Användarberättelse: Är det bara gamla som släktforskar?

Kommentarer2
Erik Elkan, dagens skribent
Erik Elkan, dagens skribent

När du tänker på en släktforskare, hur ser den personen ut? Är det en äldre person, kanske? Någon som har mycket tid över och ser släktforskning som sin största fritidssysselsättning? Tänk igen, det här inlägget är skrivet av 19-årige Erik som bevisar att släktforskning är en hobby för alla – oavsett ålder.

Tusentals, om inte hundratusentals, människor i Sverige har någon gång satt sig ned och plockat fram gamla släktfoton. Många har letat längst in i byråer efter familjetillhörigheter och vissa har haft större framgång än andra.

Det viktiga för mig som tillhör dessa tusentals, är den stund och känsla då något för mig helt nytt om bortgångna släktingar upptäcks. Vare sig det är i ett avdammat fotoalbum eller på ett handritat släktträd som nästan har tappat all sin blyerts.

Mitt namn är Erik Elkan och jag föddes i maj 1995. Nej, inte 1895. Jag är inte gammal som gatan utan fyller snart tjugo år och har trots det släktforskning som ett av mina största intressen. Fritidssläktforskare är inte gråhåriga, pensionerade bibliotekarier som slår två flugor i en smäll genom att lära sig IT samtidigt som de släktforskar online.

I samband med att jag nu skriver den här texten måste jag tänka ut vad släktforskning betyder för mig. På riktigt. Intresset uppstod inte för att jag gick rastlös. Den sanna förklaringen är att jag motiveras av att lyckas väl i livet med vetskap om att tidigare generationer kämpade för sina nästkommande. Nyfikenhet är alltså inte nyckelordet, utan motivation.

 Från vänster syns min pappas farbror Gösta, farfar Hugo och pappas faster Aina.
Från vänster syns min pappas farbror Gösta, farfar Hugo och pappas faster Aina.

Vänner som är i min ålder har lite svårt att förstå varför släktforskning är så spännande för mig. Det finns dock undantag. En jämnårig vän som jag gick i skolan med är enormt intresserad av sin egen och andras släktforskning. Vi brukar ofta dela släktbilder med varandra och berätta om nya upptäckter. Han har varit en bidragande faktor till att mitt intresse har hållit sig vid liv, eftersom ett delat intresse alltid är roligare än ett som bara du själv har.

Några har nog inställningen att upptäckter och historier från förr inte berör dem. Detta gör att de ofta saknar ett intresse för släktforskning och en förståelse för fascinationen. Den absoluta majoriteten av vänner är inte engagerade i släktforskning, men många av dem skulle kunna bli.

Om fler, speciellt unga, får veta att släktforskning är så mycket mer än bara en jakt på att fylla i personer i ett träd, så skulle sannolikt fler öppna ögonen. Släktforskning är en personlig resa, du kanske hittar brev och kommer riktigt nära inpå släktingar, bilder på personer som liknar dina nu levande släktingar och mycket annat. Inte minst handlar resan om att ständigt vara på jakt efter fler upptäckter och när du stöter på något nytt får du motivation att fortsätta.

Äldre personer som jag pratar med har lättare att förstå varför jag vill utforska familjens bakgrund. De äldre kan nog identifiera sig mer med mig eftersom de förstår att släktforskning kan fungera som en metod för att förstå vem man är, som en del av ens identitetssökande. Även min mamma har länge släktforskat och till viss del gjorde det mig sugen på att börja.

Jag tänker kort nämna något om min egen släktforskning. Elkan är ett judiskt efternamn från Polen och stavades Elkon bland mina förfäder. Faktum är att amerikaner som jag har identifierat i släktträdet än i dag använder ‘o’-stavningen. Min del av familjen kom till Sverige omkring 1910 och arbetade sig uppåt i den mån de kunde. Andra familjemedlemmar hamnade främst i USA.

 Min farfar Hugo (vänster) och hans bror Gösta. Deras pappa Herman/Hersch Elkon kom till Sverige 1913 från Rajgrod i nordöstra Polen.
Min farfar Hugo (vänster) och hans bror Gösta. Deras pappa Herman/Hersch Elkon kom till Sverige 1913 från Rajgrod i nordöstra Polen.

Några av de amerikanska familjemedlemmar var redan bekanta för min familj och vi hälsade på dem i en tid då jag hade kommit ganska långt i släktforskningen. Till en början var alla mycket entusiastiska och ville veta allting om den svenska grenen. De var även hjälpsamma med att korrigera småfel som jag hade fått fram om den amerikanska sidan. Kort sagt var allas reaktioner mycket positiva. Det finns Elkon-medlemmar som har bott eller bor i bland annat: Florida, New York, Georgia, Kalifornien, Wisconsin och Nebraska.

Gammal bild på den del av familjen Elkon som, under tidigt 1900-tal, kom till USA. Kvinnan i vitt hade 100-årskalas i New York 2012 där min familj och jag närvarade. Till stor del tack vare släktforskning har kontakten återupptagits med de släktingar i USA som ännu lever.
Gammal bild på den del av familjen Elkon som, under tidigt 1900-tal, kom till USA. Kvinnan i vitt hade 100-årskalas i New York 2012 där min familj och jag närvarade. Till stor del tack vare släktforskning har kontakten återupptagits med de släktingar i USA som ännu lever.

För uppskattningsvis tre år sedan visade min pappa mig ett av hans faster handskrivna släktträd. Två A4-papper var det frågan om. Blyertsen höll på att försvinna, hastigt överblickade jag trädet och skapade sedan ett konto på MyHeritage. Upptäckterna som följde var långa och känslomässiga. Rättvisan kräver en hel bok för att inrymma alla funderingar och upptäckter. För tillfället har jag 448 personer i trädet.

Några för vissa självklara saker som jag i dag vet, till stor del tack vare MyHeritage, är vem min farfars far var och varifrån han kom. Var i Sverige som ”Elkanerna” som vi kallar dem har bott under större delen av 1900-talet. Det viktigaste i min släktforskning inträffade dock när jag skrev ett sammanfattande dokument om allt jag hade hittat och skickade det till min i dag 90-årige fars farbror. Han har länge tigit om den mörka judiska historien som våra förfäder ofrånkomligen var en del av. I dag har han öppnat upp och börjat intressera sig, som en följd av att jag la fram allt jag inte vågade fråga honom.

Avslutningsvis vill jag ge några tips på vägen:

  • Du lär ibland behöva sitta i timmar framför burken. I dagar och veckor, utan att hitta det du söker just för stunden.
  • Ta chansen och ställ frågor, även obekväma – uppmanar en som önskar att han själv hade gjort det tidigare!
  • Fundera inte om det är värt all tid och arbete – tänk i stället ut hur och med hjälp av vilka du kan ta dig framåt.
  • Museum, bibliotek, arkiv, databaser, privata släktforskare, kommunhus och så vidare är alla brickor som kan behövas i spelet om att ta sig i mål. Den viktigaste brickan förblir ändå dina levande släktingar.

Vi tackar Erik för hans berättelse som förhoppningsvis inspirerar andra i deras släktforskning.

Känner du någon ung släktforskare? Berätta gärna i kommentarsfältet nedan.

Lämna en kommentar

E-post addresen är privat och visas ej

  • svante Julius


    juni 9, 2015

    Fick mina kusinbarn och deras kusiner att intressera sig för att släktforska.Denna trevliga hobby är ju till för alla åldrar.Kul att utbyta nys rön om släkten.

    • Sara


      juni 9, 2015

      Verkligen, Svante! Jag gillar din inställning.

      / Sara