Undertecknat, Din far i ett nazifängelse: En extraordinär brevsamling

BBC publicerade nyligen ett stycke om en anmärkningsvärd historia som forskningsteamet på MyHeritage snubblade över år 2015. Då arbetade teamet intensivt med att leta efter judar från ön Korfu, som en del av ett projekt för att återförena efterkommande till en judisk familj av Holocaust-överlevande, med invånarna på ön som hade gett dem tillflykt.

Ibland söker man efter en skatt och gräver upp en annan. Det var vad som hände när Roi Mandel, chef för MyHeritage Research-teamet, träffade Dario och Vittorio Israel – och de tog fram en häpnadsväckande samling brev som deras far hade smugglat till dem från ett nazifängelse under Förintelsen.

Dario och Vittorio bodde i Trieste, Italien med sina föräldrar när tyskarna ockuperade landet 1943.

Daniele med familj (fotot är förbättrat av MyHeritage)

Deras far, Daniele, var bekymrad över säkerheten för sin hustru och sina barn och skickade dem ut ur staden i hopp om att saker och ting skulle lugna ner sig så småningom. När Daniele arresterades i sin klädbutik, den 30 december 1943, kom Dario, Vittorio och deras mor Anna tillbaka till staden och gömde sig i ett vedhus som tillhörde Annas svåger, som var en katolsk snickare. Träskjulet var trångt och hade inget ljus eller vatten – bara ett litet takfönster. Familjen tillbringade de kommande åtta månaderna av sina liv i detta lilla utrymme.

Under den här perioden upprätthöll Daniele och Anna en hemlig korrespondens genom att sy in brev i kragarna och manschetterna på Danieles skjortor när de togs fram och tillbaka från tvätten. Anna sparade noggrant varje brev han skickade – alla 250 av dem.

Breven visar en detaljerad och hjärtskärande redogörelse för de 8 månader som Daniele tillbringade i Coroneo-fängelset i Trieste.

Anna, Vittorio, och Dario (fotot är förbättrat av MyHeritage)

Smuggling av breven

Daniele arbetade med att stoppa möbler och var därför mycket skicklig med nål och tråd. När han hade en smutsig skjorta att skicka till tvätten, rev han sömmarna, dolde försiktigt breven och sydde igen dem. Två av Danieles icke-judiska tidigare anställda skulle hämta sin tvätt och leverera den till Anna med stor personlig risk. Anna letade efter breven, insydda i kragen och manschetten, tog fram breven och läste dem högt för sina söner. Sedan tvättade hon skjortorna, skrev sina egna svar och sydde in dem innan hon skickade tillbaka de rena skjortorna med sin mans tidigare anställda. Ibland skickade hon också bläck, papper eller mat som Daniele hade begärt.

Dario och Vittorio, som var 8 och 9 vid den tiden, väntade ivrigt på varje brev.

Att upprätthålla en korrespondens under nazisternas bevakning var ingen enkel sak. De tyska myndigheterna visste att Daniele hade en hustru och två söner och de pressade honom regelbundet för att avslöja deras vistelseort. De förhörde honom om det varje vecka, och ibland torterades han till och med för att få honom att berätta var hans familj gömde sig, men Daniele insisterade på att han inte hade någon kontakt med dem. Om de hade lärt sig om hans korrespondens med Anna, skulle alla – och de människor som hjälpte dem – ha varit i allvarlig fara.

För att säkerställa att de inte upptäcktes brände Daniele Annas brev omedelbart efter att ha läst dem. Han varnade till och med Anna för att bara använda papper som brändes tyst, av rädsla att vakterna kanske skulle höra frasandet och undersöka saken.

‘Jag har tur om jag kommer tillbaka till er alla’

Daniele skrev till sin hustru och sina söner om sina upplevelser i fängelset, om folket som ”sänds till jobbet” och om hans kärlek till sin familj och sina minnen om dem. Han var särskilt hemsökt av minnet om en tid då hans söner kom hem och grät för att vissa andra barn kallade dem ”judiska grisar” och slog dem. På den tiden var Daniele arg och straffade sina söner för att de inte försvarade sig. År senare, när han satt i en fängelsecell för ”brottet” av att vara född judisk, ångrade Daniele djupt hur han hanterat situationen och skrev till sina söner mer än en gång för att be om deras förlåtelse för händelsen.

Nedan visas en översättning av ett brev som Daniele skickade den 20 augusti 1944:

Kära Anne,

Förlåt mig för allt. Jag skrev till dig igår, men du vet att jag är så ledsen. Att tro att de som lämnade gick till jobbet, medan så få av oss stannar här. Efter varje avgång känner vi alltid lite melankoli. Fler människor lämnade den här gången än i någonsin tidigare, och, du vet, att tänka att de lämnade för att gå til jobbet medan vi stannar i fängelse.. det går inte att vara nöjd. Om bara kriget snart kunde upphöra, men vem vet hur lång tid det tar?

Nu kära Anne, ber jag dig vara stark. Du är starkare än jag redan. Våra kära pojkars födelsedag kommer upp snart. Jag gömde 200 lire för detta tillfälle. Nu skickar jag dig pengarna i förväg för jag har alltid varit försörjaren, och jag vet inte om jag fortfarande kommer att vara här i fängelset på deras födelsedag. Det här är min present till dem. Om jag kunde ge dem mitt liv, skulle jag göra det. För två eller tre månader sedan hade jag hopp om denna dag. Jag hoppades att allt skulle vara över och att jag skulle vara med er alla för att fira pojkarna och min återkomst. Men så blev det inte. Jag gör inga förutsägelser längre och bygger inga luftslott. Det är inte bra för mig. Jag är inte lycklig. Jag kommer att ha tur (och detta kommer att vara min riktiga tur) om jag kommer tillbaka till er alla. Hur sorgligt är det inte, att leva under sådana förhållanden.

Kära Anne, berätta för mina kära pojkar att jag skickar dem mina bästa lyckönskningar. lyckönskningar Dessa är lyckönskningar från en far som älskar dem väldigt mycket. Jag är säker på att de kommer ihåg mig. Denna tanke kommer att trösta mig lite. Att veta att ni tänker på mig kompletterar mitt liv. Vad många sorgliga saker jag måste skriva vid tillfällen som borde vara så glada istället. Lyckliga är de som avsäger sig ödet. Om Gud tycker mig värdig, ger jag min välsignelse till pojkarna och hoppas på hans [Guds] välsignelse. Jag önskar pojkarna ett lyckligt och hälsosamt liv, och till dig Anna, hopp om att Gud kommer att uppfylla dina böner. Hälsningar till alla, tacka de som hjälper dig och hjälpte mig också. Krama de kära pojkarna från mig. En stor och varm kyss till dig.

Din,

Daniele

När tiden gick blev det tydligare för Daniele att de människor som ”skickades till arbetet” skickades till ett ställe som var mycket mer olycksbådande och att hans tur snart skulle komma. Fyra månader efter att han skrev ovanstående brev, den 2 september 1944, sattes han på ett tåg till Auschwitz – men till och med det hindrade inte honom från att skriva till sin familj.

När han skymtade dödslägret skrev han ett sista brev som han lyckades skicka till Anna genom en arbetare som han kände på tåget. ”På avstånd kan du se röken,” skrev han. ”Det finns så mycket rök här. Det här är helvetet. ”

Det var det sista hans familj någonsin hörde från honom.

Dario och Vittorios farföräldrars död dokumenterades i Auschwitz, men inte deras fars. De hörde att han hade setts levande två veckor innan lägret befriades, och Anna sökte efter honom i flera år, till ingen nytta. Dario och Vittorio tror att deras far förmodligen flyttades till ett läger längre västerut, bort från de framstegande allierade, i en dödsmarsch – och troligen omkom han under vägen.

Breven blev återupptäckta

Anna, Dario och Vittorio återvände till sitt hus i Trieste efter kriget, men immigrerade till Israel 1949 – i uppfyllelse av en önskan uttryckt av Daniele i ett av hans brev. Anna förvarade breven i en låda i sin lägenhet i Tel Aviv, men familjen talade sällan om krigets händelser. Efter att Anna dog vid 96 års ålder städade hennes söner ut hennes lägenhet och upptäckte breven.

Sedan, år senare, kontaktades de av MyHeritages forskningsteam. Många av judarna på Korfu, en ö i Grekland, hade flyttat till Trieste – inklusive några av Annas familjemedlemmar – och forskarna på MyHeritage kom i kontakt med Dario och Vittorio i det sammanhanget. När Vittorio slumpmässigt drog ut samlingen av brev som hans mor hade bevarat, kunde MyHeritage-forskaren Roi Mandel inte tro sina ögon. Med familjens tillstånd fotograferade Roi breven och gav en medlem av sitt team – Elisabeth Zetland – uppgiften att transkribera och översätta dem.

Elisabeth tillbringade månader med att transkribera och översätta breven. När projektet var klart presenterade MyHeritage kopior och översättningar till familjen, medan originalen donerades till Yad Vashem-arkivet i Jerusalem.

Då Daniele skrev ett genomsnitt av ett brev per dag, befann sig Elisabeth återuppleva upplevelsen med honom när hon läste, transkriberade och översatte. Hon beskriver den känslomässiga processen som Daniele genomgår, och påminner om processen som många andra judar upplevde vid den tiden: från förvirring, tanken att det måste ha förekommit ett misstag, till tristess, frustration, sorg och gungande mellan hopp och förtvivlan. Elisabeth tror att brevväxlingen med sin fru och sina söner hjälpte honom att hantera de outhärdliga omständigheterna.

Det verkar tydligt från breven att han gradvis blev mer och mer medveten om att han aldrig skulle se dem igen, och han tog tillfället i akt att ge sina söner viktiga livslektioner om hur de skulle vara goda män.

”Var goda och sanna bröder, älska varandra alltid. På så sätt kommer ni att göra mig och er kära mamma, som är en så bra människa, lyckliga. ”

Hans söner har internaliserat och levt upp till det budskapet. Dario och Vittorio fortsatte med att upprätta egna familjer – var och en av dem namnger en son Daniel efter sin far – och har nu 13 barnbarn mellan sig.

”Vi två har alltid kontakt, varje dag,” säger Vittorio.

En kraftfullt arv

Daniele Israels brev har lämnat ett kraftfullt arv för hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn: en glimt av hans upplevelse under denna fruktansvärda period och en omfattande hyllning till hans hängivenhet till sin fru och sina barn. Vi på MyHeritage är hedrade över att ha haft en del i att bevara dessa ovärderliga dokument och göra hans budskap om kärlek och hopp tillgängligt för kommande generationer.