För första gången på 58 år har jag en pappa

Jag har aldrig haft en pappa. Men efter 58 år, i maj 2024, fick jag ett sms som förändrade allt:

Pia, jag tror jag är din pappa.

Min historia börjar hösten 1965, när min mamma träffade min biologiska pappa för ett kortvarigt äventyr. Min mamma, då 19 år, bodde redan tillsammans med sin blivande man, som var 16 år äldre än henne. Hon fick snart reda på att hon var gravid. Jag vet inte om hon visste sanningen om vem pappan var, men på 60-talet var det inte lämpligt för en kvinna att vara gravid och ogift. Så hon antog att hennes pojkvän var pappan, och i januari 1966 gifte de sig.

Jag föddes den 19 juli 1966 i Lund, i Skåne. Min mamma hade precis fyllt 20. Hennes äktenskap varade inte länge, de skilde sig när jag var 18 månader gammal. Mannen jag hade fått veta var min pappa erkände aldrig mig, och jag träffade honom aldrig igen efter 5 års ålder.

Jag växte upp med flera styvfäder, men ingen blev en riktig fadersfigur. Min styvfar och mamma bråkade ibland. Det var under ett av dessa bråk han slängde ur sig att mannen jag trodde var min pappa troligen inte var det. Jag var 15 år gammal och konfronterade min mamma med detta.

Vi hade inget namn på min riktiga pappa

Min mamma erkände att mannen hon haft en affär med kunde vara min biologiska pappa. Hon visste inte vad han hette, det hade varit en enda flyktig natt. När hon berättade det tänkte jag inte så mycket på det. Det var först senare, när jag fick egna barn, som jag ville ta reda på vem deras farfar var. Det var där vår resa med att försöka spåra min pappa började.

En årtionden lång sökning började

Vi började vår sökning på 90-talet, men det fanns inte mycket att gå på. Min mamma nämnde att han kunde ha varit brevbärare i Halmstad som tillfälligt arbetade på posten i Lund. Men där stannade spåret. Posten hänvisade till sekretess, och att driva det vidare skulle ha krävt advokater och domstolsprocesser. Vi hade varken ekonomiska resurser eller tillräckligt med detaljer för att driva det vidare. Där gav vi upp.

Ändå sa min mamma ofta att hon önskade att jag kunde träffa honom. Under åren märkte hon att jag liknade honom. Hon mindes inte hans namn, men hon mindes hans ansikte.

Min man förstod hur mycket jag saknade

Vår sökning stannade av, och livet gick vidare utan en pappa. 2018 gifte jag mig med min man Thomas. Jag hade berättat allt om sökandet efter min pappa för honom. Ett år efter att vi gift oss fick jag ett DNA-test i födelsedagspresent av honom. Thomas sa att han hoppades att det skulle hjälpa mig att hitta svar. Han har två döttrar och kunde inte bära tanken på att inte finnas där för dem. Han förstod hur mycket jag saknade.

Den 13 augusti 2019 registrerades mitt DNA-test hos MyHeritage. Till en början kollade jag ivrig varje vecka om någon pappa hade dykt upp för mig. Men det kom inga resultat på flera år. Med tiden glömde jag bort det.

Meddelandet som förändrade allt

I maj 2024, fick jag ett sms som förändrade mitt liv. Det var från en man som sa att han hade matchat med mig och trodde att han kunde vara min biologiska pappa.

Den där tidiga sommaren var turbulent men spännande. Vi träffades två gånger, och känslan av att krama min egen pappa för första gången var magisk. Jag såg så mycket av mig själv i honom. Jag fick också två halvsyskon, varav jag nu har träffat ett av dem. Det är början på en relation som jag ödmjukt tror kommer att fortsätta växa, även efter 58 år av att leva utan en pappa.

För honom är det också en omställning – han visste aldrig att jag existerade. Jag är tacksam att äntligen veta hans namn, och att han har välkomnat mig in i sitt liv.

Det var min pappa som hittade mig

När det här skrivs har julen precis passerat, och jag har tittat tillbaka på allt som hände under 2024. Det största är förstås att det var min pappa som hittade mig. Dessa senaste månader har stärkt min känsla av identitet. Till exempel fick jag veta att min diabetes finns i familjen – min biologiska farmor hade det också. Hela min existens har fått ny mening och svar.

Jag förstår nu varför jag valde att flytta tillbaka till Skåne efter att ha bott 30 år i Norrland. Något drog mig alltid mot södra Sverige, fast jag inte visste varför.

Jag är äntligen någons dotter

Pias första födelsedag med väckningssamtal från sin pappa

Jag blev så rörd av vår nya relation att jag ville göra det officiellt. Jag kontaktade tingsrätten för att stämma dödsboet efter mannen jag var juridiskt registrerad som dotter till. En rättsmedicinsk utredning, inklusive ytterligare ett DNA-test, genomfördes som en del av den juridiska processen. Resultaten bekräftade vad MyHeritage-testet hade visat: min nyfunna pappa är 99,999% min biologiska pappa. Det ursprungliga MyHeritage-testet var mycket trovärdigt.

Jag har till och med tagit min pappas efternamn. Det är första gången jag har tagit ett efternamn som känns som mitt eget. Jag har varit föräldralös sedan 2004 när min mamma dog, men i år, 20 år senare, fick jag en pappa. Magiskt.

Det känns lite sorgligt att tänka på hur mycket tid vi missade. Jag undrar hur båda våra liv kunde ha varit annorlunda om han hade vetat. Men jag är otroligt tacksam att han har tagit emot mig så varmt. Vi träffas, pratar och lär känna varandra, och jag kunde inte vara lyckligare. Jag är äntligen någons dotter.

Stort tack till Pia för att hon delade sin underbara historia med oss! Om du också har gjort en livsförändrande upptäckt tack vare MyHeritage vill vi gärna höra om det. Skicka den till oss via det här formuläret eller maila oss på stories@myheritage.com.