Gårdsauktioner

Man har hållit gårdsauktioner i hundratals år i Sverige. Det var så man skaffade sig nya saker, och gjorde sig av med de gamla. Arvegods vi har hemma kan ha köpts in på auktion en gång i tiden. Vill du veta mer om din egen släkt?
Beställ ett gratis provabonnemang hos MyHeritage!

Ordet ”auktion” kommer från det latinska augeō, som betyder ”jag ökar”. Auktioner var vanliga både på herrgårdar och bondgårdar – och redan på 1700-talet började man också med stadsauktioner. På gårdsauktioner såldes och köptes allt man kunde tänka sig, och här kunde man omvandla varor till kontanter. 

– Vad får jag för traktorn här? En trogen arbetskamrat. Har jag 300 kronor? 250 då? Ja, jag menar väl det! Pang. Sålt till mannen i keps. Foto: Upplandsmuseet

Annan försäljning

Till vardags handlade man i handelsboden eller åkte in till närmsta stad. Men på landsbygden blev det inte tillåtet att öppna handelsbodar förrän 1846. Och då var kravet till en början att de skulle ligga minst 3 mil från närmsta stadsgräns. I handelsbodarna såldes förutom mat även enklare möbler, kläder, verktyg och husgeråd. Det fanns även kringresande gårdfarihandlare att handla av. De sålde tyger, korgar, borstar och allt möjligt. Marknader var också mycket vanligt på landet, där köpte man framförallt djur, ägg, grönsaker och andra livsmedel. 

I slutet av 1800-talet när järnväg och post var igång kom också postorderverksamheten. Då öppnades en ny värd av inköpsmöjligheter för alla de som bodde utanför städerna. Trots det fortsatte gårdsauktionerna långt in på 1900-talet.

Det var vanligt med auktion när en familj skulle emigrera till Amerika. Foto: Länsmuseet Gävleborg

Gårdsauktioner när en familj flyttade

Den vanligaste anledningen till att hålla auktion var att någon gått bort, och det inte fanns en arvinge som skulle överta allt. Då auktioneras hela hushållet bort, ibland även med gård, djur och maskiner. Fanns det flera arvingar fick de ofta buda på samma villkor som alla andra, så ingen skulle bli lurad. Sen fick de närmsta arvingarna dela på behållningen i kontanter. 

En annan anledning att hålla auktion var om en familj skulle flytta, till exempel emigrera till Amerika. Då sålde de allt som de inte kunde ta med sig, och fick råd att köpa sig biljetter – och i bästa fall fick de med sig ett startkapital. På bondauktioner såldes en mängd olika saker – från skördar och grödor till boskap, maskiner och verktyg. Också livsmedelsprodukter, djur och annat som behövdes i lantbruken. Det var också vanligt att sälja hela gårdar på auktion, inklusive hus och mark – och alla möbler och husgeråd. 

En brödspade för 50 öre

Vi minns ju när Emil i Lönneberga var på auktion i Backhorva och ropade in en sammetsask, en brandspruta och en brödspade. På landsbygden var det auktion nästan varje helg på vår och höst. På sommaren arbetade man och hade inte tid. Om en bonde till exempel behövde en plog kunde han hitta en begagnad plog för bråkdelen av vad en ny skulle kosta. På samma sätt kunde den som behövde fler kor köpa djur på auktionen. Med list och beslutsamhet hjälpte Emil en bonde att få hem den ko han köpt till sin gård.

Gårdsauktioner var också en social händelse och ett folknöje på landsbygden. Folk samlades för att titta på varorna, men också för att träffa bekanta och kanske knyta nya affärskontakter. Det ett tillfälle då bönder och drängar kunde träffa och prata med andra lantbrukare, diskutera jordbrukstekniker och utbyta erfarenheter. Många såg det som ett tillfälle att koppla av från sitt arbete och njuta av gemenskapen med likasinnade. Folk i alla åldrar kom för att fynda eller bara för att titta på kommersen. Även kvinnor och barn besökte auktionerna, men det var mannen som höll i plånboken. Ogifta kvinnor och änkor däremot hade sina egna pengar.

På 1800-talet såldes djur på vanliga gårdsauktioner, på 1900-talet tillkom särskilda kreatursauktioner. Foto: Örebro Stadsarkiv   

 Allt mellan himmel och jord såldes på gårdsauktioner

Vanligtvis hölls auktionen utomhus, och alla varorna ställdes ut på gården. Maskiner, vagnar och verktyg för sig, djuren på ett annat ställe och allt som fanns inne i huset för sig. När allt var på plats meddelade auktionsutroparen vad som skulle säljas och hur han ville att man skulle bjuda och betala. Han var en person med erfarenhet och förtroende, till exempel en nämndeman eller någon från sockenrådet med god personkännedom. Han ansvarade för att varorna såldes till rätt pris och att pengarna kom in.

Man brukade bjuda genom att höja handen och ropa ut sitt pris. Var det något som många ville ha bjöd de över varandra och priset steg tills bara en person var kvar som högstbjudande. När man betalat fick man varan direkt. Nygifta som skulle sätta bo kunde köpa in det som behövdes på auktion. Det var inte ovanligt att en gårdsauktion varade en hel dag. På samma auktion kunde det säljas allt från äggkoppar och broderade lakan till skördetröskor och svarvar.

Den 14 mars var en vanlig avträdes- och tillträdesdag för arrenden och gårdsskiften, och många gårdsauktioner hölls därför veckorna innan. Lösöret var besvärligt att ta med när man flyttade, men djuren kunde gå själva.Auktioner var länge det vanligaste sättet att skaffa sig möbler och bohag. Det man hade behöll man sen livet ut, om det inte gick sönder. 

Vanligen fanns det inte så många möbler i en bondstuga. Bord, stolar, en soffa och några kistor – sängar och bänkar var väggfasta. I en persons bouppteckning kan du se exakt vad den ägde. Om du vet när och var en person dog kan du söka gratis bland Riksarkivets bouppteckningar. Hos MyHeritage finns bouppteckningar, eller referat från dem, som användare lagt in.
Beställ ett abonnemang hos MyHeritage så kan du utforska din släkt och livet förr i tiden!