Min mor blev förväxlad på BB – En overklig historia

Kommentarer

Denna historia är skriven av Kerstin Geijer, vars mor blev förväxlad med ett annat barn på BB.

Min mamma, är förväxlad med en annan flicka, på Allmänna BB i Stockholm år 1908. Kvinnorna Eleonora Viktoria Gustavsson och Anna Lovisa Lindblom låg i samma förlossningsrum den natten då de födde var sin dotter. Och detta är berättelsen om vad som hände.

En riktigt omtumlande upptäckt efter ett långt liv. Min mamma, visste hon eller? Min mormor Viktoria Eleonora, bar hon på ett tysthetslöfte? I min känsla och sedermera forskning har jag förstått att min mamma skulle varit uppväxt som enda barn och inte som äldst av sex barn i en annan familj.

Kerstins biologiska mormor, Anna

Lyssna på Intervjun med kerstin i programmet Familjehemligheten på Sveriges Radio.

Hela vårt liv har vi levt i tron att mormor och morfar, deras barn och barnbarn har varit våra mostrar, morbröder och kusiner. Nu när de äldre är borta är vi helt omtumlade av vår nya vetskap. Det är som en inre jordbävning, när ens släkt inte längre är min släkt, och den nyfunna DNA-släkten är främlingar. Även om jag betraktar mina morföräldrar som mina, blir det ändå en hel del att bearbeta. Jag ställer mig själv den klassiska frågan! Varför frågade jag inte när jag hade möjlighet? Jag kan inte få några svar från dem längre, men sanningen har uppdagats genom våra DNA-test hos MyHeritage.

Min mamma blev, så när som på några månader, etthundra år. Hennes yngsta ”syster” var nittiotvå år när hon gick bort år 2014. Det var på systerns begravning som jag kände av det på riktigt. Något stämde inte. Jag betraktade mina kusiner och återigen konstaterade jag att de var helt olika mig och mina syskon.

Jag tog upp min släktforskning igen, jag letade, funderade och fantiserade om hur det kunde vara. Jag hade all världens teorier om det hela. Jag utgick från att min mamma och hennes syskon inte hade samma pappa.  Jag letade på de platser som mormor hade arbetat, var hon hade bott och kartlade så mycket jag någonsin kunde. Jag körde fast och hittade inga trovärdiga ledtrådar.

Våren 2018 lät jag DNA-testa mig och min son hos MyHeritage, mest för att det var en trend just då, samt att det kändes spännande. Jag berättade det för min släktforskande kusin, men hon ställde sig tveksam till att också testa sig. Efter lite bearbetning av mig gick hon ändå med på ett MyHeritage DNA-test. Ytterligare två av våra kusiner lät testa sig. Mina tre kusiner fick nu DNA-matchningar med varandra, men ingen fick någon matchning med mig och min son, och vi fick ingen matchning med dem.

Kerstins mormor (icke biologiska)

Min syster och min bror gjorde då också varsitt DNA-test. De fick inte heller någon DNA-matchning med våra kusiner på vår mammas sida. Min första tanke var att det var fel på ”dataservern” hos MyHeritage och att det självklart skulle dyka upp DNA-matchningar med tiden. Ingen matchning kom och min kusin började också bli lite fundersam.

Jag hade då gått med i FaceBook-gruppen DNA-anor och sett Peter Sjölunds engagemang där. Jag fick boken Släktforska med DNA, som Peter Sjölund författat, i present av min kusin. Jag sträckläste boken och försökte sätta mig in i hur det fungerade med DNA. Min kusin frågade lite då och då om jag kontaktat Peter Sjölund, men jag lät det bero. Efter en tid tog jag ändå kontakt med honom och han fick tillgång till våra rådatafiler. Efter en kort tid svarade Peter Sjölund mig att DNA inte ljuger. Tyvärr kan det vara så illa att någon av er inte har rätt föräldrar. På inrådan av Peter Sjölund lyckades jag sedan övertala en kusin på min fars sida att göra ett DNA-test för att lättare kunna urskilja min mammas anor.

Jag letade och letade men fann ingen som kunde knyta an till min mamma. Min systers mtDNA gav inga spår och jag fortsatte att leta, men jag visste ju inte efter vilka. Peter Sjölund tipsade mig att kolla upp en ung man, som hade 220,5 cM matchning med mig hos MyHeritage. Jag var tveksam då han kom från samma trakter som min far och jag utgick från att han var släkt med mig på min fars sida från Gästrikland.

Jag följde i alla fall den unge mannen bakåt i tiden. Det som fångade min uppmärksamhet då, var hans mormors mor, som var född på Kungsholmen i Stockholm. Jag hittade henne i Rotemansarkivet. Hon bodde i samma hushåll på Kungsholmen som ett gift par, som jag förstod var hennes föräldrar. I samma hushåll fanns en till liten flicka som var spädbarn. Hon var född på samma dag, månad och årtal som min mamma.

Kerstins mamma, vid 16-årsålder

Den lilla flickan med föräldrar, fanns på samma sida som min mamma i födelseboken på Allmänna BB. Jag mindes flickans namn som en av de flickor som var födda på mammas födelsedag. Jag såg sidan ur födelseboken framför mig. Jag var helt säker på det, då jag också rekvirerat förlossningsjournaler på flera av de flickor som var födda den dagen på Allmänna BB, där även den lilla flickan och hennes föräldrar fanns med.

Min DNA-matchning med den unge mannen, vars mormors mor var född på Kungsholmen, som jag nu hittat i Rotemansarkivet, var en och samma person. Det skulle visa sig att hon var halvsyster till min mamma.  Min DNA-mormor hade fått den dottern i ett tidigare äktenskap där maken avlidit. Min DNA-mormor avled i mars 1911, då Alice var två år och sju månader.

Då förstod jag på riktigt, att min mamma Viola och den andra flickan Alice hade blivit förväxlade på BB. De var födda samma dag och nästan samma klockslag, hade nästan samma vikt och längd, de låg i rummen intill varandra. De hade också blivit numrerade med siffror i förlossningsjournalerna som var närliggande varandra. De blev döpta den 28 juli. De blev båda utskrivna från BB samma dag.

Det var då vår verkligt tuffa forskning började.

Min kusin och jag letade på Alice, den andra flickans barn och barnbarn och vi fann en son till henne. Han var född 1933 och hade flera barn, som vi efter övervägande tog kontakt med brevledes. Sonen tog det med ro och gick med på att DNA-testa sig och svaret blev en fullträff. Han matchade mina kusiner men inte mig, mina syskon och min son. Med hjälp av DNA-matchningar började jag att leta på min DNA-halvmoster. Jag hittade hennes ursprung och även min DNA-mormor i Södermanland. Jag fick DNA-matchning med två män, som matchade hennes barnbarnsbarn, mig och mina syskon.

Min kusin hittade en kvinna, som är brorsdotter till min DNA-morfar. Hon ställde sig positiv till informationen och ställde upp på att DNA-testa sig hos MyHeritage. Hon matchade mig och mina syskon med 559.9 cM, vilket var ett slutligt avgörande.

Nu, ett år senare har vi fått bekräftelse genom de DNA-tester som vi gjort, att min mamma Viola blev förväxlad på BB med den andra flickan Alice, genom att vi har säkrat DNA på båda hennes föräldrar, samt jag själv, min son, mina två syskon och en helkusin till min mamma på farssidan.

Den andra flickans, Alices barn och barnbarn och syskonbarn (åtta) är också testade och får fullträff med varandra och mina ”kusiner” vilket är en bekräftelse i den andra familjen.

För att försöka utröna vad som hänt på BB den där sommardagen i mitten av juli, för etthundraelva år sen, tog jag kontakt med Riksarkivet, Stockholms Statsarkiv, barnmorskeutbildningen på Karolinska Institutet och Svenska Barnmorskeförbundet. Jag läste Kongl. Maj:ts Förnyade Nådiga reglemente för Barnmorskor för tiden 1856–1907. Jag lånade böcker om barnmorskeväsendet ”Makt motstånd och förändring” av Christina Romlid och ”Jordemor” av Pia Höjeberg. Möjligen kan en förklaring till BB-förväxlingen dölja sig i ett kapitel som handlar om Barnmorskeutbildningen – förlossningskonst och nigandets skola.

(Hämtat ur Jordemor/Pia Höjeberg)

”Eleverna arbetade i 24-timmarsskift och gick oftast uttröttade direkt ifrån arbetet till lektionerna. Det inpräntades en yrkesetik som kort kan sammanfattas i orden: tålamod, tiga och lyda. till exempel var elevernas arbete uppdelat i olika ”yrken” som man bytte varje vecka.

”Slaskan” tjänstgjorde ett dygn i sträck. Hon tvättade och gav de nyinkomna patienterna lavemang. Hon skulle tvätta golven i förlossningsrummen, tvätta fönster och skura mässing och koppar.

”Köksan” skulle hämta maten från Maria sjukhus, dela ut den till patienterna, skura bord, hyllor och skåp i köket, elda spisen och koka välling.

”Barnsköterskan” badade barnen i mässingsbaljor som stod på golvet.

”Maskinisten” eldade i en stor kamin där vattnet till skötningarna värmdes. Hon eldade på morgonen efter ett nattpass och innan hon gick av skulle hon rengöra slasken där man hällde all ”orenlighet” från avdelningarna. Hon hade också den beklämmande uppgiften att lägga små barnlik i lådor.

Efter ett halvår fick eleven titeln:

 ”Förlösande tillsyn”. I varje skift tjänstgjorde tre ”förlösande tillsyn” och dessa skulle taga emot var tredje patient tills de erhållit fem stycken vardera. Det står inte angivet hur många dygn en sådan tjänstgöring kunde räcka men de brukade i allmänhet vara glada när turen var slutförd den gången, ty de orka ej att fortsätta längre. ”Den förlösande tillsynen” skulle dessutom tjänstgöra på avdelningen där hon skulle sköta tre kvinnor och deras barn samt städa deras rum. Barnen låg i sängar bredvid mammorna hela natten och på morgonen bars de ut en och en för badning i barnbadet, ett särskilt rum på avdelningen. Mammorna fick inte röra sina barn som låg i sina små sängar väl omstoppade. Ingen mamma vågade amma på andra tider än de som sjukhuset bestämt, det vill säga var fjärde timme.

 Alla elever skulle också dagligen närvara vid föreläsningar och ronder

De födande kvinnorna låg fyra på ett förlossningsrum och det var ett förfärligt skrikande. Alla normalfall fick ligga och föda tillsammans med andra främmande kvinnor. Det var inte ovanligt att eleverna fick tjänstgöra två dygn i sträck. ”

Kerstin Geijer

Jag talade även med kommunarkiv och fick fram betyg från de skolor där min mamma Viola varit småskoleelev. Allt för att försöka hitta lösningen på gåtan. Alla var så engagerade och hjälpsamma men inget konkret om rutinerna på BB kom fram. Kanske kan man ana händelseförloppet med utarbetade barnmorskeelever som varit vakna alldeles för länge.

Min känsla jag haft var alltså rätt. Redan som barn hade jag en diffus känsla av att något inte stämde. Det gick inte riktigt att sätta fingret på. Jag brukade ofta betrakta min mamma och funderade över varför hon inte såg ut som sina syskon. De hade visserligen mörkt hår men för övrigt fanns det inte några likheter.

När det nu är konstaterat med BB-förväxlingen, så erinrade jag mig ett uttalande som min mamma gjorde en gång när jag var hos henne på Violadagen. Vi, hennes tre döttrar har fått hennes namn Viola och den namnsdagen firade vi alltid tillsammans. Den här dagen hade mammas systrar inte hört av sig ännu.  Hon tittade bort och sade lite för sig själv: ”Ja, ja, de får väl vara med varandra, jag kanske inte alls har samma mamma som dem”.

Jag var vid tillfället mycket ung och tänkte att hon bara sa så, men hennes ord präntade sig fast i mig. Ibland tänkte jag på det hon sagt, men jag slog bort det som nonsens.. men vad visste hon egentligen?

Så rätt hon hade och så rätt min känsla var och är. Det har gått tolv år sedan min mamma gick bort, då hon var nästan etthundra år gammal. Jag ångrar mig så, att jag inte frågade henne närmare när hon gjorde sitt yttrande. Nu förstår jag varför man ska fråga de äldre om forna tider. Ett sådant litet yttrande blev en stor ledtråd och en senare aha-upplevelse i min släktforskning. Något jag aldrig i livet skulle kunnat tro. Om inte tillgängligheten till DNA-test hade funnits så hade jag aldrig fått veta det som händer alla andra, men inte mig.

Beställ ditt DNA-kit idag och gör fantastiska upptäckter!

Lämna en kommentar

E-post addresen är privat och visas ej