Gästinlägg: Att ta tillvara på släktens levnadsberättelser

Träffa Dick, författaren till dagens inlägg. Han har gått från att vara, vad han kallar ”en ansamlare”, där hans enda fokus var att samla anfäder och komma upp i högt antal. Till en mer kvalitativ släktforskare med fokus på att lära känna sina förfäders levnadsberättelser. Detta har bland annat resulterat i en inspirerande blogg.

Jag heter Dick Wåhlin och bor i Bankeryd strax utanför Jönköping i Småland. Ursprungligen är jag ”Östgöte från Sockna” eftersom jag är född i Åtvidaberg för lite drygt 55 år sedan.

Jag var relativt ung när jag började släktforska någon gång i slutet på 1970-talet. Min mor hade redan samlat en del uppgifter och foton kring våra närmaste anor i ett album som jag tittade i med stort intresse lite då och då. Det var något särskilt som gjorde att det var spännande och intressant med att titta på dessa gamla foton och läsa i albumet.

Det finns också en episod från när jag var 5-6 år gammal som också har haft stor betydelse för mitt intresse för släktens historia. Vi under ett par år på 1960-talet bosatta i Varberg på Västkusten. Detta var samtidigt som min farfar var sjuk och han vistades ofta på sjukhuset i Kalmar. Han hade där läst en tidningsartikel om Briggen Hugos förlisning utanför Morup. I artikeln angavs det att det skulle finnas en grav på kyrkogården i Morup med tre sjömän som omkom vid denna förlisning. Farfars bror var en av dessa sjömän.

Besättningen på Briggen Hugo som förliste i en fruktansvärd storm utanför Morup den 10 september 1903.

Han ringde mina föräldrar och frågade om vi kunde åka till Morup och titta efter om det fanns någon grav kvar på kyrkogården. Det gjorde vi och mycket riktigt fanns graven där. Vi åkte dit ibland och satte blommor på den. En gång när vi var där kom en kyrkvaktmästare fram till oss och frågade vilka vi var, eftersom det aldrig tidigare hade funnits blommor på den graven. När vi berättade att vi var släkt med en av sjömännen, ville kyrkvaktmästare att vi skulle följa med in i kyrkan så han fick visa oss vad som stod skrivet i dödboken.

Att vi hade hittat graven var också något som gjorde min farfar glad. Han var svårt sjuk vid den här tiden och han avled sommaren 1964 med vetskapen om att vi hittat hans brors grav. Jag vet med säkerhet att detta minne från barndomen har varit starkt bidragande till mitt intresse för släktforskning.

Förutsättningarna när jag började släktforska var helt annorlunda från vad de är i dag. Det fanns inte några datorer att skriva in sina resultat i utan allt skrevs med en vanlig penna på ansedlar av papper. Något internet fanns inte heller eftersom det inte behövdes när vi inte hade datorer att ”surfa” med. Det fanns egentligen bara två sätt att släktforska på, antingen att åka till ett landsarkiv och bläddra direkt i kyrkoböckerna eller besöka ett bibliotek och boka in sig på en så kallad fichekortsläsare. Det tog då betydligt längre tid att forska sig bakåt bland sina anor. Fördelen med att det tog lång tid var att man värderade varje nytt fynd riktigt mycket. Minns tydligt att det var en alldeles speciell känsla när man hittade uppgifter en ny ana.

En mikrofiche - inte en helt ovanlig företeelse innan datorn hade sitt stora genombrott CC BY-SA 2.5 Ianare

Även om jag är väldigt intresserad av släktforskningen, har den ibland fått vila, till och med under flera år. Sedan får man plötsligt ett nytt uppslag eller idé och så är man fullt igång igen. Datorer och internet har givetvis fullständigt förändrat förutsättningarna för arbetet.

Jag måste också erkänna för er att jag under ett antal år var mer av en ansamlare än släktforskare. Jag samlade anor ungefär så som man samlade filmstjärnor och hockeybilder som barn. Det gällde att ”fylla albumet” så fort som möjligt och även att vissa ”kort” var lite mer intressanta än andra. Det är bara det att när man släktforskar så är det i princip omöjligt att ”fylla albumet” och särskilt när man också ger sig ut vid sidan av sina rakt nedstigande anor.

Jag har under den tiden jag har kunnat forska via internet samlat på mig en databas som i dag består av över 23 000 individer. Dessa individer finns nu i ett enda sammanhängande träd med anor både bakåt och framåt i tiden. Samtidigt medger jag att under den tiden som jag kallar för den ansamlande perioden tyvärr också var väldigt slarvig med källhänvisningar. Något som jag i dag djupt ångrar och som nu skapar mig mycket nytt arbete med nya efterforskningar.

I dag är jag äldre, erfarnare och förhoppningsvis också klokare. Jag arbetar nu betydligt långsammare och noggrannare med min forskning. Har också upptäckt att det är betydligt mer intressant att fylla en anas historia med mer än data om födelse, giftermål och död. Jag har därför också under senare år helt bytt strategi med min släktforskning. Numera är det mer intressant att samla små vardagliga berättelser om både människor som lever i dag och givetvis om dem som har levt för längre sedan. Visst är det intressant med namn och datum på äldre släktingar men det är berättelserna om hur och var de levt sina liv som ger det verkliga och intressanta innehållet i forskningen.

Mitt råd till alla som vill släktforska är att samla på berättelser. Tänk också på att det som i dag är nutid snart blir bortglömt men att du kan göra det till en viktig del i din egen släkthistoria för kommande generationer. Prata med och intervjua alla levande släktingar för en dag så kanske du upptäcker att det tyvärr är försent. Jag har också rest runt och knackat på dörrar hos helt okända och därigenom fått ta del av fantastiska historier som lagts till min forskning.

Dick Wåhlin, har skrivit dagens inlägg.

Särskilt viktigt är detta ute på landsbygden där det fortfarande kan bo kvar många som kan berätta intressanta saker för dig om både dina förfäders liv och platsen där de har bott. Inser att detta kanske inte är särskilt gångbart i större städer men rekommenderar det varmt när ni hittar torpare och särskilt bönder bland era anor. Jag har också letat ute terrängen på flera i dag helt igenväxta platser efter rester av gamla torp. Har även vid ett några tillfällen hittat spår av liv på platsen i form odlingar, gamla äppleträd eller bärbuskar. Detta ger en helt annan känsla för hur dina släktingar levde sina liv på denna plast som du då förhoppningsvis har hittat. Mitt viktigaste råd blir att släpp ibland tangentbordet och ge dig ut och samla på dig underlag till intressanta levnadsberättelser!

Alla som har släktforskat en tid funderar säkert även på olika sätt att publicera sina resultat. Mitt eget mål och som jag säkert delar med många andra, är att någon gång kunna skriva och publicera en bok om släktens historia. Det kan antingen vara i form av en tryckt bok eller en så kallad e-bok som kommer ut någon gång i framtiden. Men jag vill redan nu börja delge en del av alla de berättelser som jag har samlat på mig under många års forskande. Därför har jag nu startat en blogg där jag skriver levnadsberättelser som jag tror kan vara av intresse för andra att få ta del av. Jag kopplar också ihop en del av dessa levnadsberättelser med beskrivningar av olika utmaningar som jag har stött på i min forskning.

Om du är nyfiken så är du varmt välkommen att besöka min blogg på följande adress:

http://dickwahlin.wordpress.com

Tack för att du läst så här långt och självklart får du också kontakta mig om det är något du vill diskutera vidare. I min blogg finns också en länk till min webbplats där mina kontaktuppgifter finns. Annars kan du både prenumerera på mina blogginlägg och kommentera det som redan finns publicerat där. Jag har som policy att svara på alla kommentarer i min blogg.