Svenska sjömän

Svenska sjömän har seglat på de sju haven i hundratals år. Har du sjömän i släkten? MyHeritages nya sjömansregister är sökbart och innehåller tusentals sjömän.
Beställ ett gratis tvåveckors prova-på-abonnemang för att utforska din släkt!

Livet som sjöman på ett segelfartyg var farligt – ett kraftigt oväder kunde orsaka skeppsbrott Bild: Sjöhistoriska museet   

Sjömän – Handelsresor till sjöss

Svensk sjöfart har haft stor betydelse för Sveriges historia och för handelsförbindelserna. Det är vårt geografiska läge som gjort sjöfarten så viktig. När man talar om den svenska sjöfarten tänker man på alla typer av fartyg – oavsett om de transporterar gods och passagerare eller sysslar med krigföring, forskning eller fiske. 

De allra första större båtarna som gav sig ut på handelsresor hade paddlar eller åror. Vikingaskeppen hade oftast också åror, men även mast och segel. Vikingarnas stora långskepp kunde bära 300 man. Med dem seglade man i österled över Östersjön, ner genom de ryska floderna till Svarta havet – och vidare till handelsplatser som till exempel Konstantinopel (Miklagård). Vikingarna seglade även till England, Irland, Frankrike och ner till Medelhavet.

Segelfartyg började man med för flera tusen år sedan och de dominerade fram till mitten av 1800-talet då ångfartygen kom. De första emigranterna som lämnade Sverige för Amerika reste med segelfartyg där man bodde i lastrummen – som Karl Oskar och Kristina i Vilhelm Mobergs böcker. En resa som tog flera månader. När den stora utvandringen kom igång tog man oftast postångare från Göteborg eller Malmö till England, och därifrån fortsatte man med en atlantångare för vidare färd till Amerika. Ångfartygen var starka och kunde frakta väldigt mycket mer, så antalet fartyg blev färre efterhand som segelfartygen fasades ut. Nu för tiden är fraktfartygen ännu större och drivs med diesel.

Besättningen på skeppet Chili af Gevle, 1899. Foto: Länsmuseet Gävleborg   

Tuffa arbetsdagar för sjömän

Alla dessa båtar krävde mycket manskap. Man arbetade i skift i olika arbetslag. De stora atlantångarna under första halvan av 1900-talet krävde massor av personal – både under däck och de som skulle passa upp passagerarna. Då fanns det lagar som reglerade arbetsförhållandena och som sjöman bodde man bekvämt. Längre tillbaka i tiden kunde det ibland vara svårt att hitta sjömän att anställa. Då hände det att unga män söps redlösa och lyftes ombord. När de nyktrade till var fartyget redan långt ute till havs. Uttrycket som användes var att bli ”shanghajad”.

Att mönstra på en båt var ett sätt för unga män att komma hemifrån, och få se världen. Det var vanligt att så unga pojkar som 14-15-åringar gick till sjöss. Man började som mässkalle, däckselev eller jungman och blev därefter matros och båtsman. Skulle man bli styrman eller befälhavare (kapten) krävdes det både utbildning och lång erfarenhet. Ombord behövdes också kökspersonal, telegrafister, eldare och lämpare som skyfflade kol till ångpannorna. I och med ångbåtarnas intåg tillkom även en ny yrkesgrupp – maskinisterna.

Men att segla på de sju haven var inte bara ett roligt äventyr, livet ombord var ansträngande och fullt av strapatser. Det har alltid varit ett hårt och farligt arbete att vara sjöman. Det var långa och tunga arbetspass som krävde både styrka och uthållighet. Och det gällde att inte ha anlag för sjösjuka eller vara rädd för höga höjder. Många sjömän dog när de föll ner från de höga masterna på segelfartygen.

Sjöman ombord på ångfartyget Örebro I, sent 1800-tal. *Fotot är förbättrat och färglagt med MyHeritage fotoverktyg*

Kaptenens ord var lag

Det var en stark hierarki ombord med tydlig uppdelning mellan befäl och manskap. Befälen hade ofta egna hytter och egen mäss (matsal) medan övriga ombord fick trängas utan något privat utrymme. Det var kaptenen som bestämde, och som vanlig sjöman gällde det att lyda order. Den som satte sig på tvären kunde få prygel, indragen lön eller hamna i arrest på vatten och bröd. En vanlig anledning till att sjömän protesterade eller försökte rymma var att maten före kylskåpens tid var så dålig. Det värsta straffet på 1700-talet var kölhalning då sjömännen bands fast och halades under kölen på båten – ofta med dödlig utgång. Inte förrän 1922 blev det tillåtet för sjömän att mönstra av i en utländsk hamn, då minskade också antal rymningsförsök.

En resa kunde ta några veckor eller flera år. För att bli sjöman på ett svenskt fartyg krävdes det att man skrevs in i ett sjömanshus och fick ett inskrivningsnummer. Därför kan man hitta sjömän från 1600-1900-talet i arkiven. I de större hamnstäderna fanns också sjömanskyrkor som hade kontroll på de som befann sig till havs. Kyrkorna blev gärna en samlingsplats för sjömän ute i världen. Innan ett fartyg lämnade Sverige behövde man också visa upp en besättningslista, så att det gick att kontrollera att alla var med tillbaka hem igen. Man mönstrade oftast på för en resa i taget. Tack vare sjömanshusens rullor finns det mycket information om de svenska sjömännen att hitta.

Här söker du enkelt efter sjömän   

Är du nyfiken på MyHeritages nya sökbara dokumentsamlingar om sjömän? Forska i den nya samlingen här!
Vill du prova ett abonnemang på MyHeritage? Klicka här för en 2 veckors gratis provperiod!