Tre generationer Ingrid

Tre generationer Ingrid

Kommentarer

Kuvertet hade amerikanska frimärken med frihetsgudinnan mot en fond av New Yorks skyline. Brevet var skrivet på gammalsvenska:

Den 4 augusti 1957 skrev vi till pastorn av lutherska kyrka i Vingåker, Sverije och frågade om han kunde giva underlysning om våra släktingar utaf våran moder som lämnade Sverije i 1890.

Ordvändningarna var gamla med verbformer som för länge sedan ersatts med enklare former. I övrigt hade svenskan överlevt under de nästan sju decennier som gått sedan den första generationen svenskamerikaner från denna vingåkers- familj kom över till ”Amerikat”.

Vi skola vara glada att höra ifrån eder och det kan vara troligt att vi också hoppas att några utaf våra släktingar kunna visita oss här.

Texten var stapplande men betydelsen glasklar: brevskrivarna ville upprätta ett nytt band mellan släkten på var sin sida av den väldiga Atlanten. Brevet skrevs den 14 oktober 1957 och jag hade just fyllt tio år. Det var spännande med det stiliga frimärket och den konstiga stavningen. Och så var det ”flygpost”. Bara det satte igång fantasin. För min farmor Frida betydde kontakten så oändligt mycket mer, vilket jag inte förstod helt vid den tiden.

Den mor som nämndes i brevet var Ingrid Ohlsson, en äldre syster till farmor. Tre av farmors syskon hade emigrerat, men kring denna storasyster Ingrid låg det något särskilt rörande: modern till deras stora syskonskara i Vingåker hette också Ingrid. Henne förlorade farmor genom sjukdom. Systern Ingrid återsåg hon heller aldrig sedan hon lämnat Sverige. Därför var det självklart för farmor att döpa sin egen dotter till Ingrid. Även denna – tredje –  Ingrid förlorade farmor. Bara 21 år gammal och trolovad drabbades hon av en allvarlig sjukdom och avled. Hon lades i kistan i sin brudklänning.

Jag går tillbaka till den utvandrande systern Ingrid. Hon kom fram till Amerika 1890. De två syskon som gett sig av dit före henne var redan etablerade i det stora landet, och hon själv bildade snart en egen familj.

Det var hennes dotter Ethel som skrev brevet med det stiliga frimärket. Sextiosju år hade gått innan denna systerdotters ärvda längtan till det gamla landet, som hon aldrig sett, blev för stark. Hon tog kontakt med prästen i moderns gamla hem- socken och han hjälpte henne vidare.

Det första brevet var inte ställt till mig utan till äldre släktingar, och togs förstås emot med stor glädje av alla. Efter en tid kom amerikanska släktingar på besök. De kom med fartyg över Atlanten, på samma sätt som deras mor och far var och en för sig hade tagit sig över – fast åt motsatt håll.

Jag var då nyss fyllda femton år och hade slutat skolan några månader tidigare. Just det året var ett tungt år för mig, eftersom min dröm att studera vidare hade gått förlorad. Det var en dröm jag knappt vågade erkänna för mig själv, eftersom den vägen inte var framkomlig då. Brevet förändrade min tillvaro. Men det insåg jag först långt senare.

Ethel och Ethel
Ethel och Ethel

Det var roligt att träffa de gamla släktingarna och höra deras, för mig, märkliga svenska – som ett eko från en annan tid – och att prova min skolengelska på dem. Särskilt bra kontakt fick jag med farmors systerdotter Ethel, hon som jag hade fått mitt namn efter  –  jag och ytterligare en svensk släkting. Vi var Ethel 1, Ethel 2 och Ethel 3!

Snart blev det huvudsakligen jag som skötte brevkontakterna mellan min egen familj och de amerikanska släktingarna. Först på knagglig, men efterhand alltmer slipad engelska.

Mellan den äldre Ethel, den före detta banktjänstemannen i storstaden Kansas City och den unga drömmande Ethel i bondesocknen Stora Malm i Sörmland spanns många, många vackra trådar, som blev till ett starkt band. Ethels brev spände mellan stort och smått. Ofta kunde hon skriva om små vardagligheter, varvat med stora världshändelser. Skvaller var vi båda bra på, vi har berättat för varandra vad ”som sig tilldragit” i familjerna på båda sidor av Atlanten.

Släkten på båda sidor Atlanten var rädda om den nyupprättade kontakten och breven gick flitigt fram och tillbaka i olika konstellationer. Genom åren har flera av oss också träffats på plats. Första gången jag själv for över var med man och barn. Andra gången var till Ethels hundraårsdag.

Ethel Scrivners 100-årsdag
Ethel Scrivners 100-årsdag

Att fira Ethels hundraårsdag var en lustfylld upplevelse. Vi hade så mycket att prata om, denna hundraåring levde storartat upp till uttrycket still going strong. Hon dog vid millenniumskiftet, 105 år och 8 månader gammal.

Det första brevet mellan oss växlades när jag var fjorton år och hon sextiosex och vi hade kontakt nästintill hennes sista dagar i livet. Hon var generös, varmhjärtad, avundsvärt energisk och med en aldrig sinande humor. Därtill hade hon vid behov tillgång till en skarp tunga (och penna!). Envis var hon också, en egenskap som hon påstod var genomsvensk.

Förankringen i det engelska språket och stoltheten i att att kunna korrespondera på samma språk ledde till att jag sökte in på det vuxengymnasium som slog upp sina portar i min stad, Katrineholm. Det var i slutet av 60-talet. Jag pluggade med stor hunger två studielinjer samtidigt, tog studenten och fick därefter jobb som jag trivdes med.

Släktbanden mellan våra båda världsdelar upprätthålls och vårdas fortfarande envist, men nu via e-post och sporadiska besök. Släktingarna i Amerika är en del av mitt liv och jag är en del av deras. Och nya släktingar tar upp kontakten med sina generationskompisar. Nu är det snart den femte generationen som vårdar rötterna. Alla lägger vi pussel, letar likheter hos varandra, söker samband.

Här är jag nu, den sista Ethel, syskonbarnbarn till emigranten Ingrid från Västra Vingåker, sedermera Missouri, USA. Bakom mig i bokhyllan står fem fullmatade pärmar med breven från hennes dotter, Ethel Scrivner, Kansas City. Brev som gått över lands-, språk-, tids- och generationsgränser.

Och allt började med ett brev på gammelsvenska en höst för mer än ett halvsekel sedan….

Denna släktskildring är skriven av MyHeritageanvändaren Ethel Pettersson. Om du skulle vilja publicera en liknande skildring av din släkthistoria här på bloggen kan du skriva till historier@myheritage.com, så tar vi det därifrån.

Lämna en kommentar

E-post addresen är privat och visas ej