Min pappa letade efter sitt förlorade barn i Japan hela sitt liv – jag hittade honom tack vare MyHeritage

Ända sedan jag var liten visste jag att det saknades en pusselbit i min familj

Min pappa, John Vierra, tjänstgjorde i flera olika grenar av USA:s försvarsmakt och var stationerad i Japan i början av 1950-talet. Som menig och flygman tjänstgjorde han i flottan, marinkåren och flygvapnet som en del av den amerikanska militära närvaron i regionen under Koreakriget. Japan återhämtade sig fortfarande efter andra världskriget och stod under de allierades ockupation, ledd av USA. Landet var en viktig logistisk och strategisk knutpunkt för USA:s och FN:s styrkor under konflikten.

Under sin tid i Japan träffade min pappa en ung japansk kvinna och de förälskade sig. De pratade till och med om att gifta sig. Hon blev gravid, men pappa tvingades lämna landet tillfälligt som en del av sin tjänstgöring. När han kom tillbaka till Japan letade han efter henne och hittade henne till slut. Men allt hade förändrats. Hennes far eller andra familjemedlemmar hade övertalat henne att bryta kontakten helt. På den tiden vilade en stor skam över att få barn med en amerikansk soldat, särskilt om barnet var blandras. Hon berättade att hon fött en dotter och adopterat bort henne. I själva verket hade hon fött en son, min bror.

Pappa trodde hela sitt liv att han förlorat en dotter och letade efter henne i åratal utan resultat.

Min pappa återvände till USA och gifte sig senare med min mamma, Shirley, som hade en son från ett tidigare äktenskap, min bror James. Själv föddes jag 1954 i Santa Cruz. James gick tyvärr bort år 2000.

Efter sin militärtjänst arbetade pappa som ingenjör, bland annat på Westinghouse Electric Corporation. Han kunde laga allt, en riktig problemlösare.

Men han kom aldrig över sorgen. Jag såg honom gråta många gånger under min uppväxt för att han aldrig hittade sitt barn. Hans själ fick aldrig ro.

Han gick bort 2003, hjärtekrossad, efter en lång kamp mot multipel skleros. Det smärtade mig alltid att han aldrig fick upprättelse.

Sharons far, John, på äldre dar

En oväntad upptäckt

År 2022 tog en kusin till mig ett DNA-test på MyHeritage. En dag ringde hon upp mig och sa: ”Jag har hittat en släkting i Japan.” Jag svarade: ”Charlene, visste du inte att min pappa hade ett barn i Japan?” Jag trodde hon visste det, men det var som en bomb som släpptes när hon svarade: ”Om det stämmer, så har vi hittat din brorsdotter. Hennes pappa är alltså din bror.”

Jag blev chockad och sa ”Jag har ingen bror, jag har en syster.” Men DNA-testet gick inte att förneka. Genom ett MyHeritage DNA-test, hade Charlene hittat pappas förlorade barn.

Akihiko, min bror, föddes 1952. Men han hade hela livet fått höra att hans amerikanske far övergivit honom. Hans mamma berättade inget om hans bakgrund, mer än att hans pappa var död.

Trots en tuff barndom lyckades Akihiko utbilda sig. Han doktorerade i geofysik och blev professor i seismologi och tsunami-forskning. Ironiskt nog reste han ofta till Kalifornien i arbetet utan att veta att hans biologiska familj fanns där. Han gick i pension från heltidsforskningen vid 65 års ålder.

År 2022 tog hans dotter Naima ett DNA-test för att ta reda på lite mer om sin amerikanska farfar, utan att säga något till Akihiko. När kopplingen till Charlene dök upp föreslog Charlene att även jag skulle göra ett test. Resultatet bekräftade att Naima är min brorsdotter. När sanningen var fastställd berättade Naima för sin pappa.

”Jag kände mig övergiven av min far redan som liten. Så det var väldigt blandade känslor.” berättade Akihiko. ”Det är svårt att beskriva hur tufft det var att växa upp som blandrasbarn i Japan på 50- och 60-talet. Mobbning och diskriminering var vanligt.”

Jag kunde äntligen berätta sanningen för honom: vår pappa gav aldrig upp. Han letade efter honom hela sitt liv och älskade honom djupt.

”Jag var helt chockad,” säger Akihiko. ”Jag blev väldigt överraskad och det var svårt att tro att det var sant, jag hade inte vetat något om min pappa på 69 år.”

Han blev fullständigt förbluffad när han fick veta att mina föräldrar hade försökt hitta honom i så många år.

”Det var så sorgligt att de inte kunde hitta mig när jag var barn,” säger han. ”Det hade förändrat hela min uppväxt, känslan av att vara oönskad och övergiven av min pappa. Det som gjorde mig allra mest ledsen var att få veta att min pappa dog utan att ens veta att han hade en son och utan att någonsin få träffa honom.”

Men han är väldigt glad över att få veta att vår pappa mindes honom hela tiden och verkligen ville hitta honom – och att vi till slut hittade varandra.

Vi möts för första gången

När vi träffades första gången på flygplatsen, sprang vi rakt i varandras armar. Det kändes som vi alltid känt varandra. Bandet vi byggde upp kändes omedelbart och djupt. Det är nästan som att vi vuxit upp tillsammans – det känns verkligen så för vi står varandra väldigt nära. Jag märkte direkt att han liknar vår pappa. Det är helt otroligt. Han kallar mig ”min söta lillasyster” och ”My Sharona”, jag kallar honom ”Storebror”. Han är kärleksfull, omtänksam och generös. Han öppnar dörrar för mig, bär min handväska… den här mannen tar hand om mig – sin lillasyster.

Akihiko och Sharon

Sedan dess har Akihiko besökt mig i Kalifornien tre gånger – 2023, 2024 och nu igen. Vi har tillsammans fyllt i luckorna i våran familjehistoria och hela familjen har fått träffa honom. Min pappas bror sprang fram och kramade honom och sa:

”Det är som att krama min bror. Du ser precis ut som honom.”

Jag tog med honom till våra gamla platser i Santa Cruz – och till den portugisiska festivalen. Jag ville att han skulle få känna sitt arv. Jag visade honom platserna där han hade växt upp – om vi bara hade hittat honom tidigare.

De återförenade syskonen”Sharon presenterade mig för hela min amerikanska släkt – farbröder, fastrar, kusiner och till och med gammelfarbröder,” säger Akihiko. ”Jag fick också veta mer om min avlidna farfar och farmor. Jag blev förvånad över hur många släktingar jag har i USA. Det gjorde mig särskilt glad att få veta att min farmors lillebror fortfarande lever och mår bra, trots att han är till åren. Sharon berättade att våra förfäder invandrade till Amerika från den portugisiska ön Madeira.”

Akihiko och Sharon besöker Veterans Memorial Cemetery i Santa Nella, Kalifornien.

Vi mejlar varandra flera gånger om dagen, varje dag. Vi gillar inte att vara ifrån varandra. Vi vill ta igen alla decennier vi förlorat. Vi har byggt ett starkt och väldigt speciellt band.

En familjeförening

Min mamma Shirley, som nu är 93 år, har också tagit emot Akihiko med öppna armar.

”Jag älskar henne, och hon behandlar mig som sin egen son,” säger Akihiko.

Akihiko och Sharons mamma Shirley

Det är nästan ofattbart att vi hittade varandra efter sju decennier på varsin sida av jorden. Men tack vare MyHeritage, en global plattform för släktforskning, blev det möjligt.

Vi är ett levande bevis på att du kan hitta det du söker – även där du minst anar det, till och med i Japan! Ett enkelt DNA-test kan förändra hela ditt liv.

När världen är fylld av dåliga nyheter, vill vi sprida hopp. Jag ser vår återförening som ett mirakel. Vi är ett fantastiskt team, min bror och jag.

Jag tänker ofta på pappa, på hur hans kärlek och sökande aldrig tog slut. Vi har slutit cirkeln, för honom, och för min bror också. Jag är bara ledsen att det tog sån tid. Jag önskar att min far var här för att se oss nu.

Stort tack till Sharon och Akihiko för att ni delade med er av er otroliga berättelse. Har du också gjort en fantastisk upptäckt med MyHeritage? Dela den gärna med oss via detta formulär eller mejla oss på stories@myheritage.com.