Kulan som for förbi pappas näsa – Hennys historia från ockupationens Köpenhamn

Annette har alltid vetat att hon har danskt påbrå för hennes mormor var dansk och hon har vuxit upp med allt det där som hör till: resor till Köpenhamn för att hälsa på släkten, danska julaftnar och otaliga besök på Tivoli. Så när hon gjorde sitt DNA-test hos MyHeritage och fick resultatet, 50 % dansk och 35 % svensk plus lite annat, blev hon inte direkt förvånad. Men testet fick henne att tänka på alla historier hon fått höra om mormors uppväxt genom åren, de flesta är roliga men en av dem är faktiskt riktigt läskig – och det är den hon vill berätta nu.

Familjen i Fredericia

Min mormor hette Henny och föddes 1921 i Fredericia på Jylland som andra barnet i en syskonskara om tre, den ett år äldre storasystern Inger och lillebror Jørn. Mamma hette Agnes och pappa Jørgen, han jobbade för DSB de danska statsbanorna och det var just pappa Jørgens jobb som skulle komma att spela en avgörande roll i historien. Bilderna från den här tiden andas idyll, familjen i trädgården bland blommorna, dagar på stranden och umgänge med vänner och släkt. Ett gott liv, helt enkelt.

Flytten till Valbylænge­gade

Någon gång under senare delen av 1930-talet fick Jørgen jobb på DSB i Köpenhamn och den lilla familjen flyttade till huvudstaden, där de slog sig ner i en lägenhet på Valbylænge­gade 176 – en adress som snart skulle bli mittpunkten i något betydligt mindre idylliskt.

Vardagen rullade på som den brukade göra ända fram till den 9 april 1940, då kom tyskarna och Danmark ockuperades. Livet i Köpenhamn förändrades över en natt, ransonering, matbrist och en ständig medvetenhet om vad man sa och gjorde blev en del av vardagen.

Min mormor var 20 år när ockupationen började och i den åldern vill man gå på bio, träffa vänner och ha roligt, inte leva under krig. Men enligt vad hon själv sagt till min mamma försökte hon och de andra bara ta vara på dagen eftersom ingen visste vad morgondagen skulle föra med sig.

Vintrarna på 40-talet var kalla och bränsle var en bristvara, så mormor och Inger brukade smyga ut på natten till en brädgård i närheten och knycka bräder som familjen sedan eldade med hemma i lägenheten för att hålla värmen.

Agnes utanför porten på Valbylænge­gade 176

Motstånd och kaos på gatan

Några dörrar bort från familjens lägenhet höll faktiskt en av motståndsrörelserna till med sina hemliga möten. Genom åren blev sabotagen mot tyskarna fler och den danska motståndsrörelsen fortsatte till tyskarnas stora frustration att organisera sig.

Sommaren 1944 hade danskarna fått nog, under några dagar i juni och juli utbröt strejker på flera håll, bland annat vid spårvagnsdepån nära Valbylænge­gade. Detta gjorde att Jørgen inte kunde ta sig till sitt jobb utan han liksom alla andra på gatan tvingades stanna hemma.

Tyskarna blev rasande och det utbröt kaos: motståndsmän och vanliga civila gick ut på gatorna och kastade sten, tyskarna sköt urskillningslöst för att få stopp på upploppen.

I lägenheten på andra våningen satt Henny med sin familj bakom mörkläggningsgardinerna och hörde allt utspela sig utanför, skrik, skott och kaos. Till slut orkade inte Jørgen mer, han var tvungen att se vad som hände och gläntade på gardinen för kikade ut.

Det var precis då det hände – en tysk kula for förbi hans näsa, så nära att han klarade sig med en hårsmån och kulan studsade in i tegelväggen bakom honom.

Historien om kulan har följt med genom generationerna i vår familj och min mamma har berättat att när hon som liten bodde i samma lägenhet brukade hon öppna fönstret och peka på märket i väggen där kulan hade träffat. En läskig historia, men med ett slut som gjorde att man ändå kunde andas ut.

Valbylænge­gade 176 som det ser ut idag

Kärleken på Tivoli

Kriget tog slut 1945, till stor lättnad för hela Danmark och livet kunde återgå till det normala. Henny kastade sig ut i livet igen, bio, vänner och framför allt Tivoli, som hon älskade.

Henny och Valter på Tivoli

En sommardag var hon där med sina väninnor när de träffade ett annat gäng, snygga killar som råkade vara svenska och en av dem hette Valter. De blev förälskade och gifte sig 1947, Henny flyttade till Sverige och år 1948 föddes deras dotter Mai-Britt som är min mamma.

Min mamma Mai-Britt

Så är det med den historien, en påminnelse om hur nära allting kan vara och hur ett DNA-test kan bli startskottet för att äntligen sätta ord på berättelser som annars bara levt vidare muntligt i familjen.

Om du också har en historia från din släkts förflutna som du vill dela med oss, hör gärna av dig via det här formuläret eller maila oss på stories@myheritage.com.