Har du rallare i släkten?

Har du rallare i släkten?

Det var en stor händelse som påverkade hela bygden när järnvägen kom – nu kunde man resa snabbare, skicka paket och beställa varor. Det här var Sveriges största byggprojekt under slutet av 1800-talet. Ungefär 20 000 rallare kämpade varje år med att bryta ny mark och lägga räls. I husförhörslängderna ser man vilka yrken folk hade.
Var någon av dina släktingar rallare eller arbetade inom järnvägen? Beställ ett
gratis provabonnemang hos MyHeritage och ta reda på det!

Rallare i husförhörslängder

I husförhörslängder och församlingsböcker ser man vilka som arbetade vid järnvägen. De bodde med sina familjer i arbetarbostäder eller till exempel i särskilda banvaktarstugor.

Rallare – England först ut

Redan på 1500-talet använde man vagnar på träspår i gruvor både i England och på kontinenten. De första järnvägarna ovan jord byggdes i England på 1600-talet, de drogs av hästar och användes för transport av kol och malm från gruvor till hamnar och industrier. 

Ångmaskinen påskyndade den tekniska utvecklingen. Det första loket byggdes 1804 och provkördes i Wales. Eftersom loket var för tungt för banan började man istället använda räls av valsat smidesjärn. Under 1800-talets första hälft etablerades industrier i England och järnvägsnätet byggdes snabbt ut i hela landet. 

Den första järnvägssträckan mellan två större städer, Liverpool och Manchester, öppnades 1830. Efter detta gick utvecklingen mycket snabbt. Resten av Europa hakade på, men Sverige kom inte igång förrän på 1850-talet. 

Järnvägsspåren byggdes av rallare

Järnvägsspåren byggdes av rallare. Vid sekelskiftet kring 1900 arbetade det här gänget med dubbelspåret mellan Stockholm och Uppsala. Foto: Nordiska museet.

 

Staten la ut stambanan

I Sverige ansvarade staten för att bygga stambanor, och privata bolag kunde få tillstånd att bygga egna linjer så ett nät av spår växte fram. De två första statliga stambanorna började byggas 1855 – Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö. Ingenjören Nils Ericson (1802-1870) fick ansvaret för byggandet och har kallats den svenska järnvägens fader. Det var han som bestämde att rälsen skulle dras utanför de gamla städerna och genom ekonomiskt eftersatta områden. Nya städer växte upp längs järnvägen – till exempel Katrineholm, Krylbo, Hallsberg, Nässjö, Alvesta, Hässleholm och Eslöv.

Den första allmänna banan gick mellan Örebro och Nora, och öppnades i mars 1856. Strax efter invigdes en del av stambanan mellan Malmö och Lund och mellan Göteborg och Jonsered. Sverige blev därmed det fjortonde järnvägslandet i världen. Danmark var nio år före och Norge två år före. Men Sverige kompenserade att man kom igång sent med att bygga i hög hastighet. År 1874 låg Sverige i topp i Europa när man räknade antal kilometer räls. Och då hade man ändå inte hunnit bygga de långa järnvägsbanorna i norr. 

Rallare byggde rälsen

Massor av arbetare, så kallade rallare, behövdes till järnvägsbyggena. För många blev det ett annat sätt att komma bort från fattigdom än att åka till Amerika. Det var många starka drängar och arbetskarlar som ”gick på rallen” för att tjäna extra pengar. Arbetet var mycket hårt och riskfyllt, och arbetsdagarna långa. Arbetet kunde börja vid 5-tiden på morgonen och hålla på till åtta på kvällen. Rallarna åt en ensidig kost bestående av fläsk, salt sill, bröd och kaffe. De bodde i bristfälliga jordkulor, kojor eller baracker, och flyttade framåt efterhand rälsen blev klar.

Rallarna var illa sedda av de bofasta. Det sägs att de drack hejdlöst, råkade i vilda slagsmål och lockade till sig kvinnor. Arbetarförfattaren Torvald Karlbom beskrev rallarna som ”nomadiserade grovarbetare, som väpnade med spett och borr, korp och spade, utrustade med storväst och mollskinnsbyxor, goda kroppskrafter och äventyrslust, sökte sig dit varhelst en järnväg byggdes”.

Man grävde, borrade och sprängde. Arbetet skedde för hand – lastbilar, grävmaskiner och borrmaskiner började inte användas förrän på 1940-talet. Arbetarna var indelade i lag med en ansvarig lagbas. På arbetsplatsen fanns också flera nivåer av ingenjörer med militär bakgrund. Om en rallare sa emot eller inte omedelbart lydde order kunde han bli uppsagd på stående fot.

Firades med påmpa och ståt

Det var en stor händelse när de stora ångloken kom stånkande och rykande in på stationerna i den svindlande hastigheten av 10 km/h. Varje liten sträcka som blev klar firades med jubel och hattar som kastades i skyn. Kung Karl XV invigde den västra stambanan mellan Stockholm och Göteborg 1862. Tåget åkte då genom äreportar, och kungen satt i en öppen vagn för att kunna tala till folket på varje station. 

Konduktören upprätthöll ordningen ombord och kontrollerade biljetterna. På perrongerna fanns stinsar som övervakade att påstigningen skedde utan tumult. Tågen avgick i exakt rätt tid, och att vara försenad blev en ny erfarenhet för många resenärer. 

Rosenholms station i Karlskrona - rallare

Rosenholms station i Karlskrona. År 1879 hade gemensam normaltid införts i Sverige så att klockorna visade samma på alla stationer. Foto: Blekinge Museum

Alla ville resa

1860 försvann kravet på inrikespass för att resa inom Sverige. År 1865 såldes det ungefär en miljon tågbiljetter i Sverige. Det fanns första, andra och tredje klass. I städerna byggdes stationshus med lokstallar och godsmagasin. Och järnvägsrestauranger och järnvägshotell etablerades.

Avståndet minskade i betydelse och det blev enklare att besöka släktingar och vänner som bodde långt bort. Helt nya dörrar öppnade sig och många lämnade hembygden för att söka jobb på nya ställen. Till exempel kunde smålänningar fara upp till Norrland vintertid för att arbeta i skogen och till Skåne för att plocka betor på sensommaren eller för att arbeta i tegelbruken när de annonserade efter arbetskraft. Med tåg kunde resan fortgå i timme efter timme genom ett väglöst landskap – utan hästbyte och raster. 

Friheten ökade

Råvaror, färdiga produkter, boskap och människor kunde transporterades dubbelt så långt och dubbelt så fort på en dag, men för halva priset mot vad det kostade med postdiligensen som gick med häst och vagn.  Även nya vanor och mode spreds enklare, och isolerade byar fick plötsligt utbyte med andra platser. På landsbygden hade det varit svårt att få tag på specialvaror men tack vare järnvägen kom de första postorderfirmorna i slutet av 1800-talet. Och när postorderkatalogerna började skickas ut öppnades en ny värld för människor utanför städerna. Nu kunde man beställa hem livstycken, väggalmanackor, porslinsfigurer, sötsaker, fotoalbum, klänningar och mycket annat. Poststationerna byggdes ofta i anslutning till järnvägsstationerna.

Personal på Östersunds station, cirka 1900 - rallare

Personal på Östersunds station, cirka 1900. Stinsen heter Johan Axel Almstedt (1855-1931). Foto: Järnvägsmuseet. 

Nya yrken

Med järnvägen växte en helt ny yrkeskår fram. Rallare behövdes långt in på 1900-talet. Andra yrkesgrupper som fanns var stationsmästare, stationsförman, stins, banmästare, banvakt, lokputsare, konduktör, lokförare, eldare, grindvakt, bromsare och reparatör. ”Järnvägarna” blev det sammanfattande namnet för alla arbetarna.
Är du nyfiken på vad dina släktingar arbetade med?
Beställ ett gratis prova-på-abonnemang idag!