Namnskicket patronymikon

Namnskicket patronymikon

Patronymikon, och metronymikon för delen, är något som inte är unikt för Sverige, men det har använts flitigt i den här delen av världen. MyHeritageanvändaren Ulf Arnesson har skrivit ett mycket intressant inlägg om ämnet där han förklara vad patronymikon är för något och hur det använts – han förklarar även varför det stegvis har försvunnit.

Först på 1600-talet blev det i Sverige vanligt att ge en person ett extra namn utöver det vi i dag kallar förnamn. Det vanligaste tillnamnet var ett så kallat patronymikon (grekiska och betyder fadersnamn). Barnens tillnamn bildades av faderns förnamn i genitivform plus -son eller plus -dotter och växlade för varje generation. En gift kvinna behöll sitt eget namn även om hon skulle gifta om sig både en och flera gånger. Svens dotter Stina förblev Stina Svensdotter hela sitt liv. I husförhörslängderna förkortades sista ledet i kvinnans, det vi nu kallar efternamn, vanligen till dtr. Metronymikon (modersnamn, t.ex. Brittasdotter) var mycket ovanligt.

Läs vidare: Så ser namnlagarna ut i Danmark.

Patronymikon

Namnskicket patronymikon var det dominerande hos Sveriges bondebefolkning. I början av 1800-talet levde ungefär 90 procent av den svenska befolkningen i byar på landsbygden och försörjde sig i huvudsak av utkomster från jord- och skogsbruk med binäringar. Drygt 100 år senare sysselsatte sig enbart cirka 50 procent av befolkningen av jordbruk med binäringar, industrialiseringen hade gjort sitt intåg i mitten slutet av 1800-talet och en massiv inflyttning till städer och tätorter skedde. Behovet av särskiljande namn ökade successivt. Inflyttade före detta drängar och pigor började överge traditionen med patronymikon och behöll dem i nästa generation som familjenamn eller antog nya ”borgarnamn” till exempel Lundberg. Även landsbygden influerades av de nya namntrenderna.

Min släkt, så långt jag forskat (från 1700-talets början), består nästan uteslutande av självägande bönder från gränstrakterna mellan Kronobergs och Kalmar län; från häradena Uppvidinge och Södra Möre. I generation efter generation har man konsekvent tillämpat patronymikonskicket. Mot slutet av 1800-talet börjar det dock hända något. Den förste som överger skicket (det var väl prästen och föräldrarna som bestämde det) var min morfar Johan Karlsson, född 1883, som alltså behöll sin faders efternamn. Johan var Södra Möre-bo från Madesjö socken åt Kalmarbygden till. Min farfar däremot, född 1886, från skogsbygderna i Algutsboda socken i Uppvidinge härad fick ett patronymikon, Israelsson efter sin far Israel Gustafsson.

Skicket att ge dottern faderns namn plus -dotter fasades ut under slutet av 1800-talet. Detta visar sig i vilka efternamn mina far- och mormödrar fick. Båda var födda år 1892 och fick namnen Gottfridsson respektive Henriksson efter sina respektive fäder, det vill säga, fortfarande patronymikon. Men sista ledets -dotter blev nu -son i stället precis som för dessa kvinnors bröder.

1901 års släktnamnsförordning förbjöd inte bruket av patronymikon. Det fortsatte, särskilt på landsbygden, i viss utsträckning ända tills det förbjöds (nya sådana) genom 1963 års namnlag. Med 1920 års äktenskapsbalk var en gift kvinna dock tvungen att anta sin mans efternamn.

I min fars Algutsboda-släkt behölls patronymikonskicket i två generationer till. Min far, född år 1919, fick sålunda efternamnet Johansson efter sin far Johan. På grund av förväxlingsrisk med annan person med samma namn antog han dock i lägre tonåren i stället familjenamnet Israelsson. För min mor, född år 1926, fick den nya tidens trend gälla, hon fick behålla familjenamnet Karlsson (etablerat redan år 1851).  Giftermålet år 1948 ändrade naturligtvis på den saken.

Även jag, född år 1949, fick ett patronymikon som efternamn och heter alltså Ulf Arnesson efter min far Arne.

Genom 1983 års namnlag har det åter blivit möjligt att efter ansökan anta ett patronymikon som efternamn. Det fordras dock ”särskilda skäl” till det. Kvinnan får numera behålla sitt efternamn vid giftermål om hon så önskar.

Hur pass vanligt förekommande är patronymikon i ditt släktträd? Berätta gärna i kommentarsfältet nedan eller på vår Facebooksida.

Källor: Namn i Sverige av etnologen Ingela Martenius & Släktforskning av E. Thorsell & U. Schenkmanis

Kommentarer

E-postadressen hålls privat och kommer inte att visas.

  • Rolf Bäckström

    september 10, 2015

    I Finland har patronymikon varit vanlig åtminstone till medlet av 1800-talet. Seden har vandrat över från Sverige. Min morfar hette Taneli Paavonpoika Lahti. Det skulle ha varit trevligt att veta varifrån det härstammar, men tills vidare har det varit oklart.
    Vad som sades om patronymikon etc var välkänt men lite oklarare för mig är det med den danska seden att använda mellannamn.

  • Malin Axelsson

    september 12, 2015

    Galet mycket patronymikon i mitt träd. Dessutom gjorde en del av släkten inte saken bättre genom att i princip alla männen hette Per, Lars eller Sone:-). I slutet av 1800-talet gjorde alltså den yngre generationen där som många andra, de bytte efternamn. Det blev ex. Östlund, Nordlin, Kretz, Ekman, Fallberg osv.

  • Jenny

    januari 22, 2016

    Väldigt mycket på min fars sida långt uppe i Lappland. I byarna däruppe blev det väldigt många Johansson tex så min släkt la till ’Metto’ så de heter Johansson Metto (betyder tjäder tror jag)