Sanningen i mitt DNA: Så förde sökandet efter min biologiska pappa mig närmare min bror

I över 50 år levde jag med en berättelse om mitt liv som aldrig riktigt kändes komplett. Jag trodde, precis som jag alltid hade fått höra, att jag var son till en stillsam man som återvände till Wien efter kriget, gifte sig med sin fästmö – min mamma – och blev pappa till hennes barn: först mig och tre år senare min lillebror.

Men ibland kan sanningen ligga gömd i våra minnen i många år, tills vi är redo att möta den.

Viktor Gröger

En viskning från förr

Jag växte upp i efterkrigstidens Wien och stod min mamma och mormor mycket nära. Min mormor, som bodde hos oss, var judinna men hade döpts och hade överlevt Förintelsen. Vi hade det enkelt och fick ibland hjälp av släktingar som hade emigrerat till Venezuela.

Min far – eller åtminstone den man jag kallade far – var en tillbakadragen och introvert man. Till skillnad från min bror kände jag aldrig någon stark känslomässig koppling till honom. Det var först efter att båda mina föräldrar hade gått bort som jag började se tillbaka på min barndom med nya ögon, framför allt i medelåldern och under seminarier för personlighetsutveckling.

Det var då minnen av vissa saker min mor hade sagt började tränga sig på — kryptiska antydningar som jag inte förstod på den tiden. Hon nämnde en gång att jag var ett ”åttamånadersbarn, men normalstort.” Jag minns att en vän till familjen skämtade när han såg mig för första gången: ”Ett åttamånadersbarn? Det verkar inte riktigt stämma!” Hon hade också en gång anförtrott mig att hon hade fått välja mellan två män och att hon valde den som ”behövde henne mer.”

Det var första gången jag på allvar började tvivla på den historia jag alltid hade trott på..

DNA-resultatet ledde mig vidare

Efter att ha pratat med min bror om de tvivel som fortfarande fanns kvar bestämde vi oss båda för att ta ett DNA-test. Resultaten på MyHeritage bekräftade det jag hade börjat misstänka: vi var halvbröder. Märkligt nog kände jag en lättnad. Plötsligt blev många av de outtalade spänningarna i familjen begripliga.

Jag började söka efter min biologiska pappa, fylld av hopp snarare än bitterhet. Jag kunde identifiera fem män ur min mammas förflutna som skulle kunna vara min pappa. En av dem hade jag, märkligt nog, träffat under ovanliga omständigheter 50 år tidigare.

När jag arbetade med min avhandling i fysik behövde jag en särskild sorts skruv som var svår att få tag på. Min mamma erbjöd sig att ringa en gammal bekant i branschen. Dagen därpå besökte jag ett företag i Wiens nionde distrikt. Där fick jag inte bara skruvarna gratis, utan blev också ombedd att komma in på ett kontor för att träffa en man. Han var vänlig, berättade att han mindes min mamma med värme och önskade mig lycka till. Jag såg honom aldrig igen. Flera decennier senare skulle jag, genom DNA och en anmärkningsvärd kedja av händelser, få veta att den mannen var min biologiska pappa.

Genombrottet

Sökandet pågick i flera år. Vid ett tillfälle försökte jag spåra familjen till en person som hade emigrerat från österrikiska Schlesien, men lyckades inte komma tillräckligt långt tillbaka i släktleden.

Så en dag fick jag helt oväntat ett mejl från en man som hade försökt ta reda på vem hans morfar var. DNA-resultaten hade lett honom till mig – och till slutsatsen att hans morfar också var min pappa.

Hans mormor hade sparat anteckningar, och i en av dem nämndes samma man som hade hjälpt mig med skruvarna till min avhandling. Men den här gången beskrevs han inte som en vän till familjen, utan som en intim partner. Det bekräftade allt.

Fler DNA-träffar gav mig sedan ytterligare inblick i min pappas liv. När jag tog kontakt med dem som skötte om hans sons grav kom jag så småningom i kontakt med sonens änka. Sedan dess har vi utvecklat en fantastisk vänskap. Hon har delat med sig av mängder av personliga berättelser och detaljer om familjen som jag annars aldrig skulle ha fått ta del av.

Ett starkare band än någonsin

Det kanske mest oväntade med hela den här resan är hur den har påverkat relationen mellan mig och min bror. Att få veta att vi ”bara” är halvbröder har inte skapat någon distans mellan oss. Tvärtom har det fört oss ännu närmare varandra. Vi delar samma uppväxt, samma familjerelationer och samma obesvarade frågor. Sanningen har gett oss ett ännu djupare och mer äkta band.

I dag har jag en mycket tydligare bild av vem jag är och var jag kommer ifrån. Jag känner en starkare koppling till mina rötter och till det arv som jag för vidare till mina egna barn.

Viktor med sin fru och deras två söner

Till dig som befinner dig på en liknande resa vill jag säga: ge inte upp. Vägen kan vara lång och det kan ta tid att hitta svaren, men när sanningen väl kommer fram är det värt det. Inte bara för att få veta, utan också för den läkning som sanningen kan föra med sig.

Tack vare DNA och MyHeritage har jag kunnat avslöja ett dolt kapitel i mitt eget liv. Men framför allt har jag upptäckt att familj handlar om mer än biologi. Det handlar om gemenskap, kärlek och en historia man delar – oavsett hur den började.