Del 7: Sista Viloplatsen

Sedan april 2015 har vi fått följa Annas släktresa. Hon lämnade trygga Sverige för att testa på livet i Australien och träffa ättlingar till hennes släkting Oskar som emigrerade dit 1890 och utforska hans liv

Mycket har hänt sedan jag skrev sist. Jag har lämnat Australien och är nu tillbaka i Sverige. I mitt senaste inlägg spekulerade jag kring vem som var Oskar och Johans farbror som redan bodde i Australien. Det finns just nu mycket som pekar på att denna är Karl Toftström ­eller Charles Thompson som han bytte namn till. David har fått kontakt med Charles barnbarnsbarn Ken som också kände igen alla sex barnen i bilden jag skrev om sist. Ken har nu även gått med på att göra ett DNA test för att säkerställa att han och David är släkt och att Charles faktiskt var släkt med Oskar och Johan.

Under min sista månad i Australien fanns det fortfarande en sak som jag ännu inte gjort och som jag var tvungen att göra. Besöka Forster där Oskar och Johan hade levt. David följde med mig och det första vi gjorde var att besöka hans kusin John Dooker och hans fru Fay. John är son till Oskars dotter Lillah May Thompson. Jag har länge längtat efter att få träffa John och få höra honom berätta om sina minnen av sin morfar. John var endast 4 år när Oskar gick bort och minnena av honom är därför lika få som åren han levt innan hans morfar dog. Han minns dock Oskar som en inte speciellt kärleksfull och kramgo morfar. Han var inte på något vis elak mot sina barnbarn, men det var andra tider då och det kunde vara betydligt mer formellt mellan vuxna och barn. John berättade även om en gång då han besökte sin morfar på sjukhuset. Han kunde minnas att Oskar hade varit väldigt dålig samt att det var två andra män där som han inte visste vilka de var. Detta tillfälle är troligen när Oskar låg för döden och att en av männen som var där mycket möjligt kan ha varit hans bror Johan.

Mitt korta besök i Forster handlade egentligen inte så mycket om mig själv och vad jag ville upptäcka för min egen skull. Jag ville främst besöka kyrkogården där Oskar och Johan låg begravda så jag kunde berätta för min mormor om deras sista viloplats. Min mormor var ännu inte född när hennes farbröder for iväg men för henne har Oskar och Johans öde alltid varit en återkommande källa till undran. När jag ringde och berättade att vi hade hittat deras gravar kunde jag höra på hennes röst att hon blev rörd. Nästan sorgsen. Sorgsen på grund av att hon önskar hon fått dela detta ögonblick med sina syskon innan de gick bort. Men tacksam för att hon äntligen fått veta vad som hände.

När vi kom till kyrkogården lyckades vi hitta Oskars gravsten med en gång. Under ett träd låg den täckt av löv och mossa. Jag började direkt rensa stenen så texten kunde bli tydligare. Vi började sedan leta efter Johans. Vi letade och letade men utan att hitta den. Jag vägrade ge upp. Jag beslutade mig för att börja leta mig bort mot vad som såg ut som en övergiven del utav kyrkogården. Gräset där var oklippt och gamla gravstenar var placerade lite hursom. Och det var där den låg. Under grenar, löv och jord hittade jag tillslut Johans sten. Gravstenen var en liten, liggande sten av det enklaste laget. Inte i närheten av Oskars utsmyckade sten omgiven av sin fru och sina barn. Johan hade, vad vi vet, levt ensam hela sitt liv, långt ifrån sin familj i Sverige. Och han hade blivit begraven på samma vis. Ensam i en gravplats, bland andra bortglömda, och långt ifrån sin brors gravplats.

Johan Tuftströms Gravsten

Trots att de hade valt detta livet, med egen vilja lämnat allt i Sverige för det okända i ett nytt land, kände jag en sådan sorg. De fick aldrig återse sina föräldrar eller syskon. Livet i Sverige blev ju längre tiden gick ett vagt minne. Ett förflutet som likagärna kunde vara en dröm som sanning. Men samtidigt kände jag en lättnad. Jag, flera generation senare, hade äntligen kommit för att hitta dem. Det spelade ingen roll att det var långt efter deras bortgång. För mig handlade det om att det överhuvudtaget skedde. Och det har vi allt att tacka David för. Utan honom hade troligtvis ingen i släkten hemma i Sverige aldrig fått veta vad som hände.

Nästa morgon åkte vi och köpte blommor. Vi återvände till kyrkogården och la blommorna på deras grav. Jag är inte religiös eller speciellt andlig av mig men jag hoppas att Oskar och Johan på något sätt vet att vi kom. Trots alla decennier som gått så glömdes de aldrig bort.

Läs del 1: Resan mot Australien
Läs del 2: Först kontakten
Läs del 3: En livsavgörande händelse
Läs del 4: Två bröder
Läs del 5: Oskars liv i Foster
Läs del 6: De sex barnen