Vad motiverar dig till att släktforska?

Kommentarer4

I en nyligen publicerad artikel i den amerikanska nättidningen Huffington Post beskriver artikelns skribent sin motivation till att släktforska.

Både hennes far och farfar håller tyst när det kommer till att diskutera deras släkthistoria och de försöker även att hindra henne från att gräva fram mer information om det förflutna, genom att antyda att släkten har många mörka hemligheter och familjefejder.

Men som de flesta av oss med nyfikna sinnen har dessa antydningar bara gjort henne mer motiverad att undersöka sin släkts historia. Vad motiverar dig att släktforska?

Min motivation att släktforska är att jag vill förstå mitt ursprung, i form av mina förfäder. Jag vill lära känna de som levt före mig. Jag tycker det är roligt att tänka och försöka föreställa mig hur mina förfäder levde sina liv. Jag försöker även spåna kring vilka typer av människor de var och så vidare.

Och du? Vad motiverar dig till att släktforska om din unika släkthistoria? Försöker du att knäcka någon speciell nöt för tillfället?

Dela med dig av dina erfarenheter i kommentarsfältet nedan eller på vår Facebooksida eller Twitter.

Lämna en kommentar

E-post addresen är privat och visas ej

  • Ingeborg Andersson


    september 13, 2012

    INTRESSERAD AV ATT FÅ VET MERA OM MIN SLÄKT.

  • Tom


    september 13, 2012

    Till en början var det frågan om att ta reda på om alla historier som man hört som liten pojke var sanna. Och det var de, men därtill har jag förstås hittat så mycket mera också.

    Gamla tider har alltid intresserat mig, och nu är jag relativt aktivt med om att föra släktforskning vidare i mina trakter (genom att t.ex. höra till den lokala släktforskar föreningen, men också hålla släktforskarkurser) och därtill också bygdehistoria (och hålla föredrag om detta).

    Nu, när man börjar ha det egna släktträdet ”färdigt” börjar det bli mer och mer tidskrävande att hitta nya anor, men desto roligare.

    – Tom

    • Sara


      september 18, 2012

      Hej Tom,

      tack för din kommentar. Har du någon speciell historia som du kanske skulle vilja dela med dig av?

      Vänligen Sara

  • Tom


    september 23, 2012

    Ja, jag kan väl skriva kort om en historia, som har anknytning till Sverige.

    Min mormors morfar, som hette Leander, var med och startade ett rederiföretag 1895. De köpte ett barkskepp kallat Runeberg för en köpesumma på 10.000 Fmk (vilket på den tiden motsvarade 5000 dagsverken á 2 Fmk, denna uppgift kommer fram i frågan om ett stort forsrensningsprojekt på över 18.000 dagsverken).
    Skeppet sattes på dock för att granskas att allt var i skick och ca ett halv år senare skulle skeppet ut på sin första seglats under de nya ägarnas regi. Skeppet hade 11 man i personalen plus kaptenen med hustru och deras 3 åriga barn.
    Resan gick bra från Finland till Ibiza, där man lastade skeppet med salt. Destinationen för saltlasset var Karlskrona i Sverige, och allt gick väl ända tills man kom till Karlskrona den 13 januari 1896, då var det ytterst dåligt väder och skeppet förliste vid Tjurkö. Men som tur var, fanns det en lotskutter i närheten som kunde rädda hela personalen, och senare tackar kaptenen W. Roos dessa lotsar för deras ingripande.

    Jag hade redan som liten pojke hört om barkskeppet Runeberg, men detaljerna var inte helt korrekta. Hur mycket detta inverkade på min mormors morfars ekonomi vet jag inte, men inte verkar det ha varit så stor förlust för honom. Ett år senare, 1897, var det stor katastrof i byn där han bodde, nämligen hela byn med undantag av 2 gårdar brann upp. Han var den som utan ersättning såg till att invånarna i byn klarade sig genom dessa svåra tider, han livnärde ca 100 extra människor förutom de ca 20-25 som normalt fanns på gården vid denna tid.
    Det var frågan om en relativt liten by, med endast 4 stomhemman, och vid tidpunkten för branden fanns det 8 gårdar i byn plus ett antal torp (totalt 25 beboningshus).
    Denna tragedi som drabbade byn finns dokumenterad i flera skrifter, och det är klart att byns tacksamhet för Leander var stor.

    Leander och hans gård var egentligen orsaken till att jag började släktforska. Jag visste en hel del om honom och hans gård från tidigare (gården gick längs kvinnolinjen till min mor och hennes syster), men hittade inte motsvarande information på internet. Då började jag forska i saken, för att visa att jag hade rätt, och internet fel.

    Detta får räcka för denna gång. Det är klart att många andra historier om anfäderna kan berättas, som t.ex. riksdagsmannen på 1700-talet, borgmästarna, ståthållarna mm. som släkten hade glömt helt och hållet.

    – Tom