Att flytta förr

På 1800-talet fick folk flytta mycket oftare än nu för tiden. Det var inte bara pigor och drängar som rörde på sig utan även andra yrkesgrupper.
Har du koll på var dina släktingar bott? Med hjälp av MyHeritages sökbara register hittar du dem på nolltid.  Beställ gratis prova-på-abonnemang här.

Barnen lämnade hemmet tidigt – redan efter konfirmationen var det dags att ge sig ut och söka jobb. På landet ärvde den äldste sonen gården och kunde bli kvar medan de andra syskonen fick flytta. Ofta kunde föräldrarna bo kvar i ett undantag. Men om de gamla inte ägde sitt hus hamnade de på fattigstugan – såvida de inte kunde flytta hem till något av sina barn. 

Den 10 augusti när slåttern var över firades Larsmäss. Av tradition sökte sig arbetsgivare till marknader just denna dag för att hitta ny arbetskraft. Mölltorps marknad, tidigt 1900-tal. Foto: Karlsborgs fästningsmuseum. Fotot är förbättrad och färgsatt med MyHeritage fotofunktioner

I augusti gjordes kontrakten upp – för att kunna flytta i november

Tjänstefolket hade en vecka ledigt i slutet av oktober, den så kallade ”slankveckan”. Många passade då på att flytta för att börja en ny tjänst den 1 november. Vanligen gjorde man upp om jobb med en ny husbonde på marknaden vid Larsmäss den 10 augusti. Där kunde arbetarna utbyta nyheter och skvaller om olika arbetsgivare, innan de skrev på för ett nytt arbete.

Man kunde även få kontakt vid kyrkan, genom bekanta eller annons. Vanligast var att man stannade inom församlingen. Drängar och pigor hade endast ett fåtal ägodelar och förflyttade sig lätt till fots. På gården bodde de i en kammare, men det hände också att de fick sova i köket eller ute i ladugården. 

Statarfamiljer slet hårt på gårdarna för mat och husrum. När kontraktet gick ut lastade familjen flyttkärran full med sina slitna möbler och åkte vidare.

Statare fick flytta varje år

Egendomslösa drängar med familj kallas statare. De arbetade på större gårdar som också höll dem med bostad, inte sällan fallfärdiga och trånga statarlängor. De fick mat men ingen lön trots att hela familjen fick arbeta hårt. Statare anställdes på ettårskontrakt, och flyttade varje höst i hopp om att få det bättre på nästa ställe. Då kunde man se långa rader av skrangliga vagnar överfulla med möbler, madrasser, kistor och husgeråd. 

De som istället arrenderade ett torp med en bit mark hade det lite bättre, trots att de som hyra fick göra åtskilliga dagsverken. Även frun förväntades arbeta. Arrendatorerna hade fler ägodelar och djur, så det blev stora flyttlass. Deras arrenden gick vanligen ut i mars, så på våren var det många arrendebönder som flyttade till ett nytt torp med sin familj.

I flyttider kunde man se rader av fulla flyttlass slingra fram på både kullerstensgator och leriga grusvägar. För att få flytta till en ny församling måste man först ha ordnat med jobb där, annars kunde man bli tagen för lösdriveri.

Med lärlingssystemet var blivande hantverkare tvungna att resa runt innan de var fullärda och kunde få sin mästartitel. Dessa gesällresor kunder vara i 7-8 år och gå över hela landet, och även utomlands. De färdades utan större packning – endast med sina verktyg i en låda och på sin höjd en extra skjorta. Smeder var en särskilt eftersökt grupp och lockades med fina förmåner om de flyttade vidare. 

Inte bara lantbruken har krävt arbetskraft utan också de stora bruken har lockat till sig folk från när och fjärran. De låg i skogstrakterna långt från städerna eftersom det behövdes stora mängder ved till ugnarna. När industrialiseringen kom igång under senare delen av 1800-talet flyttade många arbetssökande istället in till städerna. Där fick de jobb i fabriker och nystartade företag.

I MyHeritages husförhörslängder ser du från vilken by eller församling en person flyttat, och till vilken plats den flyttat nästa gång.

Flyttarna syns i husförhörslängderna

Enligt kyrkolagen år 1686 skulle namn på in- och utflyttade i alla församlingar antecknas. Det var prästen i en församling som höll reda på vilka som flyttade – och noterade datum och destination. Den som skulle flytta fick gå till prästen för att få en flyttattest utskriven. Den visade man sedan upp för prästen i den nya församlingen. 

Hos MyHeritage hittar du husförhörslängderna där dina släktingar finns med. Efter namnen finns information om varifrån och när en person flyttat in i församlingen. När den flyttade vidare drogs ett streck över namnet, och till höger på sidan kan man läsa vilket datum flyttattesten beviljades och vart personen skulle flytta. 

Om flytten endast gått till en gård eller by inom församlingen hänvisas till rätt sida i husförhörslängden. Den som släktforskar har stor nytta av att kunna följa hur en person, eller hel familj, flyttar – både framåt och bakåt i tiden. 

Stora gårdar hade många pigor och drängar anställda men även arrendebönder som gjorde dagsverken. Ibland höll de ihop i arbetsgäng och följdes åt till nästa arbetsgivare. Endast de som flyttade fick en veckas ledighet – en bidragande orsak till att många passade på att flytta.

De som hade långa arrenden eller var hemmansägare, husmän eller självägande torpare stannade kvar på platsen i flera generationer. Det vanligaste var att den äldste sonen ärvde huset, och de andra syskonen fick ge sig av. 

Om en person var utfattig, utan arbete, våldsam eller oärlig kunde han vägras inflyttning. Den som visste med sig att den skulle få dåligt betyg av prästen kunde strunta i att ta ut en attest och flytta ändå. Då fanns de inte med i husförhörslängderna, och kallades kringstrykare.

Drömmen för många var att kunna hyra ett litet torp med tillhörande mark. Då kunde man odla egna grönsaker, ha en ko, några får och höns för att ordna en dräglig tillvaro för sin familj. I väntan på detta flyttade de vidare.

Är du nyfiken på var dina släktingar bott och hur ofta de flyttat?
Hos MyHeritage får du prova att släktforska gratis i två veckor innan du bestämmer dig för ett fast abonnemang.
Beställ ett prova-på-abonnemang här!