Berättelserna som knyter oss samman

Här om veckan hittade jag av en slump en superintressant artikel på tidningen New York Times hemsida. Artikeln heter ”The Stories That Bind Us” (berättelserna som knyter oss samman). Den är skriven av författaren Bruce Feiler. I artikeln ser han tillbaka i backspegeln på sina år som småbarnsfar och hans strävan efter att försöka hålla samman sin egen familj, men även hela den levande släkten. Efter att hela släkten råkat i luven på varandra vid en släktträff börjar Feiler att läsa och studera forskning om hur olika typer av gruppkonstellationer (inte bara familjer) på bästa sätt håller sig stark och sammansvetsad.

Efter ett tag börjar han att se ett mönster i all den litteratur och forskning som han tagit sig an. Gruppkonstellationer som arbetsgrupper och militära enheter, inte bara familjer, håller samman bättre om de känner till sina förfäders förflutna.

Ett exempel som tas upp i artikeln är från psykologen Sara Dukes erfarenheter. Hon arbetade med barn som hade  inlärningssvårigheter, och upptäckte att de som kände till mer om sin familj, brukade ta sig an utmaningar på ett bättre sätt. Psykologens man, även han psykolog, fann hennes upptäckt spännande och utvecklade något som han kallade för en ”vad vet du?”-skala med frågor som ställdes till barnen. 20 frågor som ”vet du var dina far- och morföräldrar växte upp?”, ”vet du var dina föräldrar gick på gymnasiet?”, ”vet du var dina föräldrar träffades?”, ”känner du till en sjukdom eller något annat hemskt som hänt i din släkt?” och ”känner du till din födelseberättelse?”.

De utförde även andra typer av psykologiska tester och spelade in familjers middagskonversationer. Forskningen ledde till slutsatsen att ju mer barnen kände till om sin släkthistoria, desto bättre var deras självförtroende, och desto mer trodde de på sin familjs förmåga att fungera. De hade även en stark känslan av att de hade kontroll över sitt eget liv.

Det visade sig att ”vad vet du?”-skalan var det bästa verktyget för att förutspå ett barns emotionella hälsa och lycka.

Du kanske frågar dig vad kopplingen mellan betydelsen av att veta var ens föräldrar gick i skolan och barnen välmående är. Svaret ligger i att den kunskap barnet har om sin familj ger barnet en känsla av att tillhöra en berättelse. Barnen känner sig som att det är ett steg i ett längre släktled.

Detta har som sagt inte bara uppmärksammats när det kommer till sammanhållning inom familjer utan även inom företag, det militära och bland befolkningen i ett land. Militärer som känner till mer om tidigare soldaters historia har en starkare kamratskap och är mer sammansvetsad som grupp. Aktiviteter som att besöka kyrkogårdar där soldater ligger begravda och se äldre militärfordon har hjälpt till att skapa den miljön.

Författaren rekommenderar därför familjer att göra liknande aktiviteter tillsammans med sina barn för att väcka liv i släktberättelser. Vid semestrar, högtider, stora släktsammankomster och så vidare. Dessa tillfällen är stunder då traditioner förs vidare och blir en del av en släktberättelse, kan man läsa i artikeln.

I artikeln menar författaren även att det vore en god idé att en familjen, precis som ett företag skriver en verksamhetsidé, för att poängtera släktens kärnvärden. Detta bidrar till en stark släktberättelse. Och banden stärks mellan nutid och dåtid.

Feiler avslutar artikeln med att säga att om du vill ha en lycklig familj, ska man skapa, förfina och återberätta ens släkts positiva minnen och dess förmåga att återhämta sig från jobbiga erfarenheter. Det i sig ökar chansen för att din släkt kommer att blomstra många generationer framöver.

Att skapa ett släktträd på MyHeritage och låta det fyllas med vackra bilder och positiva minnen är ett sätt att försöka skapa en släktberättelse. Inte bara för de som lever i dag utan även för framtida generationer. Digitalisera din släktberättelse och knyt  samman din släkt.