Tack vare MyHeritage DNA Quest var båda mina pappor med på mitt bröllop

Kara Miller adopterades bort när hon var två dagar gammal. Flera år efter att ha tagit ett DNA-test genom MyHeritages pro bono-projekt DNA Quest, fick Kara en matchning som ledde till att hon fick kontakt med sina biologiska föräldrar. Månader senare kunde både hennes biologiska pappa och hennes adoptivpappa följa med henne på hennes bröllopsdag – som nyligen rapporterats i People Magazine.

Kara växte upp fullt medveten om att hon var adopterad. Hon var den äldsta av fyra flickor, varav tre adopterade, och hennes familj var stolta över sin identitet och uppmuntrade dem i deras nyfikenhet på deras förflutna och deras familjer.

Kara firar sin födelsedag med sin adoptivfamilj

Men eftersom Karas adoption var anonym och byrån som hade genomfört adoptionen hade lagts ner, var hon inte säker på hur hon skulle gå till väga för att hitta sina biologiska föräldrar då hon fyllde 18. Informationen hon hade om sina föräldrar var minimal: hon hade ett namn på sin mamma (som visade sig vara felaktigt), och några mindre detaljer, men ingenting om sin pappa.

För flera år sedan läste Karas adoptivmamma om DNA Quest – ett MyHeritage pro bono-projekt som skickar gratis DNA-kit till adopterade som söker efter sina biologiska familjer – och uppmuntrade Kara att ansöka. Detta är vad Kara svarade oss när hon fick frågan, varför hon skulle vilja göra ett DNA-test:

”Jag adopterades bort då jag var 2 dagar gammal och det var verkligen en välsignelse. Min modiga mamma gav upp mig så att jag kunde få ett bättre liv och jag kommer att tacka henne för det för alltid. Min biologiska mamma var bara 16 år när jag föddes. Min biologiska farfar sa att han skulle tänka på mig varje dag. Jag har försökt leva ett liv som hela min familj skulle vara stolt över. Jag vill verkligen träffa mina biologiska föräldrar och morföräldrar, så att jag kan tacka dem för allt de har gett mig. Jag vill lära mig om vilka de är och dela våra berättelser med varandra.”

Kara beviljades ett gratis DNA-kit och hon tog testet. Tyvärr kom inga nära släktingar upp i hennes matchningar. I åratal kollade hon varenda DNA-matchning och eposten som hon fick via MyHeritage, men matchningarna var alltid avlägsna.

Tills en morgon i februari 2021.

‘Jag tror att du hittat oss’

”Jag har en dålig vana att titta i min telefon, det första jag gör på morgonen”, skrattar Kara. Den morgonen tittade hon i sin telefon och såg bara ett meddelande: ett e-postmeddelande från MyHeritage som informerade henne om att hon hade en ny DNA-matchning. Hon öppnade e-postmeddelandet och kunde inte tro sina ögon: det var en matchning på 25 % med en kvinna som heter Andrea.

Baserat på Andreas åldersgrupp drog Kara slutsatsen att denna kvinna måste vara hennes faster.

Kara skrev omedelbart till Andrea och ringde sin mamma för att berätta vad hon just upptäckt. De väntade spänt på att höra från Andrea i ytterligare en och en halv dag — tills Kara fick ett meddelande från någon annan som också var en 25 % matchning! Det var Andreas mamma, Pam. Det familjeförhållandet plus 25 % matchningen tydde utan tvekan på att Pam var Karas mormor.

Efter en uppsjö av meddelanden mellan familjemedlemmarna, mindes Andrea och Pam något de hade känt till för många år sedan. Pams son Mark – Andreas bror – hade blivit far till en flicka när han var 19. Pam visste om det vid den tiden, och för 8 år sedan hade Mark delat denna information med Andrea under en lunch.

”Jag tror att du har hittat oss”, skrev Andrea till Kara.

Kara med sin biologiska moster, Andrea

”Jag var 19 när Kara föddes, jag visste ingenting om henne förutom hennes förnamn”, säger Mark. ”När man är ung förstår man inte innebörden av att ha ett barn och ge det till någon annan. Men det är svårt, du undrar vem hon är, hur uppfostrades hon? Är hon glad?”

Mark och Kara korresponderade på Facebook fram till småtimmarna på morgonen. De bestämde sig för att träffas, men eftersom det var en så hektisk tid på jobbet var Mark tvungen att bestämma ett datum för två veckor senare. ”Efter några dagar kände jag att jag bara inte kunde vänta och bad om att få träffas tidigare”, säger han. ”Vi bor två timmars bilresa från varandra, så vi träffades på ett pizzaställe. Det var väldigt spännande.”

Det visade sig att Andrea nyligen hade laddat upp sitt DNA och sin mammas DNA till MyHeritage när hon fick reda på att hon kunde göra det gratis. Hon studerar för närvarande till en examen med bifogad släktforskning, och det var därför hon intresserade sig för släktforskning och DNA. Hon drömde aldrig om att hon skulle hitta sin brors biologiska dotter.

Andrea skrev till Mark för att berätta vad som hade hänt. Först sa han att han skulle vilja göra ett DNA-test för att bekräfta, men Andrea berättade för honom att eftersom Kara matchade både med henne och med deras mamma, var det 100% klart att Kara var hans dotter. Så han bad om hennes detaljer och sa att han skulle vilja prata med henne.

‘Jag behövde lite tid med min dotter’

”Jag var 19 när Kara föddes, jag visste ingenting om henne förutom hennes förnamn”, säger Mark. ”När man är ung förstår man inte innebörden av att ha ett barn och ge det till någon annan. Men det är svårt, man undrar vem hon är, hur uppfostrades hon? Är hon lycklig?”

Mark och Kara korresponderade på Facebook fram till småtimmarna på morgonen. De bestämde sig för att träffas, men eftersom det var en så hektisk tid på jobbet var Mark tvungen att bestämma ett datum till två veckor senare. ”Efter några dagar kände jag att jag bara inte kunde vänta och bad om att få träffas tidigare”, säger han. ”Vi bor två timmars bilresa från varandra, så vi träffades på en pizzeria. Det var väldigt spännande.”

Kara med sin biologiska far, Mark

Mark var också i kontakt med Karas biologiska mor, och han kopplade ihop dem – men inte innan han tog några dagar för att lära känna Kara själv. ”Jag kände att jag ville ha henne för mig själv, jag behövde lite tid med min dotter”, säger han.

‘Jag slutade aldrig tänka på henne’

Karas biologiska mamma, Shannon, blev överlycklig över att höra nyheten.

”Jag hoppades alltid att jag skulle hitta henne, och få reda på om hon fick ett bättre liv, som jag hoppades att hon skulle få, för att veta att jag tog rätt beslut, även om det var otroligt svårt för mig”, säger Shannon. ”Jag ville att hon skulle hitta mig, så jag brukade uppdatera mina kontaktuppgifter varje år med adoptionsbyrån. Jag antog att det här skulle vara det enda sättet hon kunde hitta mig.”

Shannon var bara 16 år när hon blev gravid med Kara. ”Min pappa tyckte att jag skulle uppfostra henne”, säger hon, ”men jag ville att hon skulle få ett bra liv, ha en pappa och en mamma som tar väl hand om henne. Så jag placerade min bebis för adoption.”

”Jag slutade aldrig tänka på henne,” fortsätter Shannon. ”Jag hade hennes bilder, jag behöll till och med ultraljudsbilden av henne. Varje år, på hennes födelsedag, satte jag lappar i ballonger och skickade iväg dem och sparade böcker åt henne och drömde att hon skulle få dem en dag.”

Men Shannon var övertygad om att hon inte skulle göra ett försök att hitta och kontakta sin dotter. För 10 år sedan återknöt  Mark kontakten med Shannon, och försökte övertyga henne om att de skulle hitta sin dotter, men hon vägrade. ”Jag sa till honom att även om jag vill det, så måste det komma från henne och vi kan inte bara tränga in i hennes liv”, säger hon.

Hon säger att DNA-alternativet aldrig hade fallit henne in. ”När jag fick samtalet från Mark som sa att han hittat Kara kände jag mig så glad men också så ledsen. Jag var ledsen eftersom jag var långt ifrån henne och kunde inte ta min bil och köra för att träffa henne omedelbart.”

”Att träffa henne, att veta att hennes underbara föräldrar tog väl hand om henne, är en helande upplevelse för mig”, tillägger hon.

Kara med sin biologiska mor, Shannon

Båda papporna på bröllopet

Berättelsen fullbordades vackert i september, när Kara gifte sig och bjöd in både sin adoptivfar och sin biologiska far att följa henne till altaret och lämna över henne till brudgummen, som man gör i Amerika.. Mark, hennes biologiska far, gick med henne halvvägs, och sedan tog Doug, hennes adoptivpappa, det därifrån.

”Jag hade ögonblick i mitt liv där jag undrade om det finns någon som ser ut som jag”, säger Kara. ”Jag har alltid velat träffa min familj men jag insåg inte att jag skulle bli så glad över det. Det känns bara så bra. Nu har jag en helt ny familj. Jag har alla jag behöver.”