Berättelsen om en italiensk hjälte från första världskriget

I år är ett århundrade sedan första världskriget började. För att uppmärksamma detta delar vi nu med oss av en rörande berättelse om den italienske soldaten Cesare Mele, från Sezze, söder om Rom.

Antika Sezze i södra Italien.

Medan centralmakten tillhörde Österrike-Ungern och Tyskland beslutade Italien att förbli neutralt 1914, men anslöt sig såsmåningom till de allierade (Frankrike, Storbritannien och Ryssland) i maj 1915. När de väl drogs med i konflikten ledde det till att över 650 000 italienska soldater dog, 947 000 skadades och 600 000 försvann eller blev krigsfångar.

Lucia Fusco

1918 var den italienska soldaten Cesare Mele vid den venetianska fronten. Efter att ha mottagit brev hemifrån skrivna med en obekant handstil blev han orolig och frågade om han kunde ta ett par dagar ledigt för att besöka sin familj. Han reste i ett par dagar för att komma hem.

Cesare Mele

När han kom hem var huset tyst. Fönsterluckorna var stängda och ytterdörren öppen. Hans far, Antonio, hade hög feber och kände inte igen sin son. Hans mor, Filomena, bad honom att vara försiktig. Spanska sjukan hade belägrat hushållet och de vill inte att han skulle bli sjuk.

Hans bröder och systrar var redan sjuka. Hans yngsta bror, Angelo, var bara ett par månader gammal och var sjukast i familjen. Cesare hade inte ens hunnit träffa honom innan han gick med i armén.

Cesare beslöt sig för att ta hand som sin familj. Han förberedde dryck och gav dem kinin som hade fått i armén. När den var kyld såg han till att ge den till alla förutom Angelo som var för liten.

Han begav sig även till Alberito, en äng där familjens djur hölls bundna vid olivträden. Han knöt loss dem och lät dem beta fritt på ängen. Han såg till att de fick i sig mat och planterade sedan bönor så att djuren skulle få mer mat framöver.

Under tiden hade Cesares föräldrar och syskon börjat tillfriskna och väntade på att han skulle återvända. Men nu hade Cesare blivit sjuk och när han återvände gick han raka vägen till sägen. Filomena informerade militären att han hade fått spanska sjukan och han inte kunde resa dagen efter tillbaka till frontlinjen. Officeren svarade att levande eller död skulle han återvända till fronten.

Trots att han delade rum med sina yngre bröder och systrar och farföräldrar, hade han ingen aning om att hans yngste brors lilla kista låg i rummet bredvid. Då och då kommenterade Cesare att han inte hörde hans brors gråt, men då sa hans mor att Angelo var hos grannen.

Cesare blev sjukare och sjukare och när han kände att han var nära döden bad han sin mor att hämta lite vatten så att han kunde dö ensam, som en soldat. Han hade inte modet att dö med sin mor vid sin sida. Han hade kommit hem ett par dagar tidigare och räddat hela sin familj. Han hade gett dem sitt kinin, men hade inte sparat något till sig själv.

Filomena begravde sin äldsta och yngsta son inom loppet av några timmar.

Cesare Meles grav

Ett tag efter begravningen började Filomena att få ordning på sitt liv. Hon gick till ängen för att se hur djuren hade haft det under den ansträngande perioden. När hon kom dit såg hon att djuren var vid liv och mådde bra. Ängen blomstrade och bönorna hade börjat växa. Det var då Filomena insåg djupet av Cesares handlingar. Hon började gråta och kysste Cesares fotsteg som han lämnat på marken.

Lucia ville dela denna fantastiska berättelse av självuppoffring så att den inte glöms bort. När hon var liten berättade hennes föräldrar och farföräldrar om Cesare för alla barn i släkten så att de skulle känna till honom. Numera är det viktigare än någonsin att minnas släktens historia och varifrån vi kommer.

Cesare var en soldat, men även en hjälte. Han offrade sitt eget liv och kommer för alltid att bli ihågkommen för detta.