Gästinlägg: Statarens katt – en berättelse om klasskillnader förr

Helena har redan skrivit 3 underbara inlägg som du kan läsa här.

Detta fjärde inlägg är väldigt personligt och vi på MyHeritage tackar Helena och hennes mor för att det delar med sig av sina privata historier.Statarens katt – en berättelse om klasskillnader förr

Det är drygt sjuttio år sedan statarsystemet försvann ur den svenska historien för gott, men det är sällan vi i dag hör människor berätta om hur det var att leva på den tiden. Författare som Ivar Lo har skildrat den hårda tiden, men få av de som lever idag vill, eller orkar berätta om hur det var att växa upp som ”statarbarn”. Det gör alldeles för ont, är förknippat med tunga minnen och framför allt en stor skam.

Stataren var en gift man som anställdes vid större gårdar och fick sin lön helt eller delvis ”in natura”. Istället för pengar fick familjen kost och logi, ofta i form av en undermålig bostad full av ohyra. Stataren anställdes på ettåriga kontrakt och hade bara friheten att flytta och byta arbetsgivare under den sista veckan i oktober månad, den så kallade slankveckan. Vägarna under hösten var därför fyllda av förhoppningsfulla familjer som flyttade från den ena arbetsgivaren till den andra, ofta för att inse att det var lika dåliga villkor på den nya arbetsplatsen. I statarens kontrakt ingick inte bara att mannen skulle arbeta. För att familjen skulle få stanna måste även hustrun arbeta på gården med mjölkning och hon tvingades därmed lämna sina egna barn. Det var den ”vita piskan” som ven över kvinnornas ryggar, menade författaren Ivar Lo Johansson som själv växte upp i ett statarhem.

Min mormor Elsa vägrade att mjölka och därför måste familjen bryta upp och flytta två, tre, ibland fyra gånger per år. Mormor föddes 1903 och växte upp i Östergötland som barn till statare. Hennes far, liksom hans far, och hans far, före honom, tvingades leva under svåra förhållanden som statare. När mormor var barn fick stataren endast lön ”i natura”, det vill säga, man fick sin inkomst i råg, vete, mjölk osv. Det kallades ”helstat”. Mormors mor lyckades, trots de svåra omständigheterna att hålla sina barn ”hela och rena”. Hur fattig man än var, så skulle det inte synas utåt. Barnens kläder lappades och lagades ständigt. Barnen hjälpte till med arbetet på gården från 10-årsålder och mormor har berättat hur hon och hennes syskon låg på knä och drog upp rovor under hösten, med frusna händer. Flyttlassen gick vår och sommar och mormors mamma var alltid noga med att huskatten skulle följa med i flytten. ”Annars äter röttera öpp öss”, som mamman sa på sin östgötska dialekt.

Mormor Elsa med barnen Sven, Åke, Stig och GunBritt på 1930-talet. Morfar hade byggt ett hus till familjen och gungor till barnen, men strax efter att den här bilden togs var man tvungna att lämna sitt hem och bli statare p.g.a. arbetslösheten.

De barn som växte upp i ”statarfamiljer” fick ofta en tuff uppväxt och möttes av förakt från omgivningen eftersom familjerna var fattiga och ansågs vara på samhällets ”botten”. De hann heller aldrig rota sig någonstans. Statarfamiljerna levde och arbetade ofta i närheten av arbetsgivarna, de välmående familjerna, men det var två skilda världar som sällan möttes. När min mamma och hennes familj bodde i en arbetarbostad alldeles intill slottet där morfar var statare i slutet av 1940-talet, så visste alla i familjen sin plats. Varken barn eller vuxna fick någonsin beträda herrskapets mark och det gjorde man heller aldrig. Det var helig mark. Men mammas älskade katt förstod sig inte på det här med klasstillhörighet och andra dumheter. Katten sprang en dag, tvärs över herrskapets välkrattade grusgång och grevinnan gick då ut på trappan och sköt katten med sitt gevär.

Den skadeskjutna katten lyckades på något sätt krypa hem till mamma. Katten plågades svårt så morfar var tvungen att avliva den när han kom hem från arbetet. Han gick till sin arbetsgivare med anklagelser. Varför sköt man familjens katt? Och varför, om de nu var tvungna att skjuta henne, varför såg de inte till att katten var död?
Grevinnan svarade att katten hade beträtt hennes mark, utan lov. Hon hade därför rätt att skjuta katten.

Helena med sin mor vid Ängsö slott 1969.

När jag pratar med min mamma så säger hon att det var så, på den tiden. Grevinnan gick alltid klädd i sin jaktuniform, med ett gevär på axeln och alla i familjen visste att man inte fick komma i närheten av hennes mark, trots att det bara var några meter mellan statarbostaden och herrgårdens ägor. Trots att grevinnan handlade som hon gjorde, kan mamma inte känna hat eller avsky gentemot henne, även om hon känner stor sorg när hon tänker på katten. ”Det var så för oss då, på den tiden, säger hon. Katten var så duktig som kom hem”.

(I boken ”Där vildrosor blomma” (Vulkan förlag, 2009) berättar mamma GunBritt Bure mer om sin barndom).