Är du släkt med skogsfinnarna?

Många svenskar som DNA-testar sig upptäcker att de har finska rötter. Det är inte så konstigt eftersom det alltid varit ett stort utbyte mellan grannländerna. Och under flera hundra år fram till 1809 var ju faktiskt Finland en del av Sverige. I slutet av 1500-talet kom de första skogsfinnarna till Sverige, och cirka 1,5 miljoner svenskar har skogsfinska anor.
Har du koll på ditt ursprung? Beställ ett DNA-test från MyHeritage!

Ödemarkerna befolkades

I norra Sverige fanns det stora skogar med övergivna torp och stora ödemarker som behövde befolkas. För att snabba på kolonisationen lovade kungen skattefrihet för nybyggarna som odlade i ödemarken. Krig, missväxt och farsoter på 1500- och 1600-talen fick tusentals finnar att lämna sina hemtrakter i främst Savolax och norra Tavastland för att slå sig ned i de svenska urskogarna. De kom från de stora skogarna längs den ryska gränsen och bosatte sig i granskogsområden från Kolmåden och Tiveden i söder till lappmarken i norr.

Man spred ut sig och bosatte sig långt ifrån varandra, gärna vid en sjö och i söderläge vid ett större berg. Då bodde man skyddat och hade tillgång till både vatten och fisk. De skogsområden där de finska bosättningarna funnits kallas finnskogar. En klassisk historia handlar om en skogsfinne som fick höra att en annan nybyggare slagit sig ner på en halvmils avstånd, och då kommenterade: ”Va, har jag fått en granne på förstutrappen?”. Precis som när svenskarna emigrerade till Amerika fick boplatserna namn från hemtrakterna. I Orsa finnmark finns till exempel orterna Hukkamäki, Paljakka och Pilkalampinoppi kvar.

Svedjebruk innebär att ett skogsområde bränns för att tillfälligt användas för att odla säd och bete som ett led i växelbruk. Foto: Wikipedia

Bodde i rökstugor med bastu

Skogsfinnarna var experter på svedjebruk – att hugga ner skogen och bränna marken för att kunna odla råg och rovor i askan.  Det var en raffinerad odlingsteknik, och på bara några få år omvandlade man tät granskog till åkermark för spannmålsodling. Efter odlingen användes den svedjade marken som betesmark för kreaturen.

De bodde i sotiga stugor som värmdes upp med rökugnsteknik – en teknik som även användes i Finland, Ryssland och Estland. Bostäderna saknade skorsten och röken släpptes ut genom ett litet hål i taket. Fördelen var att stugorna blev varmare, nackdelen var att det blev väldigt sotigt och rökigt inomhus. 

Man bäddade direkt på golvet. Och till en början hade man inga ladugårdar, utan samsades inomhus på vintern med både höns, hundar, katter, grisar och en och annan häst. I övrigt hade de torkstugor för spannmål och förstås en bastu. En rökstuga med bastu från 1600-talet har flyttats till Skansen i Stockholm.

Även om många namn ändrades finns det spår efter skogsfinnarna i husförhörslängderna. Här Octavus Hämäläinen i församlingen Hietaniemi i Norrbotten, född 1760.

Namnen ändrades

Skogsfinnarna levde länge isolerat, besökte inte kyrkan och lärde sig inte svenska. Finskan överlevde här i 350 år som ett isolerat språk. Så småningom lärde de sig svenska, men bibehöll sin kultur och det finska språket. Blandäktenskap blev tidigt vanliga. I husförhörslängderna ser man spår efter de finska namnen. Exempel på skogsfinska släktnamn är Räisäinen, Lehmoinen, Vaissinen, Haljainen, Tarvainen och Nikkarainen. 

Men många finska svedjebönderna fick helt nya efternamn när de upptogs i de svenska församlingarna. Prästerna hade för vana att skriva om de finska efternamnen till svenska, utan någon notering om det ursprungliga namnet. Till exempel kunde det finska efternamnet Purkainen bli Borck på svenska. Därför kan namnen vara svåra att spåra. Men folklivsforskaren Carl Axel Gottlund som dokumenterade skogsfinnarnas kultur i början av 1800-talet, antecknade även många finska efternamnen. Tack vare det finns det källor att leta i.

Det blev en del kulturkrockar mellan folkgrupperna, bland annat reagerade många på att finska män och kvinnor badade bastu tillsammans. Medan den svenska allmogen var fast i bondesamhällets hierarki upplevdes finnarna som friare – även språk, folktro och sedvänjor skilde sig åt. Det uppstod bråk ibland, men det var förbjudet för de svenska bönderna att hindra nybebyggelse i storskogarna. Man samarbetade också, till exempel kring svedjor. 

Klara Persson (1876-1950) var den sista finnättlingen på finngården Kvarntorp i Lekvattnet. På 1930-talet besöktes hon av prins Wilhelm (1884-1965) som gjorde kortfilmer och den svenska hembygden.

Finnkulturen lever

På 1640-talet begränsades svedjebruk i lag för att bergsbruken behövde mycket skog. Då satsade många skogsfinnarna mer på vanlig odling, hantverk, jakt och fiske. Många blev även kolare. De arbetade i gruvorna, gjorde dagsverken vid hyttorna och körde kol och timmer. Skogsfinnarna ansågs dessutom vara skickliga smeder.

Det finns en levande finnskogskultur kvar än i dag. Finnskogen i Värmland är ett sammanhängande område med både kultur- och naturreservat som man särskilt värnar om. Förutom många torp och gårdar finns även de unika rökstugorna kvar här. Många gamla kunskaper lever också kvar, som att smida verktyg, mura rökugnar och förädla mjölk. Bara i Värmland finns över 4 000 finländska ortnamn som fortfarande används eller som minns av många. 

Gården Kvarntorp med rökstuga. Klaras morfar Kvarn-Hindrik sitter på trappan med fiolen och hennes bror Hilding och mor Johanna till höger. Foto: Axel Aurelius, 1898 (Lekvatnnet.se).

Många med rötter i Värmland, Dalarna, Hälsingland, Gästrikland, Västmanland, Ångermanland, Lappland och de andra landskapen där skogsfinnarna slog sig ned har skogsfinnar bland sina anfäder. Några kända personer med skogsfinskt påbrå är diktaren Dan Andersson, prins Daniel, Björn Skifs, Gunnar Myrdal, Sven-Göran Eriksson och Tage Erlander. Vill du undersöka dina rötter?
Beställ ett gratis provabonnemang hos MyHeritage!