ledtrådar varje bild. Mina favoritbilder är de bilder där flera människor samspelar. Jag vet att det troligtvis bara togs en bild på varje motiv, vilket innebär att de är så unika i sitt slag att jag blir tårögd.

För att få struktur började jag dela upp min släkt i fyra led: mormor, morfar, farmor och farfar. Jag gav dem olika signaturer och planen blev att göra fyra böcker till mitt väntade barnbarn. På så sätt kunde historierna leva vidare till ytterligare en generation.

Ungefär samtidigt, i början av 2013, startade jag bloggen Ofog. Det tog inte lång tid innan jag märkte hur populär Ofog blev. Till och med människor som inte var släkt med mig kommenterade och uppmuntrade mig att fortsätta skriva. Jag använde alla bilder jag hade, och de jag inte visste något om fick ett eget liv. Jag såg det som att bilderna fick en revival. Jag hittade en intressant vinkel. Att ta sin egen släkt och sätta in dem i historien och dess rätta samtid och göra jämförelse med vår egen nutid, det blev mitt koncept.  Jag får genom det här ägna mig åt mina två främsta intressen samtidigt, det vill säga släktforskning och historia.

Vem är jag då? Ni har säkert redan räknat ut att jag är lärare i svenska och historia. Jag är även gift, har tre barn och ett nyfött barnbarn. Genom min blogg Ofog och min släktforskning har jag fått en större förståelse för hur min släkt har agerat, men även varför jag aldrig visste något om min mors släkt. Släktforskningen gav mig ord att prata i tystnaden.  Mitt namn är Åsa Blomqvist och jag bor i Östersund.

Här står jag. Precis där jag alltid har känt mig hemma, men aldrig förstått varför. Mitt i Jämtlands fjällvärld, närmare bestämt i Jänsmässholmen