Petra Charlotte Larsson: Så läker MyHeritage DNA gamla familjesår som gått i arv genom generationer
Jag heter Petra och föddes i Ungern 1999. När jag var 10 år flyttade jag och mina föräldrar till Norge. När jag tänker tillbaka på min tid i Ungern minns jag mina morföräldrar, min mormors vackra rosenträdgård och doften av hennes körsbärs- och äppelpaj.
Jag minns hur jag som liten flicka brukade fråga dem mycket om deras föräldrar och mor- och farföräldrar. Jag har alltid varit nyfiken på var vi kommer ifrån och vad de hade varit med om under sina liv.
Petra’s mormor
När jag frågade min mormor om hennes föräldrar brukade hon vara ganska fåordig. Hon berättade att hennes mamma hade dött ung och att hennes pappa hade gått bort när hon själv var liten. Hon visste inte särskilt mycket om honom.
Jag kunde känna att det var en pusselbit som saknades. En smärtsam sådan. Det verkade som om hon längtade efter någon som hon aldrig hade fått möjlighet att lära känna.
Petra som barn
Men jag älskade att höra hennes berättelser. Hemma hos min mormor fanns ett vackert, antikt ekskåp med intrikata sniderier, så tungt att inte ens fyra personer skulle kunna lyfta det. Hon berättade en historia om en präst i släkten som smugglade någon form av flytande varor i skåpet över gränsen mellan Ungern och Slovakien. Det var först många år senare som jag förstod den verkliga betydelsen av den berättelsen.
Åren gick, och jag fick höra alla dessa berättelser om och om igen. Jag kunde aldrig få nog av dem.
Ett DNA-test återförenar familjegenerationer efter en långvarig släktfejd
När jag var omkring 18 år gjorde jag ett MyHeritage DNA-test med tanken att jag en dag skulle besöka alla länder som jag har etniska rötter i. När jag fick resultaten visste jag inte riktigt vad jag kunde förvänta mig. Det kändes som julafton! Jag var så förväntansfull när jag klickade på länken för att upptäcka alla de delar av min bakgrund som ingen kände till. Resultaten var fantastiska! Jag forskade mycket utifrån dem och ville veta precis allt. Det var så spännande att få DNA-matchningar och prata med avlägsna släktingar.
Men efter ett tag vet ni hur det är … livet kom emellan. Jag glömde bort MyHeritage under väldigt, väldigt lång tid. Sedan, i december 2023, fick jag en meddelandeförfrågan på Facebook. Det var lite märkligt. Han hette István Jávorcsik, ett ungerskt namn, men meddelandet jag fick var skrivet på engelska. Jag tittade på hans profil på sociala medier. Märkligt nog hade vi många gemensamma vänner, och han kom från samma stad som jag. Jag minns att jag tänkte: ”Vi får väl se vad det här är för skämt.”
Han frågade om jag hade rötter i Ungern eftersom MyHeritage visade att vi kunde vara nära släkt. Vi hade 1,7 procent gemensamt DNA, och den sannolika släktrelationen angavs som ”en förälders syssling”.
Vid det här laget hade jag börjat svettas. Jag svarade på ungerska och berättade vad mina föräldrar heter. Han såg mitt meddelande direkt. Jag tror nästan att jag gav den stackars mannen en hjärtattack när jag svarade på ungerska! Han berättade genast att han hade gått i grundskolan tillsammans med min mamma och att han även visste vem min pappa var.
Vi började lägga ihop pusselbitarna och kom fram till att våra morföräldrar på min pappas sida var syskon. Det visade sig att de hade blivit osams om en bit mark och aldrig pratade med varandra igen. Samtidigt växte deras barn och barnbarn upp sida vid sida, helt ovetande om att de ens var släkt!
”Det här kan inte vara sant”
Men vänta lite. Den här mannen var inte min närmaste DNA-matchning på MyHeritage. Han var min näst närmaste, och våra morföräldrar var syskon. Min närmaste DNA-matchning delade 3,5 procent DNA med mig. Det var en kvinna som hette Andrea, vars DNA-test hanterades av en person vid namn Mirco. Om min näst närmaste DNA-matchning hade lett till en upptäckt som förändrade allt, vad skulle jag då kunna upptäcka genom min närmaste matchning?
Jag sökte efter Andrea på Facebook utan att hitta henne, men jag hittade mannen som jag antog var hennes son, Mirco. Jag skrev till honom och frågade om de hade gjort ett MyHeritage DNA-test för att försäkra mig om att jag kontaktade rätt personer.
Timmarna gick och jag intalade mig själv att det inte skulle leda någonstans. Men så plingade det till i mobilen. Jag var både förväntansfull och livrädd på samma gång. Skulle jag ens våga öppna meddelandet? Ville jag verkligen veta hur vi var släkt? Fanns det något mer i min familjehistoria som jag inte kände till?
I sitt svar bekräftade Mirco att hans mamma Andrea verkligen var min närmaste DNA-matchning. Jag frågade om jag kunde få prata med henne och om han kunde skicka en bild på henne. Jag gick in i fullständigt utredningsläge. Vid det här laget hade jag ingen aning om hur vi var släkt.
Han berättade att han skulle fråga henne när han kom hem, men att han inte visste hur vi skulle kunna kommunicera eftersom hans mamma pratade ungerska men inte kunde skriva på språket. Han frågade om jag möjligtvis kunde tyska och berättade att hans mamma hade vuxit upp i Slovakien, men att de nu bodde i Tyskland. Tankarna rusade genom huvudet. Jag kunde inte sluta tänka på berättelsen som min mormor brukade berätta, den om prästen som smugglade varor i det vackra träskåpet över gränsen mellan Ungern och Slovakien.
Sedan skickade han en bild på sin mamma, och jag började genast gråta. Det här kunde inte vara sant. Hon såg precis ut som min mormor. Samma frisyr, samma ansiktsdrag och samma slags personlighet, om ni förstår vad jag menar.
Petras mormor (till vänster) och Andrea
Sanningen om min gammelmorfar
Det rådde ingen tvekan om att släktkopplingen fanns på min mormors sida. Jag var fascinerad och hade så många frågor. Tyvärr fanns min mormor inte längre kvar för att besvara dem, så jag var tvungen att själv hitta de saknade pusselbitarna och lägga ihop dem.
När Mirco kom hem pratade jag med honom och Andrea via FaceTime.
Mirco
Det var som att se och prata med min mormor. Jag var lite nervös inför att berätta för Andrea att de var så otroligt lika och hur överväldigande det kändes för mig, men hon tog det bra.
Jag berättade allt jag visste om min mormors sida av familjen, och de berättade om sin närmaste familj. Men uppgifterna gick inte riktigt ihop. Vi kunde helt enkelt inte lista ut genom vilken familjemedlem vi var släkt. Sedan gick vi igenom alla detaljer en gång till, och plötsligt föll allt på plats. Jag var till och med rädd för att säga det högt, eftersom det var så skandalöst. Min gammelmorfar hade inte gått bort när min mormor var liten. Han hade försvunnit och bildat en helt ny familj.
Det innebar att Andreas mamma var min mormors halvsyster.
Andrea och hennes mamma, som var halvsyster till Petras mormor
Att bearbeta upptäckten
Man vill alltid tro det bästa om människor, särskilt om sin familj och sina förfäder, men den här upptäckten tog hårt på mig. Tusen tankar for genom huvudet. Jag kände ilska och besvikelse gentemot min gammelmorfar. Jag hade egentligen aldrig vetat särskilt mycket om honom, men jag hade sett det tomrum som hans frånvaro lämnat efter sig hos min mormor. Jag hade sett smärtan i hennes ögon.
Jag kände mig också skyldig för att jag inte hade förstått hur stor den här upptäckten var när jag först fick DNA-matchningen, medan min mormor fortfarande levde. Hon dog utan att få veta att hon hade en halvsyster. Jag vet att det skulle ha betytt oerhört mycket för henne, eftersom hon växte upp utan någon familj.
Min morfar lever fortfarande, och jag berättade för honom om upptäckten. Senare berättade han att historien de hade berättat för mig om att min mormors pappa skulle ha dött inte var helt sann. Det enda de visste var att min mormors pappa hade försvunnit. Enligt min morfar försökte min mormor skicka brev till honom, men hon fick aldrig något svar. Därför trodde de att han kanske hade gått bort. Min morfar var dock säker på att de inte kände till någon halvsyster. Han berättade också att vår gammelmorfar arbetade som gränsvakt vid gränsen mellan Ungern och Slovakien. Det var troligen så han träffade Andreas mormor och lämnade vår familj för att bilda en ny med hennes familj.
Nu börjar jag ifrågasätta min mormors berättelse om prästen. Jag tror att min gammelmorfar antingen klädde ut sig till präst för att kunna smuggla varorna, eftersom vem skulle kontrollera en präst eller misstänka att en gudsman bröt mot lagen? Eller så lät han någon annan klä ut sig till präst och släppte igenom personen över gränsen när han själv arbetade som gränsvakt.
Andrea träffade aldrig sin morfar. När hennes mamma var omkring fyra år gammal kastade Andreas mormor ut honom ur huset eftersom han hade ett förhållande med en annan kvinna.Det var i början av 1960-talet. Det verkar som om han var notoriskt otrogen. Vi har inga fotografier av honom och vet inte när eller var han dog.
Slående likheter
På senare tid har jag börjat fundera på om min gammelmorfars försvinnande kanske trots allt var något gott för vår familj, även om det var svårt att förstå då.
Mirco och jag pratade om hur olika generationer har upplevt allt detta. Jag har ännu inte haft möjlighet att lära känna min mormors halvsyster. För henne verkar upptäckten inte ha varit lika rolig och spännande som för Mirco och mig. Jag kan verkligen förstå varför. Föreställ dig att någon en dag dyker upp och berättar att du hade en halvsyster som nu är död! Om jag hade varit i hennes situation skulle jag ha känt en enorm sorg över allt jag aldrig fick möjlighet att uppleva tillsammans med henne.
Men för Mirco, Andrea och mig har upptäckten varit en gåva. Vi pratar med varandra via FaceTime då och då, och jag tycker att det är otroligt fascinerande hur vi delar samma sätt att tänka, intressen och hobbyer utan att ens ha känt till varandra.
Min mamma är kock, och det visar sig att Andrea arbetar i ett fängelse där hon lagar mat åt de intagna. Andrea har också en vacker trädgård full av blommor, precis som min mormor hade. Jag har långt hår, men min mormor, min mamma och Andrea har alltid haft kort hår.
Mirco och jag är ännu mer lika varandra. Vi är båda väldigt kreativa. Hans konstform är klassisk musik. Jag måste säga att han verkligen har en gåva. Själv har jag alltid varit intresserad av att måla och uttrycka mina känslor genom att skapa saker med händerna. Under de senaste två åren har jag framför allt ägnat mig åt renovering. Jag har byggt mina egna möbler, målat mitt hus och lärt mig att utföra VVS-arbeten.
En sak har jag därför lärt mig med säkerhet: man behöver inte känna sin familj eller sina förfäder för att ärva deras vanor och sätt att vara.
Jag tycker att det är otroligt fascinerande att vi aldrig får möjlighet att lära känna våra förfäder, åtminstone inte personligen. Ändå finns de där i vårt DNA. Min mormor och hennes halvsyster fick aldrig lära känna varandra, och ärligt talat var de inte särskilt lika. Men dottern till min mormors halvsyster? Hon ser ut som min mormors tvilling. De beter sig likadant, har liknande intressen och använder, märkligt nog, samma uttryck, trots att de aldrig har känt varandra!
Jag har ännu inte träffat dem personligen, men det står definitivt på min lista över saker jag vill göra i livet.
”Vår historia får ett lyckligt slut”
Det här året har varit speciellt. För första gången har jag virkat halsdukar och pannband till min nyfunna, utökade familj. Just nu är ett paket på väg till dem, medan jag skriver det här.
Petra’s dotter
När min dotter föddes beställde jag ett DNA-kit till henne, och hennes pappa har också gjort ett test. Det är verkligen fantastiskt! Därför var det inget svårt beslut att välja julklapp till min nya partner. Ett MyHeritage DNA-kit! Jag kan knappt vänta på att få lära mig mer om honom. Kanske finns det ytterligare en spännande familjehistoria att upptäcka.
För mig har det här varit en livsförändrande upplevelse. Hela resan med att avslöja min gammelmorfars djupt begravda hemligheter började med ett enkelt topsprov från insidan av kinden.
Mitt råd är att aldrig sluta vara nyfiken på din bakgrund och din uppväxt. Det kan förändra ditt liv på många olika sätt. Tack och lov får vår historia trots allt ett lyckligt slut.
Tack till Petra Charlotte för att hon delade med sig av denna otroliga berättelse. Har du också gjort en fantastisk upptäckt med MyHeritage? Vi vill gärna höra din historia! Skicka in den via det här formuläret eller mejla oss på stories@myheritage.com.
