Min första släktbok är nu klar!

Grattis till vår MyHeritage användare Dick som nu har blivit klar med sin första släktbok.

Den 11 december 2016 skrev jag ett inlägg i den här bloggen med rubriken ”Blir man någonsin klar med sin släktforskning?”. Det är en fråga som jag har funderat på länge eftersom jag i drygt 30 år haft som mål att skriva en släktbok. Idag kan jag berätta för er att min första släktbok är klar.

Det var slutligen två saker som gjorde att jag äntligen tog tag i målet med att göra en släktbok. För det första var det faktiskt så att när jag fick frågan av Sofie om att göra ett blogginlägg för MyHeritage började tankarna i huvudet att snurra igen. – Blir man någonsin klar med sin släktforskning? När jag sedan började att skriva på det förra blogginlägget så växte också det självklara svaret fram. Nej du kommer aldrig att bli helt klar. Det gäller istället att komma fram till att det underlag du redan har räcker. Efter att ha kommit fram till svaret på frågan så var det också betydligt lättare att äntligen ta tag i uppgiften. Tack Sofie för att du faktiskt hjälpte mig över en av mina egna trösklar!

Den andra saken som gjorde att jag till slut kom igång det var att jag bestämde mig för att inte bara göra en släktbok utan istället fyra böcker. När jag började att skapa underlag till boken infann sig nämligen ganska snabbt nästa problem. Hur ska jag kunna göra innehållet intressant och överskådligt för den som inte van vid att läsa antavlor. Ni vet säkert själva hur snabbt en antavla växer i omfång. Den här frågan handlar även lika mycket om vilka personer som kan vara intresserade av att läsa din släktbok. Är t.ex. min mammas syskon och kusiner intresserade av att läsa om min svärfars släkt? Nej troligtvis inte, men om du istället väljer att utgå från dina föräldrar som proband så blir det istället två böcker. Eftersom jag också var angelägen om att få med min hustrus anor så blir det totalt fyra böcker. 

Ni kanske också undrar hur det kunde gå snabbt när jag väl bestämde mig och kom igång med den första boken. Eftersom målet har funnits i mitt huvud under lång tid så har jag också sett till att hålla god ordning bland alla uppgifter, dokument och bilder. För två år sedan började jag också att blogga om min forskning i en egen blogg. I bloggen har jag också skrivit levnadsberättelser och där lagt till gamla foton. Redan när jag startade bloggen så var min tanke att dessa levnadsberättelser skulle var underlag till den framtida boken.

Min första bok handlar om min svärfar och hans anor. Av min hustrus och mina föräldrar så är det nu bara svärfar som är kvar i livet. Han fyller snart 92 år och bor fortfarande kvar hemma i det hus han själv var med och byggde 1955. Min hustru intervjuade honom förra sommaren och spelade in det samtalet i sin dator. När jag sedan skrev och omsatte intervjun till hans levnadsberättelse så blev det fem A4 sidor text. Boken är upplagd som en antavla med levnadsberättelser och bilder i fyra led. Därefter kommer beskrivningar över två släktgårdar och deras historia. Så här långt hämtade jag i stort sett allt underlag direkt ifrån min blogg. I slutet på boken finns sedan fortsatta antavlor med personer i generation fyra som proband. För personerna i dessa antavlor, som ibland kan sträcka sig riktigt lång bakåt i tiden, är det ofta mycket svårare att skriva intressanta levnadsberättelser. Dessutom tyckte jag att man också tappade för mycket av överskådlighet och samband mellan anorna om jag hade sträckt mig längre än fyra led i den första delen av boken. Så från generation fem och bakåt har jag helt enkelt nöjt mig med att skriva ut dessa antavlor direkt från släktforsknings-programmet i min dator. I princip bara lagt dessa som bilagor sist i boken.

Jag valde att lämna mitt underlag till ett tryckeri i form av en PDF- fil. Boken som nu är färdigtryckt är på 100 sidor i A4-format. Den har ett omslag med ett styvare papper som sedan har ett bestrukits med ett laminat som ger en fantastiskt skön känsla när man håller i boken. Jag fick böckerna levererade lagom till jul så årets julklapp till min svärfar blev givetvis mycket uppskattad av honom.

Det är givetvis inte nödvändigt att trycka sin släktbok som en riktig bok. Det finns också andra alternativ till att kunna dela med sig av sina resultat. Jag vet att en del väljer att göra sin ”böcker” i form av PDF-filer som sedan kan skrivas ut alternativt e-postas till intresserade släktingar. Fördelen med detta kan också vara att du kan fylla på vart efter du hittar nya intressanta uppgifter.

Jag själv är nu nästan klar med den andra av det som så småningom alltså ska bli totalt fyra böcker. Jag har nu ett första korrektur på 140 sidor klart för boken om min svärmor och hennes anor. Anledningen till att den blir mer omfattande är att det finns fler personer i generation fyra som sedan har egna omfattande antavlor. Tyvärr finns inte svärmor kvar i livet men väl hennes syster. Så min fru intervjuade och spelade in henne också förra sommaren. Den intervjun gav mig ett bra underlag till levnadsberättelsen om min svärmors liv. Min svärfar fyller år i slutet på januari så jag vet nu vad hans födelsedagspresent kommer att bli, men lova att inte berätta något för honom, för det ska givetvis bli en överraskning. Därefter återstår ”nu bara” att skapa underlagen till mina egna föräldrars släktböcker.

Som avslutning vill jag ge dig som funderar på att göra en egen släktbok följande råd:

Innan du tar beslutet om att skriva din släktbok så behöver du se till att ha god ordning på alla dina olika uppgifter, dokument och gamla bilder. Det växer ganska snabbt över huvudet om du inte har ett system för detta från början. Det svåraste är sedan faktiskt att ta själva beslutet och se till att komma igång med arbetet. Men jag lovar att det verkligen är värt besväret, särskilt om du också funderar på hur många timmar du lägger ner på själva forskningsarbetet. Visst förtjänar alla dessa timmar som du har lagt ner på forskningen att dina släktingar och andra intresserade får ta del av dina resultat! Kanske det här också kan vara ett tips till ett Nyårslöfte för någon som läser det här blogginlägget?

Dick Wåhlin