Gästinlägg: Häxorna i Torsåker

Detta är det andra inlägget skrivet av Helena Bure Wijk en MyHeritage användare och erfaren släktforskare. Du kan läsa hennes första blogg här.

Häxorna i Torsåker

När man börjar släktforska måste man vara beredd på att det under resans gång kan dyka upp information som man inte alls är förberedd på. När jag hade släktforskat några år upptäckte jag att många anmödrar blivit avrättade för trolldom på 1600-talet. Det blev inledningen till en spännande och väldigt skrämmande ”häxforskning” som har sysselsatt mig under många år.

Mellan åren 1450 -1750 avrättades närmare en halv miljon människor, främst kvinnor, för trolldom i Europa. Det var först under 1600-talets senare del som omfattande häxprocesser skedde i vårt land och den ort som drabbades allra hårdast var Torsåker i Ångermanland där 71 personer avrättades 1675.  Många av de dödsdömda tillhörde samma släkt, den jag själv är en del av.
Min anfader Olaus Erici Rufinius var komminister i Torsåker fram till år 1672 då han lämnade över sin tjänst till svärsonen Laurentius Hornaeus, som har kommit att kallas ”den onde kaplanen”.
Det var svår missväxt under flera år och människorna svalt. De svåra omständigheterna var troligtvis en bidragande orsak till att en stor trolldomsskräck fick så starkt fäste i bygden. De trollkunniga beskylldes för att ha uttalat förbannelser över allt som växte på jorden, vilket troddes ha orsakat missväxten.
Kung Karl XI:s trolldomskommission, som hade till uppgift att förhöra människor och avhandla domar på de trolldomsdrabbade orterna, gav sockenprästerna uppdraget att lista misstänkta. Kaplan Laurentius Hornaeus tog sitt uppdrag på största allvar och listade många under rubriken ”Ofta förr i socknen beryktad”. Han anlitade två ”visgossar” som troddes ha förmågan att se djävulens speciella ”invignings märke”, stigma diaboli, på de skyldiga. Pojkarna sägs ha stått i kyrkdörren efter gudstjänsten och där pekat ut de skyldiga. De som blev utpekade av pojkarna fick ställa sig på vägens ena sida, medan de som var friade från anklagelser, ställdes på den andra sidan. De utpekade uppmanades att inställa sig inför kommissionen dagen därpå. Laurentius Hornaeus sonson, Jöns, har berättat: ”ifrån den dagen fingo de aldrig komma till sina barn eller hemvist”.

Eftersom förmågan att bota sjukdomar och sia om framtiden troddes vara en överförbar kunskap – något som ärvdes inom familjen genom att den trollkunnige lärde upp sina barn i ”konsten” – var det av stor vikt att avrätta, inte endast den utpekade trollpackan, utan även hennes döttrar, som annars kunde föra kunskapen vidare. När trolldomshysterin kom till Torsåkers pastorat vändes därför blickarna mot de familjer som sedan tidigare var beryktade för trolldom. De familjer som hade anor i öst-finska Savolax låg nu riktigt illa till.

I förra inlägget berättade jag om Christian Göransson, som var en finsk visman och troddes ha förmågan att bota sjukdomar och att hitta stöldgods. Vid tiden för rannsakningen i Torsåker 1674, var Christian död, men hans mor, Margareta, levde och blev snart utpekad för att ”fullkombligt en trullpacka vara”.  Margaretas familj hade kommit som finska nybyggare till den lilla byn Forsed nästan ett sekel tidigare, men man hade ännu finska som sitt modersmål. När den 80-åriga ”Forss-finskan” fördes inför rätten var hon ofärdig, gick stödd på två käppar och beskrevs av häradsrätten som ”uthgammal”. Hon förargade rätten genom att vägra prata svenska under förhöret.

I de svenska trolldomsprocesserna är ”barnaförande” centralt. Man trodde att trollpackorna förde bort sina egna och andras oskyldiga barn till Blåkulla om nätterna. I Blåkulla introducerades barnen för ”den onde” och lärdes upp i trolldomskonsten. Föreställningen om barnaförande gjorde att de oskyldiga barnens vittnesmål kom att väga tungt under förhören. Men inga barn sade sig ha blivit förda till Blåkulla av ”Forss-finskan” Margareta. Tre vuxna vittnen inkallades istället, hustru Anna i Ålsta, ”Halt-Karin” i Näs och hustru Brita i Hammar. Kvinnorna påstod att Margareta brukade sitta i Blåkulla och där ”rensa sylten” och ”skälla grisfötterna”.
Även om den ”ofärdiga och uthgamla” Margareta vägrade att tala svenska under förhöret så måste hon ändå ha förstått vad kvinnorna sa. När hon hörde deras vittnesmål blev hon väldigt upprörd och attackerade dem med sin käpp. Häradsrätten antecknar: ”Och då de detta vittnade lopp finskan åstad med sin större käpp och slog tvenne gånger efter dem”.  Margareta tog sedan ut sin kniv i ett försök att skada kvinnorna. Kniven fråntogs henne och eftersom hon hade förgripit sig emot Sveriges rikes lag, fängslades hon direkt i väntan på den kungliga kommissionens ankomst. Två starka bönder skulle henne i ”träklovarna sätta”, men då slog hon även dem och ”beeth effter theras händher”, skriver häradsrätten. 80- åriga anmodern Margareta var den enda av de anklagade kvinnorna som handgripligen försökte försvara sig mot de anklagelser som anfördes mot henne. Hon halshöggs senare och brändes på bål tillsammans med sjuttiotalet andra anklagade i pastoratet.

Brita Rufinia, hustru till kaplan Laurentius Hornaeus och dotter till Olaus Erici Rufinius, har beskrivit det hemska som hände våren 1675:

”Äntligen kom de anklagades confirmerade dödsdom, varpå följde den tänkvärda blodiga executionen. De samlades alla till Torsåker, eller moderkyrkan. Där hölls fångspredikan och
meddelades dem Herrens heliga nattvard. Då först började var och en av dem öppna ögonen. Här ropades himmelsskriande hämnd över dem som förorsakat deras oskyldiga död, men här
hjälper varken rop eller tårar. Föräldrar, män och bröder höllo spetsgård. De drevos, 71 stycken, av vilka endast tvenne kunde sjunga en psalm, som de under vägen upprepade
sedan de sjungit den till ända. Många dånade under vägen, av matthet och dödsängslan, vilka av sina anhöriga släpades fram till rättesplatsen som ligger mitt i pastoratet, ½ mil från alla tre kyrkorna och kallas bålberget”.
De många dödsdömda halshöggs nedanför berget och deras kroppar bars därefter upp till det brinnande bålet av anhöriga. Jöns Hornaeus, sonson till Laurentius Hornaeus och Brita Rufinia förklarar: ”De rättades nedanför bålet, att blodet ej skulle hindra veden fatta vederbörlig eld; i dess ställe rann han strömvis utför berget”.

Har du hittat häxor, eller kanske troll, i din släkt?