Samhällets olycksbarn

Det var inte lätt att vara fattig, sjuk, föräldralös – samhällets olycksbarn – i det gamla bondesamhället. Epidemier, olyckor och missväxt gjorde att både barn och vuxna kunde sättas på bar backe. Fanns det inga anhöriga eller en arbetsgivare som kunde hjälpa till fick man förlita sig på fattigvården.

Undrar du hur dina släktingar levde? Beställ ett gratis provabonnemang hos MyHeritage.

Samhällets olycksbarn – fattigstugor i sekler

Redan under medeltiden fanns det en typ av fattigvård som kyrkan ansvarade för. I anslutning till kloster och hospital fanns sedan långt tillbaka en kombination av sjuk- och fattigvårdsinrättningar. Och i städerna fanns även så kallade helgeandshus som var kombinerade sjukstugor, fattigstugor och ålderdomshem.

På 1700-talade låg fattigstugor vid kyrkan så att församlingsborna kunde ta med sig allmosor till de fattiga när de ändå besökte kyrkan. De som inte hade en anställning eller anhöriga som kunde försörja dem hamnade utanför systemet. Det var församlingen som hade ansvar för dessa försvarslösa personer, och det fanns en fattigkassa som förvaltades av prästen. Pengarna kom från kollekt, donationer och särskilda fattigbössor för allmosor som fanns uppsatta vid kyrkorna.

I fattigstugorna blandades de som inte fungerade i samhället på grund av avvikande beteende, misskötsamhet eller psykisk ohälsa med gamla, handikappade, sjuka och barn.

I första hand skulle bondhushållen ta hand om sina egna. De åldriga föräldrarna fick bo i en undantagsstuga på gården – saknade de barn att bo hos kunde de hamna på fattigstugan.

Husbondens ansvar

När en familjefar avled kunde det bli svårt för änkan att försörja sig och sin familj. Ägde hon inte sin bostad, och saknade hjälpande släktingar, kunde hon hamna i fattigstugan.

Trots att det fanns fattighjälp låg huvudansvaret för att ta hand om de nödställda på de enskilda hushållen. En husbonde skulle därför se efter både barn, gamla föräldrar och tjänstefolk. Han hade rätt att straffa sina underlydande, men var också tvungen att hålla dem med husrum, kläder och mat – även när de inte orkade arbeta längre. Det här var en ordning som gällde långt in på 1800-talet, en ordning som skulle hålla samhällets olycksbarn.

Även barn kunde vara fattighjon – här fyra barfotapojkar från fattiggården i Jeppetorp, norr om Grythyttan. På fattiggårdarna fick hjonen arbeta i jordbruket. Foto: Nordiska museet.

Fattighjon sämst ställda

Fattighjon kallades de som var arbetsoförmögna och fick fattigunderstöd från församlingen. Enligt lagen skulle fattighjon i första hand bo på fattighus. På landet var det även vanligt att de skickades runt mellan gårdarna – särskilt de som var besvärliga att ha i fattigstugorna. Det här systemet kallades rotegång, och rotehjonen fick gå mellan byarna och bo några dagar på varje gård i en viss turordning. Rotehjon var de fattighjon som var sämst lottade – oavsett hur gamla eller sjuka de var fick de bara vandra vidare.

De fattighjon som var fast inhysta i någons hushåll mot ersättning från församlingen kallades inhyseshjon. Kanske hade de auktionerats ut i en fattigauktion till den familj som krävde minst ersättning för att ta hand om dem. Fattigvårdsstyrelsen ersatte för kost, logi, kläder, eventuell sjukvård och begravning under ett år. Det kunde vara åldringar eller personer med funktionsnedsättning som därmed slapp ifrån rotevandringen. Alla fattighjon förväntades att arbeta efter sin förmåga.

Förbjudet att vara arbetslös

Det var inte ovanligt att ropa in extra arbetskraft till gården på barnauktioner.

Vissa församlingar ansåg att de inte hade råd med fattigvård, och de nödställda hänvisades till tiggeri. Men den som gav sig ut med tiggarstaven blev en lösdrivare, och det var olagligt. De kallades landstrykare, vagabonder eller luffare – och kunde dömas till straffarbete på tukthus. Undantag gällde dem som hade ett särskilt ”tiggarpass”.

Under nödåren 1867-1869 fanns över 200 000 registrerade fattighjon i Sverige. Då skulle man kunna tro att fattigvården utökades, men eftersom nöden varit så kostsam för församlingarna blev det tvärtom så att det blev en åtstramning av fattigvården.

Samhällets olycksbarn – föräldralösa barn

Enligt fattigvårdsförordningen 1847 skulle en fattigvårdsstyrelse inrättas i varje församling. I städerna byggdes speciella barnhem för föräldralösa barn, och bara 1/3 av barnen där överlevde tills de blev 14 år. Många hamnade också i fosterhem. Fosterföräldrar skulle se till att barnen var försvarligt klädda och låta dem gå i skolan. Många av barnen for ändå illa och utnyttjades som obetald arbetskraft.

På särskilda fattigvårdsauktioner i juletid auktionerades barn bort till lägstbjudande. Det fanns noggranna krav – ropade man till exempel in en flicka var man tvungen att ge henne en ny klänning av grövre tyg, en klänning av lintyg, en underkjol, ett förkläde, en sjalett, två par strumpor samt nödvändiga skor. Hos den nya familjen sattes barnen nästan alltid i hårt arbete. Om en förälder ordnat upp sitt liv kunde de hämta tillbaka sitt barn.

Slut på välgörenhet och allmosor

Efter 1863 var det inte längre kyrkans uppgift att ha hand om fattigvården utan kommunerna. Socialstyrelseninfördes 1912 och året därpå röstade den svenska riksdagen igenom världens första allmänna pensionsförsäkring – och fattigvården blev äntligen mer human med rättigheter istället för allmosor. Att auktionera ut barn och gamla på auktioner försvann genom 1918 års fattigvårdslag. Även fattigvård i form av rotegång försvann i samma veva och det stadgades att varje kommun skulle ha ett ålderdomshem.

Sist i husförhörslängderna finns ofta rubriken ”Vid socknens slut” om där kan namnen på de ”försvarslösa” finnas – det vill säga de som inte kunde försörja sig själva.

Spår i arkiven

I kyrkoarkiven kan man hitta information om samhällets olycksbarn. I husförhörslängderna är det inte ovanligt att läsa att någon var sjuklig, hade fel på sitt förstånd eller var utfattig. Och i sockenstämmans protokoll och fattigräkenskaper finns namnen på de som fick fattighjälp. I kommunarkiven kan det till exempel finnas listor på de som auktionerades ut – med namn på både fattighjonet och de som tagit emot det.

Om du prenumererar på MyHeritage kan du söka på dina släktingars namn, och se vad prästen skrivit om dem. Prova ett gratis abonnemang i två veckor.