Veckans släktberättelse: Min släktforskning

Veckans släktberättelse: Min släktforskning
Birgith Gustafsson, dagens skribent

Birgith Gustafsson, dagens skribent

Jag heter Birgith Gustafsson och är 50+. Jag har arbetat i över 30 år med det mesta inom IT- och datautveckling. Problemlösning har alltid tilltalat mig.

Under åren har fritiden ägnats mest åt aktiviteter med familjen, gärna utflykter ut i naturen och hembygden samt till olika museum. Jag har bott söder om Stockholm i hela mitt liv, men har studerat och arbetat i Stockholm som vuxen.

Mina intressen har under senare år reducerats på grund av fysiska besvär, men släktforskningen är ett stort glädjeämne när jag orkar.

Min släkt är stor. Mamma hade åtta syskon och var äldst. Pappa hade elva syskon och var yngst. Pappa kom från Örebrotrakten och mamma från Södertörn, söder om Stockholm. Jag är född 1954, har två systrar och vi växte upp i Södertälje. Jag var pappas flicka och mina systrar mammas.

Pappas släkt träffade vi ibland när vi hämtade farfar från ålderdomshemmet i Lerbäck, Örebro län. I början av 1960-talet var farfar hemma hos oss ibland, oftast 2-3 veckor till jul och till sommaren. Vi bodde i en tvårummare med kök. Farfar sov i vardagsrummets bäddsoffa.

IFA-bilen. Med mamma Anna-Lisa, storasyster Ingrid, mormor Ruth och morbror Kalle 1954.

IFA-bilen. Med mamma Anna-Lisa, storasyster Ingrid, mormor Ruth och morbror Kalle 1954

Han tyckte om att läsa – gärna historiska romaner och illustrerade böcker. Farfar var född 1877. Han sade ofta ”tänk så mycket jag fått uppleva i mina dagar”. Han var med om fyra kungar, industrialismen början, utveckling av bilen, flygplan, el, toaletter, rinnande vatten, telefoner, tvättmaskiner och så vidare. När jag genom släktforskningen såg att han växte upp i en backstuga blev jag riktigt rörd. Jag undrar om min pappa visste om detta, tror inte det.

Farfar och jag brevväxlade. Han var snickare och upplärd av sin far. Min farfar var en mycket skicklig, intelligent, klurig, konstnärlig och en levnadskonstnär till människa. Många i pappas släkt har varit konstnärliga (så även jag och min yngre syster). År 1967 avled min farfar i cancer 89 år gammal. Han är den ende person som var född på 1800-talet och som jag hade äran att få känna!

Pappa Allan Södergrens konfirmationsfoto från 1933

Pappa Allan Södergrens konfirmationsfoto från 1933

Min pappa föddes på landsbygden 1919 och i 20-årsåldern ville han gärna flytta in till Örebro. Men lantbor fick inte arbete i städerna eftersom ”flykten från landsbygden” var för stor. De som levde på landet behövdes där. Det enda sättet blev då att ta värvning. Senare utbildade han sig vidare och blev statligt anställd – det var säkert arbete på den tiden.

Mamma föddes 1929 och var äldst i en skara på nio barn. Hon fick från barnsben hugga i för att hjälpa till i familjen. När mamma var 16 år drunknade hennes far. Alla pengar hon tjänade i mjölkaffären gick till familjen tills att hon flyttade hemifrån och gifte sig. En dag cirka 35 år senare, berättade hennes mamma, alltså min mormor, att hon var född utom äktenskap och hade en annan pappa än de övriga åtta syskonen – i arkiven läser man att hon var ett oäkta barn. Sin biologiska pappa hann hon aldrig träffa.

Mamma Anna-Lisa och syster Ingrid 1932

Mamma Anna-Lisa och syster Ingrid 1932

Intresset för släktforskning

Mitt intresse för släktforskning startade när en morbror hade sammanställt en lista över min mormors föräldrar, syskon och barn. Jag byggde på listan när nya släktingar kom till. Men att forska själv hade jag inte tänkt på. Mikrokort på biblioteket var ju inte att tänka på då. Tiden gick åt till arbete och familj.

År 2007 sökte min lillasyster av en slump i Anbytarforum, och fick en träff på en efterlysning om vår farfars pappa. Det var en okänd släkting från Jönköping (Bengt) som år 2003 efterlyste sin farfars farbror. Hans farfars far var alltså bror till min farfars far, båda kom från Knutby i Uppsala län. Det kändes magiskt att få ta del av Bengts ”släktforskningsresa” och även att få se kort på hans förfäder.

År 2010 gick pappa bort (90 år gammal). Året därpå började jag att leta på internet efter ett trevligt program att dokumentera släktträd i och föll för MyHeritage. Detta var ju dessutom helt gratis! På kul lades alla fakta in från morbrors lista.

Den första stora överraskningen var att jag då, per automatik via MyHeritages Smart Matchningssystem, fick träffar på massor av släktingar i USA. Min mormor hade fem äldre syskon som emigrerade i början av 1900-talet. David, en släkting som jag inte kände till sedan tidigare, hade lagt in våra gemensamma anfäder i sitt träd – och på så sätt fick matchningar. Han och jag har mormors pappa som närmaste gemensamma anfader. Det vill säga att vi är tremänningar.

Min mormors far

Min mormors far

Nu har jag drygt 1 300 namn i mitt träd på MyHeritage, som mest tolv generationer. Den äldste föddes 1638 och den yngste 2013. Med hjälp av MyHeritages Smart Matches utökas trädet varje vecka både med nya personer och nya fakta för befintliga personer. Flest släktingar har jag i Närke, Värmland, Uppland och Svealand.

På min makes sida har vi släkt i Lettland. Och som en följd av andra världskrigets omflyttningar har vi släkt även i Tyskland.

Jag har 14 medlemmar på min släktplats på MyHeritage. Alla medlemmarna har bidragit med sina korn. Jag är mycket svag för bilder – har bilder på 275 personer! Mamma har en hel del att berätta om gamla bilder och minnen. Extra roligt är det att ha kort på hennes biologiska pappa och hans barn. Även kortet på min farfars far, farfar och pappas äldsta syster är en dyrgrip trots dålig kvalitet!

Jag tillsammans med mamma, storasyster, farfar och en morbror

Jag tillsammans med mamma, storasyster, farfar och en morbror

Farfars pappa, farfar och pappas äldsta syster

Farfars pappa, farfar och pappas äldsta syster

Det som berört mig mest i släktforskningen, är att min farfar vuxit upp i en backstuga. Hans mor och mormor bodde i backstugan när min farfars far kom som nyutbildad snickare från Uppsala. Detta skulle jag så gärna velat ha pratat med farfar om. Farfars mormor var blind. Hennes man var dagkarl som omkom efter ett fall från en byggnad. Farfar hade bara en syster, men fick tillsammans med sin fru 12 barn.

Släktforskning är tålamodsprövande, fängslande och enormt intressant!

Kommentarer

E-postadressen hålls privat och kommer inte att visas.

  • Jan Kostanty

    december 29, 2013

    Tack Birgith!

    Det är en vacker beskrivning av dig och dina anor. Jag är långt ifrån så driven som du i släktforskningen, men ändå…
    Och så många vackra bilder, en vacker ram till ditt vackra skiveri.

    Jag själv halkade väl in mer av en ”slump” än av ett gediget intresse.

    Min mormors släkt äro väl idag tämligen belyst, ”hela nästan fina bondsläkten” kunna man kanske säga, men vad jag idag tro mig veta, så voro hon kanske icke så där välkommen hemma i det
    lilla hemmanet som vuxen. Hon gifte ju sig med en vanlig glasblåsare, utan något noterat stamträd över huvud taget.
    ”Tattare” och backstugusittare voro väl icke en så särskilt intressant härstamning nu eller under 1800-talet i Sverige.

    Well, men mormor gifte väl sig hellre av kärlek kanske.
    Mormor var äldsta barnet, en syster av åtta yngre systrar och en yngre bror.
    Min morfar dog 1927, då vår mor, yngsta barnet, var tre år. Och
    vad jag idag förstå, efter vad min mor försökte milt säga, eller åtminstone låtit mig förstå, hade mormor Anna icke en lätt tillvaro efter att morfar dött. Mormor dog 1937.

    Mormors far dog 1936. Och vår mor voro då kanske lite mer välkommen som nybliven tonåring till ”Hemmanet”. Uppfostrades och undervisades av de andra av mormors systrar som icke voro gifta.

    Min morfar går inte att spåra tillbaks. Troligen född ”utom äktenskapet”, och enligt kyrkböckerna saknas troligen referenser till hans far och mor. Ett led saknas i böckerna. Sådant voro väl kanske ganska vanligt under 1800-talet. Så vi veta helt enkelt icke vilka hans mor och far voro.
    En ogift morfars-farfar eller morfars-morfar stå som fader till vår morfar. Att söka i kyrkböckernas Småland från 1800-talet är definitivt ingen behaglig läsning, för det mesta. Vilken nöd och vilket armod. Många emigrerade ju till Amerika, om de fingo råd att köpa biljetten. Överraskande många ungmöer, ty vilka fattighjon skulle kunna försörja dem och deras eventuella barnaskara?

    Och mest hava det varit för den skull, att eventuella ättlingar i USA och Canada, kunna återfå en historia och sina namn, som jag nästan maniakaliskt lagt in i ”Ancestors binary-tree”. Så många personer som möjligt. Många av dessas ättlingar kanske icke äro intresserade att ”rota i det gamla” av olika skäl, men ändå för de som så önska, kunna det kanske ändå finnas ett ”entry” i någon fordom levande släkt i Sverige eller någon annan stans i Europa. Och jag tro du förstå, tydligen som IT-proffs sedan länge.

    Min döde far kom som flykting från Polen mitt under brinnande vansinne år 1943, via Narvik över fjällen till Sverige.
    Och av förklarliga skäl äro det svårt, eller icke sagt, helt omöjligt, att hitta något skrivet om hans sentida anor.
    Polen och hela Polska folket skulle tydligen styckvis ”transporteras via skorstenarna”…

    Min farmor Maria, hennes syster Helena, och dennas man Ludwig, äro de enda jag träffat ur den generationen. Min faster
    Halina dog ogift i Polen och utan barn i ”lungasotan” 1956, det voro ju så den kallades här i Sverige fordom…

    Med vänlig hälsning, och tack för ditt öppna brev…

    /jan

  • Inger Kristensen

    januari 3, 2014

    Jag har min släkt både på mors-fars sida i nordjylland danmark

  • Birgith Gustafsson

    januari 16, 2014

    Tack Jan!
    Så intressant din släkthistoria är!
    Det är mycket som skulle kunna berättas om man bara förstått att fråga när våra släktingar levde!
    Min mamma lever ju fortfarande och kan berätta en hel del….
    T.ex. så ville hennes biologiska farmor att hon skulle komma till henne i Malmö, när hon var liten bebis.
    Då sade mammas morfar: ”Inte ska barnet skickas på tåget som en liten hundvalp. Hon stannar här!”. Så hon blev alltså kvar i Värmland hos sin mor, som senare gifte sig och fick ytterligare 8 barn.

    Det skulle vara roligt att höra mer om din släkt/släktforskning Inger!
    Med vänliga hälsningar

  • Christina Södergren

    mars 10, 2014

    Vad roligt , Birgith, att ta del av VÅR historia genom dig!
    Jag är så glad att du orkar!