Gästinlägg:Del 1: Gammelfarmor Dora Emerentia

Kommentarer5

Helena Bure Wijk är 49 år och bor i Västerås tillsammans med sin dotter Sandra-Li som är 13 år. Hon har en bakgrund som journalist och har en magisterexamen i religionsvetenskap. Släktforskning har varit ett av hennes stora intressen sedan 20-årsåldern då hon började sökandet efter sina rötter tillsammans med mamma Gun Britt, också hon en hängiven släktforskare.

På den tiden var det lite krångligare än det är nu. Vi beställde mikrokort från SVAR i Ramsele och sedan, när korten väl kom med posten, bokade vi tid på bibliotekets släktforskningsavdelning, där det fanns speciella läsapparater att låna. Det var så spännande och vi sprang förväntansfulla till biblioteket, men många gånger visade det sig att vi hade beställt fel mikrokort. Vi reste ofta till Släktforskarnas hus i Leksand, där man hade tillgång till Sveriges kyrkböcker. Det är bekvämare nu när man kan sitta hemma vid datorn och läsa i kyrkböckerna, men släktforskning är fortfarande samma hantverk.

Genom åren har Helena bland annat hittat valloner, soldater och ”häxor” i sin släkt. Trots att det är snart trettio år sedan hon började forska, har intresset inte svalnat. Tvärtom. På senare tid har hon även börjat med DNA-släktforskning.

Människor och historia ligger mig varmt om hjärtat. Släktforskning är så intressant eftersom vi genom den kan få lära känna dem som varit här före oss. Åtminstone litegrann. Att lära känna sin historia kan ge en större förståelse och en känsla av sammanhang. Dessutom är släktforskning så spännande att det är helt omöjligt att sluta när man väl har börjat, avslutar Helena med ett skratt.

Del 1: Gammelfarmor Dora Emerentia

Min farmors mamma hette Dora Emerentia Rödlund. Hon föddes 1888 i den lilla byn Ed, i Ytterlännäs, Ångermanland. Jag var sju år när ”gammelfarmor” gick bort och jag minns henne som en rakryggad och ganska barsk kvinna. Efter hennes död fick jag ärva en opublicerad diktsamling hon skrivit under sin livstid. Hennes texter väckte min sympati och nyfikenhet. Ju mer jag läste, desto mer ville jag veta om denna kvinna, som utåt verkade så kylig, men som i skrift visade ett sårbart och varmt hjärta. Särskilt en dikt gjorde djupt intryck på mig och fick mig att börja släktforska:

”Härdens brasa flammar. Nu vill jag vila ut, uti min hemgårds kammar´
All oro och sorg blir flarn när jag vilar igen som barn
på bädd som min moder bäddat.

Nu är jag åter hemma hos Far och Mor
Jag sitter hos dem vid härden i kammaren där lyckan bor
och ser in i den sista glöd.
Hela den stora världen är svunnen i all sin nöd.

Mor går tyst och stilla över trasmatts – pyntat golv
ansar varligt brasans sista bränder
Allt ont och farligt viker för min Moders gamla kära händer”.

Jag ville så gärna veta mer om ”gammelfarmors” lyckliga barndom och barndomshemmet i Ed, men forskningen visade snart att Doras barndomslycka varit kortvarig. När hon var nio år avled hennes mamma i TBC. Fadern gifte om sig och den stora barnaskaran skingrades till olika fosterhem. Jag blev så ledsen för hennes skull. Dikterna målade bilder av lycka och harmoni, men verkligheten hade varit en annan.

Den släktforskning som börjat med en dikt om barndomslycka, förde mig sedan bakåt i tiden, till en skrämmande historia, då många släktingar anklagades och dömdes som häxor i 1600- talets Ångermanland. Släktforskning är spännande. Man vet aldrig vad som döljer sig i släkten och när man väl har börjat ”gräva”, är det svårt att sluta, även om det som kommer fram kan kännas plågsamt. Jag kände mig omskakad och överväldigad över det jag genom släktforskningen hade funnit i gammelfarmors släkt, men kvar inom mig fanns tankarna på det där barndomshemmet i Ed och Doras barndom.

En dag kom ett kassettband med posten, från en släkting jag inte hade träffat tidigare. Jag kunde nästan inte tro att det var sant, för när jag satte på bandspelaren hördes gammelfarmors röst från en inspelning hon gjort strax innan hon avled 1974. På kassettbandet berättar hon om sin barndom i Ed, Ytterlännäs:
”Mitt barndomshem var en röd liten stuga som låg vid skogsbrynet en kilometer från närmsta gård. Byn heter Ed, Ytterlännes, Ångermanland. Föräldrarna hade ett litet jordbruk med en häst, ett par kor och några smådjur, där vi barn fick den bästa omvårdnad.

Allt var så mycket enklare då för folk som inte hade så mycket att röra sig med. Visserligen gjorde folk sitt bästa också då, med bakning, mat och det vardagliga.
Nu har snart sagt alla råd att leva i överflöd. På den tiden var det endast de rika som frossade. De fattiga fick klara sig så gott de kunde och sedan blev det fattigvården när de inte orkade längre. Det fanns ingen socialhjälp att gå till då. På det viset är det bättre ordnat nu, men trots allt tror jag ändå att människor levde lyckligare då.

Jag minns julen 1894. Julgranen kläddes med papperskarameller och hängdes i taket då det var trångt i stugan. Vi hade ej jultomte. Istället kom någon på julkvällen och kastade in små paket till barnen – en griffeltavla eller en Abc-bok.
Ingen fick vara uppe sent på julaftonskvällen ty far och mor skulle upp till julottan dagen därpå och hade en del att ordna med innan det bar i väg. Djuren skulle ha något att äta, så skulle ett av barnen finklädas – den som hade turen. Barnen fick från sexårsåldern turas om att åka med till julottan. Vid den åldern skulle vi åtminstone förstå att sitta stilla i kyrkan och ha någon behållning av julottan. Ja, så kläddes ett av barnen riktigt varmt och allt var snart klart för avfärd. Pappa var i stallet och ordnade med mat till Blacken som skulle ha en liten hötapp och havre för att ha tålamod att vänta på kyrkfolket. Ja, så var allt ordnat. Vi bäddades ned i släden och iväg for´t. Det var nästan en mil till kyrkan och på vägen lyste det i varje fönster och det hördes bjällerklang från hundratals andra kyrkobesökare.

Så var det äntligen slut på den långa predikan prästen hållit, tänkte jag. Men vackert var det i alla fall. Jag satt mest och tänkte på hemresan när vi skulle hälsa på hos mormor och dricka julmorgonkaffe och få smaka de goda saffranskringlorna som hon brukade ha.
Mormor bodde ungefär på halva vägen mellan mitt hem och kyrkan. Hon var änka och bodde ensam i en stuga med två små rum. Mormor stod i dörren och tog emot oss. I köket var det pyntat så fint. På den stora spishällen brann en björkvedsbrasa. En blankskurad kaffepanna stod mellan vedträna på sina höga järnben och spred en härlig kaffedoft, blandad med doften av björkveden.
Den lilla kammaren var även smyckad med lingonrisgirlanger, ljus, en krubba med Jesusbarnet som fanns placerad vid sidan om den öppna spisen. Även där brann en stor brasa som lyste upp hela rummet och där skulle vi dricka det goda kaffet med saffranskringlor och lite kakor. Så skulle det vara en påse med hem till syskonen som ej fick vara med. Ja, så blev det bråttom igen att vända hemåt. Mor hade mycket att pyssla med under dagen. Både djur och barn väntade på att bli ompysslade. Björkvedsbrasorna hade börjat brinna ned och spred sitt dunkla, vemodiga sken över de breda golvtiljorna i den idylliska, trolska lilla stugan.
Mina lyckliga barnaår tog snart slut. Mor blev sjuk i en på den tiden obotlig lungtuberkulos. Hon dog när jag var nio år. Min äldsta syster var elva år, sedan fem yngre syskon. Min yngsta syster var ej fyllda två år. Vi hade då bott i Hjärtnäs, i Torsåkers socken ett år, när mor dog. Då hade vårt första hem i Ed gått ifrån oss. Pappa hade blivit satt i konkurs så Blacken och de övriga djuren fick vi ej behålla. Far och vi barn försökte hålla ihop hemmet efter mors död. Vi skaffade två kor men då det blev för mycket med korna och de små syskonen att sköta, upplöstes hemmet. Vi barn blev bortackorderade till olika hem. Far tog sig ett arbete och hemmet såldes. Sedan dess har vi fått klara oss själva. Men det blir ett hårt liv många gånger när man inte har en mor att vända sig till med sina bekymmer. Därför känner jag jämt medlidande med alla barn som blir föräldralösa. Ingen som fått ha sina föräldrar kvar, åtminstone i barnaåren, kan förstå hur det är att bli föräldralös”.

Gammelfarmor Dora och hennes syskon blev utackorderade och skingrades till olika fosterhem efter moderns död. Syskonen fick tidigt arbeta och försörja sig själva och Dora arbetade bland annat som ”skjutbanefröken” på marknaden i Nyland. När hon var 19 år gammal mötte hon chauffören Alphonzo och paret gifte sig i januari 1908. Två år senare föddes min farmor, Margit, i Ytterlännäs. Strax därefter upplöstes den lilla familjen av okänd anledning. Under flera år står Dora och dottern Margit antecknade i församlingsböckerna som ”obefintliga”, vilket betydde att de inte hade någon fast adress och att ingen visste var de uppehöll sig.

Helenas farmor Margit Alice

I många familjer finns släktskrönor och berättelser som är värda att titta närmare på, för ofta kan det visa sig att där finns en smula sanning. I min familj sades det att farmors pappa var en präst som betalade 10 000 kronor för att farmor och hennes mamma skulle försvinna.
När jag släktforskade visade det sig att farmors far i själva verket var son till en präst.

Farmors pappa, Alphonzo Hans Gustaf Söderman föddes i maj 1871 i Storkyrkoförsamlingen, Stockholm. Hans föräldrar var i födelseboken antecknade som ”okända”. Genom Barnamordsplakatet hade man redan 1778 fastslagit att de ogifta mödrar som önskade, kunde vara anonyma. Detta för att minska det stora antalet barnamord i Sverige.
När man som släktforskare hittar anteckningen ”föräldrar okända” är det ofta svårt, men inte omöjligt att komma vidare. Se efter om det finns noteringar om födelseadress, moderns ålder och dopvittnen.

Alphonzo Hans Gustaf Söderman

I födelseboken fanns några viktiga ledtrådar som var värda att följas upp. Det stod att Alphonzo föddes på Svartmangatan 22 i Stockholm och modern uppgavs vara 30 år. På barnets födelseadress bodde år 1870 studerande Johan Gustaf Söderman och inneboende hos honom fanns konstsvarvaren A F Schmidts hustru med två söner och två unga döttrar.
När Alphonzo döptes två månader efter födseln medverkade ett stort antal dopvittnen, bland andra konstsvarvaren Adolph Fredric Schmidt, mamsell Hulda Schmidt, possessionaten Johan Söderman och magister G. Söderman.

När farmors far Alphonzo föddes i maj 1871 studerade hans pappa, Johan Gustaf Söderman till präst. Alphonzos mor, Hulda Schmidt, var då inneboende hos Söderman. Barnet föddes olägligt och skrevs in i födelseboken med ”föräldrar okända”. Johan Gustaf Söderman blev sedermera komminister i Nordmaling där han bodde resten av sitt liv. I Härnösands herdaminne kan man läsa att sonen Alphonzo föddes i november 1872. Man gav således det utomäktenskapliga barnet ett nytt och mer lämpligt födelseår. Det står även att Johan Gustaf Söderman gifte sig med Hulda Schmidt år 1872, men några vigselhandlingar har aldrig påträffats.

Komminister Johan Gustaf Söderman var av någon anledning inte nöjd med sonens val av hustru och ”upplöste” äktenskapet på sitt eget sätt. Skilsmässohandlingar har aldrig hittats. Inte heller några anteckningar om eventuella tvister i äktenskapet. Söderman betalade sonhustrun en summa pengar för att hon skulle försvinna tillsammans med barnet.
Dora och dottern Margit, min farmor, levde som ”obefintliga” under flera år. Ganska snart efter ”skilsmässan” från Alphonzo mötte Dora sitt livs kärlek, snickaren Oskar, och paret fick tillsammans flera barn, men kunde inte gifta sig förrän efter många år, eftersom Dora var en annan mans hustru.
När svärfadern Söderman avled 1915 flyttade Dora till Sveg och öppnade där ”Rum för resande”. Tillsammans med Oskar drev hon senare även snickeri, blomsterhandel och begravningsbyrå i Sveg under många år. När gammelfarmor gick bort 1974 fanns de 10 000 kronor hon en gång fått av sin svärfar för att försvinna på hennes sparbankskonto. Hon hade aldrig använt pengarna.

Lämna en kommentar

E-post addresen är privat och visas ej

  • Eva Strand


    juli 30, 2016

    Tack för att du delar en så spännande berättelse, förstår att du är lite av ”släktforskarproffs” – som har hittat så mycket intressant information om dina släktingar. Du borde skriva en bok om denna häftiga kvinna!

  • Lilian Lindqvist


    augusti 9, 2016

    En fantastisk berättelse. Själv är jag nybörjare vad gäller släktforskning och det är berättelser jag önskar hitta om mina anhöriga. Det är svårt att hitta. Har Du tips hur man kan göra? MVH

  • Gun Gävert


    augusti 9, 2016

    Tack för att jag fick läsa din berättelse! Den var både fängslande och sorglig/ Med vänlig hälsning Gun Gävert

  • Helena Bure Wijk


    augusti 10, 2016

    Tack för era snälla kommentarer.

    Vänliga hälsningar
    Helena

  • Ingrid Boström


    augusti 11, 2016

    Det är så märkliga öden… Tack för att du delar med dig!