Blir man någonsin klar med sin släktforskning?

Detta är ett inlägg skrivet av Dick Wåhlin, en erfaren släktforskare och MyHeritage användare. Dick skriver en bok om sin släktforskning och här kan ni ta del av en liten bit av det han upptäckt…

Jag började att släktforska 1980 och satte tidigt upp ett mål om att i framtiden skriva en släktbok. Jag är helt övertygad om att det är många andra släktforskare som har samma mål. Det är åtskilliga timmar som läggs ner på själva forskningsarbetet och på något sätt vill man säkerställa att resultaten bevaras och görs tillgängliga för andra. Det största problemet med det här målet är att komma fram till att man faktiskt är klar med sin forskning. Jag började att släktforska för 36 år sedan och kan fortfarande inte påstå att jag är klar.

Det dyker hela tiden upp nya möjligheter och därmed också nya resultat. Jag har t.e.x. alldeles nyligen börjat att prova på forskning med hjälp av olika DNA tester. Det är därför som det också är så svårt att sätta punkt för forskningen och börja att skriva på den där släktboken. Efter många års forskning har man en annan stor utmaning och det är den stora mängden av data, dokument, bilder och annat som du samlat på dig. Hur ska du kunna skriva och få det överskådligt och intressant för andra att ta del av?

Jag tror att du först och främst måste våga konstatera för dig själv att du aldrig kommer att bli helt klar med din forskning. Det som jag sedan gjorde var att börja att blogga på Internet. Det innebar att jag faktiskt tvingade mig själv till att börja samla ihop olika resultat som annars finns i min databas, diverse dokument i pärmar och en stor mängd fotografier. I bloggen skriver jag ner levnadsberättelser och levnadsöden från min släkt. De här levnadsberättelserna är också en bra grund till en framtida släktbok, om den sedan faktiskt blir skriven får väl framtiden utvisa Förutom min egen tillfredställelse så har det också givit mig flera nya kontakter. Många söker idag på sökmotorer på Internet kring ämnet släktforskning och även på enskilda namn bland sina egna anor i hopp om att finna resultat. Jag ska nu kort berätta om just en sådan kontakt som tillkommit tack vare mitt bloggande.

Hösten 2014 fick jag epost från en kvinna i USA som hade hittat en gemensam ana med min fru i min blogg. Vi växlade uppgifter med varandra under en period och hon skrev också att hon i någon gång i framtiden hoppades på att kunna besöka Sverige. Hon ville väldigt gärna besöka de platser där hennes svenska anor hade levt sina liv. Våren 2015 kom ett nytt meddelande, hon hade då fått en resa till Sverige i 40-års present av sin man. Hon frågade om vi kunde träffas och om jag kunde visa henne och hennes familj platserna där hennes anor hade levt. Utan att egentligen fundera alls så svarade jag med ett tveklöst ja.

En dag slutet på juli 2015 hade vi bestämt träff vid järnvägsstationen i Åtvidaberg. Därmed startade också vårt eget ”Allt för Sverige” äventyr i hennes och min hustrus gemensammas anors fotspår. Det här äventyret varade i tre dagar och resulterade i tre blogginlägg som många följare läste och kommenterade. Det viktigaste av allt är att en ny och sannolikt livslång vänskap grundades tack vare det angenäma besöket från USA.

En liten men trevlig kuriosa i sammanhanget var att jag under förberedelserna för vårt egna ”Allt för Sverige” äventyr av en ren tillfällighet ramlade över ett brev daterat den 12 oktober 1873. Det här brevet var skrivet och skickat från USA till Sverige för att berätta att resan över Atlanten hade gått bra och att starten på det nya livet i det nya landet också var bra. Brevet visade sig vara skrivet av den person och ana till vår gäst från USA som utvandrade från Sverige. Jag kunde inte bara visa brevet för vår nya släkting och gäst utan faktiskt också låta brevet återvända till USA där det skrevs för 133 år sedan tillsammans med henne. Det var hennes ana som hade skrivit brevet och ägaren till brevet och jag var helt överens om att det var hos henne det här brevet hörde hemma.

Jag hoppas att jag med det här inlägget som gästbloggare har kunnat inspirerat några att faktiskt ta tag i det här med att börja skriva om sin egen släkt. Det finns givetsvis olika sätt att dokumentera och skriva på. Alla behöver inte heller ha som mål att det ska bli en släktbok som slutresultat. Men fundera på hur du i framtiden vill dela med dig av dina resultat. Det kan också vara ett bra råd att försöka göra det så tidigt som möjligt. Helt enkelt för att inte göra det alltför besvärligt för dig själv när mängden av data och olika uppgifter annars riskerar att bli ytterligare en stor tröskel att ta sig över för att komma igång.

Jag vill också gärna nämna att jag givetvis har en hel del av min forskning tillgänglig i ett släktträd på My Heritage. Det också en bra väg till att bjuda in släktingar till ditt eget släktträd och som sedan enkelt kan följa dina framgångar.