”Jag älskar dig, min bror”: En DNA-upptäckt slöt cirkeln efter 70 år – före min brors sista farväl

I augusti 2018 var jag hemma i Milo, en liten stad på Etnas sluttningar på Sicilien, när jag fick resultatet från ett DNA-test som jag hade tagit via MyHeritage.

Som så många andra var jag nyfiken på mitt ursprung. Jag hoppades få veta mer om mina förfäder och kanske komma i kontakt med avlägsna släktingar.

I stället upptäckte jag att jag hade en bror som jag inte ens visste fanns.

När jag öppnade listan över mina DNA-träffar var det den allra första som fångade min uppmärksamhet. Enligt MyHeritage var en man som bodde i USA min halvbror.

Angelos match på en halvbror i U.S.A

Jag var 60 år och hade redan bröder och systrar. Så vitt jag visste fanns det inga hemligheter i familjen.

Jag kunde inte tro det jag såg.

Jag ropade på min fru Adriana och visade henne resultatet. Sedan ringde jag mina bröder. Vi var alla chockade och försökte hitta en förklaring, men ingen av oss kunde förstå hur det här var möjligt. Så vitt vi visste saknades ingen gren i vårt släktträd.

Min pappa Pippo hade gått bort flera år tidigare. Han hade gift sig med min mamma och bildat familj med henne på Sicilien. Han hade aldrig nämnt att han hade ett annat barn, och ingen av mina bröder eller systrar hade någonsin hört något som tydde på det.

Men DNA-träffen var för nära för att kunna ignoreras.

Jag bestämde mig för att kontakta honom.

De första meddelandena

Mannen hette Carlo Arco och bodde i Connecticut.

Jag skickade ett meddelande till honom via MyHeritage, presenterade mig och frågade om han visste något om sin biologiska familj.

Hans svar väckte ännu fler frågor.

Carlo berättade att han var adopterad. Han föddes i Turin 1952 – innan min pappa gifte sig med min mamma – och fick namnet Giancarlo Lavi. Han visste väldigt lite om sitt ursprung och hade ägnat större delen av sitt liv åt att söka efter svar.

Det italienska pass som utfärdades till Giancarlo Lavi 1956

Kort efter att Carlo föddes placerades han på en religiös institution, där han tillbringade sina första år. När han var 5 år skickades han ensam till USA och adopterades av en amerikansk familj.

Ju mer vi skrev till varandra, desto tydligare blev det att DNA-resultatet stämde.

Vi bestämde oss för att ses via videosamtal.

Det ögonblicket kommer jag aldrig att glömma.

När vi fick se varandra blev Carlo överväldigad av känslor och hade svårt att få fram orden. Vi försökte båda ta in det som hände. Efter nästan 70 år möttes två bröder som inte ens hade vetat om varandras existens.

När Carlo till slut kunde prata sa han bara:

”Jag älskar dig, min bror.”

De orden blev början på en relation som snabbt växte sig stark. Ju mer jag fick höra om Carlos liv, desto starkare kände jag att jag ville hjälpa honom att få veta sanningen. Jag visste att vi måste vara släkt genom min pappa Pippo, men det var bara halva historien. Vem var Carlos mamma, och varför hade hon lämnat honom? Min pappa fanns inte längre i livet, så det fanns bara ett sätt att försöka hitta svaren: att börja forska.

Sökandet efter Carlos mamma

I nästan två år gick jag igenom folkbokföringshandlingar, kyrkoarkiv, kommunala register och historiska dokument. Jag reste till Turin och kontaktade institutioner med koppling till Carlos första år i livet. Jag följde varje spår jag kunde hitta.

Ett dokument på MyHeritage från Carlos ankomst till USA år 1958

Bit för bit började pusslet falla på plats.

Till slut lyckades jag identifiera Carlos mamma. Hon hette Filomena.

Carlos biologiska mamma, Filomena. Foto färglagt och förbättrat med MyHeritage.

Det jag upptäckte berättade en helt annan historia än den Carlo hade trott på under större delen av sitt liv.

En annan sanning

I årtionden hade Carlo trott att han hade lämnats bort för att han inte var önskad.

Men dokumenten och vittnesmålen jag hittade visade något annat.

Filomena var en ung kvinna i efterkrigstidens Italien, en tid då samhällets normer och religiösa påtryckningar kunde vara hårda. Att bli gravid som ogift var ofta förknippat med stor skam.

Ju mer jag forskade, desto tydligare blev det att hon hade befunnit sig i en situation där hon hade mycket få valmöjligheter.

Jag hittade hennes grav och lyckades kartlägga stora delar av hennes liv. Jag kom också i kontakt med släktingar till henne och fick information som hjälpte mig att fylla i många av luckorna.

Ju mer jag fick veta, desto mer övertygad blev jag om att hon aldrig hade glömt sin son.

För mig var det en av de viktigaste upptäckterna under hela den här resan.

Carlo hade levt i nästan 70 år med föreställningen att hans mamma inte hade velat ha honom.

Men sanningen var betydligt mer komplicerad – och betydligt mer mänsklig.

Vårt första möte

I april 2019 reste min son Marco och jag till USA för att träffa Carlo och hans familj.

Efter flera månader av meddelanden och videosamtal kunde vi äntligen träffas och krama om varandra.

Angelo och Carlo kramar om varandra för första gången

Det var en fantastisk upplevelse.

Trots att vi hade vuxit upp på varsin sida av Atlanten och levt helt olika liv kändes det genast som om vi hade något gemensamt.

Jag fick också träffa hans fru Debra som hade funnits vid hans sida under många svåra år och vi fick ett varmt välkomnande från hans familj.

Angelo (i mitten) med Carlo och Debra

Under de följande åren fortsatte vår relation att utvecklas. Vi höll regelbunden kontakt och hade många samtal om familjen, vår historia och allt vi upptäckte tillsammans.

År 2022 reste jag tillbaka för att hälsa på honom igen.

Vid det laget hade vi båda insett hur värdefull varje stund tillsammans var.

Angelo och Carlo under Angelos andra besök

Det sista avskedet

Carlo hade haft många hälsoproblem under sitt liv.

På äldre dagar försämrades hans hälsa allt mer. Trots allt var han tacksam över att vi hade hittat varandra.

I november 2023 fick jag veta att han närmade sig slutet av sitt liv.

Jag pratade med honom en sista gång.

Även då kände han igen min röst.

Hans sista ord till mig var samma ord som han hade sagt under vårt första videosamtal flera år tidigare:

”Jag älskar dig, min bror.”

Kort därefter gick han bort.

Angelo och Carlo

Att bevara Carlos historia

Efter Carlos död kände jag ett ännu större ansvar för att bevara allt det vi hade upptäckt tillsammans.

Vår berättelse handlar inte bara om vår familj. Den är också en del av en större historia om barn som skildes från sina familjer och skickades utomlands under efterkrigstiden.

För att dokumentera allt vi hade fått fram skrev jag boken Lavi: Figlio di Nessuno, som nu även finns på engelska under titeln Lavi: Nobody’s Child. Boken berättar om Carlos liv, hur vi hittade varandra genom MyHeritage DNA, sökandet efter vår mamma och den långa resa som till slut hjälpte oss att förstå vad som hade hänt.

Den engelska utgåvan av Angelos bok

När jag i dag tänker tillbaka på den där dagen i augusti 2018 har jag fortfarande svårt att förstå att ett enkelt DNA-test kunde avslöja så mycket.

Det som började som ett sökande efter mina rötter ledde mig till en bror som jag inte visste fanns. Men framför allt gav det Carlo de svar han hade sökt efter i hela sitt liv.

Och det gjorde det möjligt för två bröder, som hade varit åtskilda i nästan 70 år, att äntligen hitta varandra.

Stort tack till Angelo för att han delade denna otroliga och hjärtskärande historia med oss. Om du också har gjort en fantastisk upptäckt med MyHeritage vill vi gärna höra om den! Dela gärna din historia med oss via det här formuläret eller mejla oss på stories@myheritage.com.