Alla hjärtans dag: era historier

Miljontals människor runtom i världen kommer att skicka blommor, skriva kärleksbrev och säga ”jag älskar dig” till sina familjer, närstående och makar i dag.

Vi har alla våra egna romantiska berättelser. Huruvida det handlar om en första kärlek, en första kyss eller upptäckten av en hemlig beundrare, är dessa berättelser minnesvärda ögonblick.

På MyHeritage vet vi hur viktigt är att ha familj och kärlek i våra liv. Förra veckan bad vi er att skicka oss romantiska historier om frierier, äktenskap och kärlek från er unika släkthistoria.

Nedan delar vi med oss av ett par av våra favoriter:

Gunilla

Året är 1932. En blond liten tös med långa flätor leker i trädgården i den lilla byn där hon bor. Hon har stränga föräldrar, grinden är stängd, för hon får inte gå någonstans. Hon brukar roa sig med att titta på folk som åker förbi. En del börjar hon känna igen. Som de båda männen som cyklar förbi varje dag, på väg till sitt jobb. Speciellt den ene av dem ser trevlig ut. Honom brukar hon vinka till.

Han vaknar till en ny arbetsdag. Lite trött är han allt, men oj vad han dansade i går! Dansa är det roligaste han vet, och han vet hur man gör minsann! Flickorna smälter som vax i hans famn, och han har en ”fjälla” i varje by snart. ”Måste bli ett slut på detta nu” tänker han. Det är ju dags att stadga sig snart, som hans syskon redan har börjat göra. Arbetskamraten kommer, och de cyklar iväg. Solen strålar från en klarblå himmel, och tröttheten blåser all världens väg. Man är väl ung och stark! Lite ”nattsudd” orkar man väl med.

Nu kör de förbi huset med den lilla flickan som alltid vinkar till honom. De stannar till en stund, och småpratar med henne. Vilken go unge! Men lite rädd för att bli upptäckt av mor och far var hon. Hon har det nog inte så lätt.

Det blir en vana att de stannar och pratas vid varje dag. Flickan vet precis när de brukar köra förbi, och då ser hon till att vara ute.

Det är något alldeles speciellt med den tösen, tänker han.

Åren går. Han fortsätter med sitt ungkarlsliv. Sliter dansbanorna runt om i bygden, och lämnar brustna hjärtan efter sig där han drar fram. En bruten förlovning, och två barn med olika mödrar har han också hunnit med. Men han söker något.

Tösen med flätorna har vuxit upp. 18 år har hon blivit. Hon får inte gå ut och dansa som sina kamrater, och nu bor hon hos sin storasyster med familj. Hon hjälper till att passa pojkarna, och även med skötseln av hästarna när det behövs.

Denna dag körs det hö. Det är varmt och svettigt, och hon sitter på hölasset. Ser en cykel som närmar sig. Verkar bekant.

Men det är ju han! Som hon pratade och skojade med förr. Så stilig han är, det kan hon inte minnas. Hon tar mod till sig och vinkar.

Det är lördag, och han har bara jobbat halva dagen. Nu ska han hem och tvätta sig och klä om. Dans i kväll i Björkedal, kan man inte missa.

Ser ett hölass framför sig på vägen, med någon uppepå, som vinkar på honom. Är det någon han känner tro?

”Känner du inte igen mig”, ropar hon uppifrån lasset.

”Visst känner jag igen dig, ska jag komma upp till dig kanske” ropar han tillbaka.

Flirta med allt i kjoltyg är något som han alltid har gjort. Kan liksom inte låta bli. Men vad grann hon har blivit, tösabiten. Har ju alltid varit något visst med just henne.

”Kommer du till Björkedal i kväll, så ska vi dansa” säger han. Fast han vet ju att hon inte får lov. Det var ju mest på skoj han sa detta.

”Jag kan inte dansa, men jag ska försöka komma”, säger hon. ”Det blir senare på kvällen, efter mitt husfolk har somnat”.

Vad har han nu ställt till med? Han har ju redan en flicka som han har träffat några gånger. Inget allvarligt visserligen, men ändå. Denna oskyldiga tonåring kunde han ju vara far till! Nåväl, han känner till hennes familj, och hon skulle nog aldrig våga trotsa dem. Eller?

Det som hände den kvällen har jag fått berättat för mig.

Mor och far

”Jag var ju på Björkedal på kvällen. Ganska sent på kvällen ser jag henne. Hon stod under en björk en bit bort, och vågade sig inte fram. Jag gick ju och bjöd upp henne såklart. ”Hon hade rymt, den lilla tokan”, förklarar han.

Vad hände sedan då? frågade jag.

”Ja, sedan vi väl börjat dansa, så gick det ju inte att hejda”.

Precis så sa han, min gamle far. För det är ju min mamma och pappa som detta handlar om. Hon trotsade sin stränga familj, min modiga mamma! De fick ”rymma” och gifta sig i hemlighet. För då väntade de min äldsta syster, och det var viktigt att man var gift då. På den tiden.

32 år fick de leva tillsammans. Pappa fick leva de sista 10 åren ensam, utan mamma.

Det var de allra sista åren som han berättade detta, och mycket annat för mig. Jag är så glad för det. Annars hade jag ju inte kunnat dela med mig av denna, alldeles sanna, lilla kärlekshistoria!

Donita:

Varje dag på rasten i Memphis i Texas brukade eleverna åka rullskridskor i en park. Under hennes sista år på gymnasiet brukade min mamma sätta på sig hennes rullskridskor och åka runt i cirklar fler gånger om i parken. En av dessa dagar, stod en annan elev lutad mot ett räcke och tittade på henne medan hon åkte, slutligen tog den unga mannen mod till sig och gick fram till henne för att presentera sig själv. Detta var början till en romans som varade i över 50 år. De dejtade i tre år medan han gick på universitet och sedan sju dagar innan Pearl Harbor, gifte de sig. Han, en bonde, och hon, en hemmafru, uppfostrade tre barn som i sin tur gav dem sju barnbarn som älskade sina morföräldrar djupt. Fem dagar innan deras guldbröllop dog mamma och varje dag efter det sa pappa alltid ”Jag vill gå och träffa min fru”. Fem år och fyra månader senare kallade gud hem honom och de är nu tillsammans igen.

Patricia:

Vid 16 års ålder, tog min nu avlidne far tog av min mammas armband från hennes arm och sade att han skulle ge det tillbaka till henne den dag de gifte sig. Han höll sitt löfte. Tyvärr är ingen av dem vid livet längre, men jag har nu armbandet och värdesätter det högt.

Louise:

Min syster Teresina och Cesar var grannar i Italien. När hon åkte till Frankrike gav han henne ett litet guld hjärta. Efter tag kom han till Frankrike och de gifte dig. De fick två barn. De levde lyckliga tillsammans i över 60 år.

Danuta:

Jag vill nu berätta för er om hur jag träffade min man. Jag är 56 år och föddes med en funktionsnedsättning. Jag har alltid trott att som en person med funktionsnedsättning kunde jag inte bli kär, än mindre skaffa familj. Men jag valde att göra ett försök och gå online för att försöka träffa någon och skriva till män. Den 14 juni 2008, fick jag ett svar. Vi började skriva till varandra varje dag och en månad senare träffades vi för första gången. Det var kärlek vid första ögonkastet. Vi gifte oss på alla hjärtans dag 2009. Vi har varit lyckligt gifta i fyra år.

MyHeritage önskar dig en underbar dag med dina nära och kära!