Del 1: Min släkthistoria blev the story of the noble family Walkendorff

Ann Walkendorff, dagens skribent.

Många hoppas på att ta hem storvinsten när de börjar släktforska. Att hitta en kunglighet eller en adelsman i släkten är den absoluta jackpotten. För MyHeritageanvändaren Ann Walkendorff, skribenten av dagens inlägg, har detta aldrig varit viktigt. Men det lustiga är att hon har tagit hem jackpotten för hon har en släkt full av kungligheter och adelsmän. Men det som är fascinerande och den verkliga storvinsten enligt hennes mening är att hon har upptäckt att hennes släkt, som hon trodde var en riktig stockholmsläkt, faktiskt är från samma lilla by som hon i dag bor i. Kyrkan hon gifte sig i är samma som hennes släktingar döpts, tagit nattvarden, konfirmerats och begravts i. I dag kan du läsa den första delen av två om hur hon gjorde denna otroliga upptäckt.

Alla drömmer vi om att hitta något speciellt när vi börjar släktforska. De som inte förstått dess tjusning, brukar föraktfullt påstå att, man bara vill hitta någon känd eller adlig person, så man kan skryta med att man minsann har fin släkt. Andra har en mer nyanserad och saklig syn på släktforskning. Skälen till att söka sina rötter, är säkert lika många som det finns släktforskare. Har jag hittat någon adlig, kanske rent av kunglig person i min släkt? Svaret är ja, flera tusen faktiskt. Är det något att skryta om?

Nej, men jag är otroligt stolt och glad över att var en del av detta. Jag vill dela min upptäckt med världen och det har jag gjort, titta in på min släktplats på MyHeritage så förstår du vad jag menar. För min egen del började jag att släktforska för att jag inte visste vem min farfar var. Jo, jag visste vad han hette, Knut Halvard, men inget mer. Han dog ung och var en slarver. Allt detta enligt min älskade farmor Gunhild.

Du känner säkert igen dig i att du ångrar att du inte lyssnade bättre på vad de äldre i släkten berättade. Du ångrar att du inte frågade mer, när du hade chansen. Men du är förlåten, du är långt ifrån ensam. Det hör ungdomen till, man tar inte till sig det förflutna då, som man gör senare i livet. Men då kanske det är för sent, är en vanlig invändning. Ja, kanske till visst del, men det är inte kört. Jag bestämde mig för att i alla fall försöka hitta mer information om farfar. Farmor är död sedan länge, hon blev 92 år. Hennes son Rolf, min far, dog alldeles för tidigt och före henne, han blev bara 54 år. Cancern tog hans liv.

Jag är nu 50+, jag är gift och har tre vuxna barn, och tre ljuvliga barnbarn. Jag har världens bästa yrke enligt många, nämligen barnmorska. Jag har förmånen att få träffa människor i livets kanske lyckligaste skeenden, jag blir en del av livets under. Allt är förstås inte lycka, även sorg och förtvivlan, sjukdom, förluster och en känsla av hopplöshet, till och med vanmakt följer i yrkets spår. Det kanske är för att jag vet hur skört och föränderligt livet är, som jag värnar så mycket om det, och om dem som skänkt oss livet, nämligen våra förfäder.

För ett par år sedan bestämde jag mig för att göra ett seriöst försök till att släktforska, tidigare hade jag mest gjort halvhjärtade försök att spåra min mor Gunvors släkt, men det tog ganska snabbt stopp. Jag provade då att följa farmor Gunhilds släktspår, det gick bättre. Via Östergötland, i Risinge där farmor var född kunde jag följa mina förfäder bort mot Värmland, så långt som på mitten av 1700-talet. De gav mig blodad tand, jag ville fortsätta och veta mer. Farmor flyttade, precis som många andra, som ung flicka till Stockholm för att söka arbete och en bättre framtid. Hon mötte kärleken, han hette Knut Halvard. Men var kom han ifrån?

Så här beskriver jag början på min släktforskning på min hemsida.

Vid köksbordet hemma i Härkeberga hösten 2010.

Ute faller regnet. När vinden tar i smattrar det mot rutan och vattnet rinner i strida strömmar. Det börjar bli kyligt, och inne i köket sprakar brasan i min älskade vedspis. Det knäpper så hemtrevligt, och skänker mig ett inre lugn. Det är något speciellt med eld, kanske slår den an någon genetisk sträng, långt inne i oss. Jag kliar en av våra kattpojkar lite förstrött, han har lagt sig strategiskt på bordet, precis bakom datorn. Det strömmar ut lite värme där ifrån fläkten som han verkar uppskatta. Hundarna sover, de vill ogärna gå ut i höstrusket.

Tänk om jag ska göra ett nytt försök. Att hitta farfar. Jag kan inte riktig släppa tanken på att hitta honom. Det kan väl inte vara så svårt, nu finns ju alla möjligheter. Några sökningar på datorn, och vips, så hittar man det man söker. Nej, riktigt så enkelt är det ju inte, inte i verkligheten.  Att börja med släktforskning, är det ett tecken på att jag börjar bli gammal? Något driver mig, vad det beror på vet jag inte riktigt.

Åren går, och tiden är inte oändlig, inte för mig i alla fall. Farfar har gäckat mig i hela mitt liv. Länge visste jag bara vad han hette, Knut Halvard Karlsson. Farmor ville aldrig berätta om honom. Han var en riktig slarver, precis som min far, så löd hennes dom. Jag försökte fråga för att få reda på lite mer, men farmor ville inte tala om honom. Kanske gjorde det för ont, jag vet inte. Bara vid ett tillfälle släppte hon garden, hennes ögon strålade när hon berättade att farfar var en mörk stilig karl, med tjockt böljande hår. Hans släkt kom från Europa någonstans, farmor visste inte riktigt ifrån var, men släkten började på V, det mindes hon.

Walkendorffsläkten

Jag drog slutsatsen, att han nog tillhörde någon vallonsläkt. Hade man inte tjockt hår då, och fanns det inte många vallonättlingar med en konstnärsådra? Pappa målade tavlor, gärna från Lofoten, som nog var hans paradis på jorden. Så kanske det var, men varför hette farfar Karlsson? Det låter ju inte som ett namn med vallonanknytning. Han dog ung, det visste jag, men inte när var och hur. Var fick han sin sista vila?

Jag loggar in på Riksarkivets hemsida, och löser ett tretimmarsabonnemang. Jag vet att farmor bodde på Tomtebogatan på Kungsholmen i Stockholm, när pappa föddes 1925. Vilken församling tillhörde hon då? Matteus måste det vara. Jag hittar födelse- och dopboken och börjar bläddra. Där står hans namn, Rolf Halvard. Som far står det Knut Halvard. Texten är lite svår att tyda, men jag tror att det står att farfar kommer från Övre Selö. Var ligger det? Jag googlar och det visar sig ligga i Södermanland. Inte så långt härifrån. Jaha, då vet jag det, men hur hittar jag hans familj? Jag vänder mig till Anbytarforum, en guldgruva på nätet för släktforskare. Jag skriver en efterlysning, finns det någon som kan hjälpa mig med mer information tro? Det finns det, snart får jag ett svar från en vänlig man som kan berätta. Plötsligt finns hela farfars familj framför mig på dataskärmen.

Hej farfar där är du ju, äntligen. Men vad är det här? Det står att hans mor Erika Matilda var född 1865 i Litslena. Det är ju i grannbyn, ett par kilometer bort från mitt köksbord. Världen är allt bra liten, skulle farfars mor vuxit upp här? Nu måste jag leta vidare, det är så spännande, var i byn bodde hon? Kälsta ägor, det vet jag var det ligger. Hon var dotter till Erik som var byskomakare. Tänk, då måste min mans farfar Alexander gått till honom för att få skorna sulade.

Jag har alltid trott att jag är en riktig urstockholmare. Jag föddes på Sabbatsbergs sjukhus, är en så kallad 08, eftersom pappa var född i Stockholm och var en Kungsholmskis. Nu visar det sig att hans släkt i själva verket kom härifrån där jag nu bor. Världen är verkligen liten. Nåväl, men vem är farfars mormor? Hon heter Maja Stina och är född i Husby-Sjutolft, också bara en kort bit härifrån.

Nu måste jag söka vidare i nästa kyrkobok, där hittar jag henne. Oj då, hon är en oäkta dotter till, vad står det? Walkendorff tror jag, jo, det står Maja Lisa Walkendorff. V, farmors V, kan det vara detta V hon syftade på? Men vad är Walkendorff för en släkt? Jag har aldrig hört namnet. Nu tar jag åter hjälp av Anbytarforum, ytterligare en vänlig själ skänker mig upplysningar. Maja Lisa hette egentligen Maria Elisabeth Walkendorff (född 1803), dotter till korpral Lars Walkendorff. Nu kommer den största överraskningen, denne Lars, min farfars mormors morfar föddes här i byn 1768, här i Härkeberga.

Detta är bara första delen av Ann Walkendorffs släktberättelse. På måndag kan du ta del av den andra delen av hennes berättelse.