Dags för kräftskiva

Dags för kräftskiva

Röda kräftor, dill, snaps och en kräftmåne i papp. Man kan tro att kräftskivan är en ursvensk tradition som pågått i hundratals år – men så är det inte. Det är bara de senaste hundra åren som vi iförda kräfthattar ätit kalla kräftor och sjungit snapsvisor. Har ni en tradition av att fiska kräftor i din släkt?

Vill du veta mer om vilka dina släktingar var går det bra att prova MyHeritage i två veckor utan kostnad. Klicka här!

kräftskiva

Att fiska kräftor är en gammal svensk tradition. I sjön Stora Salungen används en håv på skaft, Mangskogs socken, Värmland. Foto: Nordiska museet

Lång tradition med kräftfiske

Det finns bevis för att man grillade kräftor över öppen eld under stenåldern. Men även om kräftor funnits länge i de svenska sjöarna så var det inte förrän i slutet av 1800-talet som vi började med särskilda kräftkalas. Då hade man kommit på att äta de kokta kräftorna hela och kylda i spad dekorerade med krondill. I städerna började man hålla kräftkalas med kulörta lyktor och nubbe. 

Den ökande konsumtionen ledde dock till en utfiskning som framtvingade en lagstadgad begränsning för kräftfisket – med ett premiärdatum fastslaget till den 8 augusti. År 1878 beslöts det att kräftfiske i sjön Hjälmare var förbjudet under juni och juli. Under kommande år utvidgades förbudet till att gälla samtliga Sveriges sjöar. Det var just det här med kräftpremiär som bidrog till mystiken och spänningen runt kräftfisket. Att fisket och kräftskivan var just i augusti beror på att kräftan är redo att fiskas före lektiden. 

kräftskiva - kräftfångst av carl larsson

Kräftfångst, 1895 målad av Carl Larsson. I båten ligger kräftburar.

Längre tillbaka i tiden hade man visserligen ätit kräftor, men de ingick då oftast i andra festmåltider – inte minst på det kungliga slottet och i andra fina salonger. På 1500-talet åt man kräftorna varma, framför allt inbakade i pajer efter influenser från kontinenten. I Cajsa Wargs kokbok från 1755 finns recept på både soppor, korvar, pastejer och aladåber med kräftor i. Men historiskt sett var kräftor inte bara en delikatess utan också en viktig födokälla för människor som bodde nära sjöar och vattendrag.

Vid folkomröstningen om rusdryckesförbud 1922 blir kräftan ansikte utåt för nejsidan med Albert Engströms uttryck ”Kräftor kräva dessa drycker”.

Vid folkomröstningen om rusdryckesförbud 1922 blir kräftan ansikte utåt för nejsidan med Albert Engströms uttryck ”Kräftor kräva dessa drycker”.

 Kräftsup föregångare till kräftskiva

I Astrid Lindgrens berättelser om Emil i Lönneberga, finns det ett avsnitt där Emil och Alfred går ner till Katthultsjön en natt för att fiska kräftor. Det är en trolsk stämning när de går med uppkavlade byxben och facklor i händerna i strandkanten. När de fick syn på en kräfta stack de snabbt ner handen för att fånga den och lägga den i en korg med lock. De fångade flera tjog kräftor under en enda mörk augustinatt. Tyvärr satte den stolte Emil en hel kopparbunke full med levande kräftor nedanför pappa Antons säng så att han skulle få syn på dem direkt han vaknade. Och då förstår man ju vad som hände … Trots missödet var glädjen stor i Katthult, där de fick äta kräftor i tre dagar. De satt runt köksbordet och åt de nykokta kräftorna, i fotogenlampans sken. Sedan rensade Emil också en faslig massa kräftstjärtar som han sålde till prostinnan borta i prästgården för 25 öre litern. 

Sedan mitten av 1900-talet är det mer folkligt att fånga och äta kräftor – och fenomenet kräftskiva blev allmänt känt.Foto: Örebro läns museum

Sedan mitten av 1900-talet är det mer folkligt att fånga och äta kräftor – och fenomenet kräftskiva blev allmänt känt.Foto: Örebro läns museum

Istället för att fånga kräftorna med händerna blev det vanligare att använda håvar och burar – eller mjärdar som de kallas. De tidigaste kräftburarna kunde vara av flätade i granrötter eller vass, i slutet av 1800-talet kom burar av snören, på 1950-talet användes metallnät och nu görs de i plast. De är försedda med en ingång där man placerar bete för att locka in kräftorna. 

Carl Larsson, Albert Engström och August Strindberg romantiserade kräftorna i sina verk och bidrog till den stora populariteten. I början av 1900-talet hade alla porslinsfabriker minst en kräftservis. Och det blev snart populärt med andra roliga kräfttillbehör som glas, knivar, servetter och dukar. Man hängde också upp kräftlyktor i träden eller i taket på lusthusen. Till en början handlade det framförallt om den borgerliga ”kräftsupen” – ett festligt sätt att ta farväl av sommaren och välkomna den annalkande hösten. Uttrycket ”kräftskiva” dök faktiska inte upp förrän på 1930-talet och spreds därefter från överklassen till de breda folklagren.

Kräftskiva har man i både Sverige och Norge. De förekommer även i Finland, främst bland landets finlandssvenska befolkning. Kräftmånar i papp har funnits i hundra år, och ser fortfarande nästan likadana ut. Foto: Visit Sweden

Kräftskiva har man i både Sverige och Norge. De förekommer även i Finland, främst bland landets finlandssvenska befolkning. Kräftmånar i papp har funnits i hundra år, och ser fortfarande nästan likadana ut. Foto: Visit Sweden

Kräftskiva – premiär i augusti

Förbudet mot att fånga kräftor när man ville togs bort 1994, men gäller ändå på många ställen för att kräftorna ska hinna växa till sig innan de plockas upp. I dag måste man vara yrkesfiskare eller ha eget fiskevatten för att få fiska kräftor. Trots att vi kan köpa importerade kräftor året runt är traditionen med kräftpremiär så stark att de flesta ändå har sitt kräftkalas i augusti. Kräftskivan som firande är nästan lika rotad i den svenska kulturen som påsk, midsommar och jul. Snapsen och visorna är de samma, det är bara maten på bordet som skiljer.

2008 gavs det här kräftfrimärket ut. Foto: Postmuseum

2008 gavs det här kräftfrimärket ut. Foto: Postmuseum

Gillar du historia och traditioner vill du säkert veta mer om din egen släkt också.
Beställ ett gratis prova på-abonnemang hos MyHeritage till att börja med.
Klicka här!