Jag hittade min biologiska mamma och svaren på alla mina frågor tack vare DNAngels & MyHeritage

Vicki Streb adopterades vid två års ålder och undrade över sitt ursprung hela sitt liv. Efter att ha tagit två DNA-tester hittade hon flera halvsyskon på sin fars sida, men hennes mors sida förblev ett mysterium – tills DNAngels, en organisation som hjälper adopterade att hitta sin familj genom DNA, rekommenderade henne att ladda upp sitt DNA till MyHeritage, och inom en kort tid fick hon kontakt med sin biologiska emamma! Det här är hennes berättelse:

I femtio år undrade jag vem min biologiska mamma var. Hur såg hon ut? Såg jag ut som henne? Hur var hennes personlighet? Betedde jag mig som hon? Fanns det medicinska tillstånd jag borde känna till som mina döttrar behövde känna till? Hur föddes jag i Michigan men placerades i ett barnhem i Tennessee? Varför behöll hon mig i två år innan hon överlämnade mig till adoption? Så många år med så många frågor, alla insvepta i den uppgivna acceptansen att de aldrig skulle besvaras. Hon var en nål i en höstack. En ansiktslös kvinna som jag bara skulle känna i mitt sinne – eller så trodde jag tills allt förändrades tack vare DNAngles.

Mina föräldrar hade varit tillmötesgående angående det faktum att de adopterade mig vid två års ålder. När jag var gammal nog att förstå, informerade de mig om att en ung mamma runt tjugo års ålder hade lämnat mitt tvååriga jag på ett barnhem i Tennessee. Min pappa var musiker och min mamma var i princip ensam. Det är den enda information som mina adoptivföräldrar visste om dem.

Jag växte upp i ett kärleksfullt och ekonomiskt bekvämt hem. Jag hade två äldre bröder, en kärleksfull mamma och pappa och fantastiska släktmedlemmar. Jag tvivlade aldrig på deras kärlek till mig och behandlades som deras egna, trots att jag var den enda blondinen i en familj av brunetter. Men ändå fanns det alltid en ihållande nyfikenhet på mina rötter. Jag ville hitta svar på så många frågor men var orolig över att såra min familjs känslor och dessutom så fanns möjligheten att familjen jag ville söka efter inte skulle vilja acceptera mig. På grund av detta, slutade det med att jag la alla dessa frågor på hyllan, många gånger i mitt liv.

Snabbspola framåt ett par decennier, så fortsatte frågorna att störa mig, särskilt eftersom jag själv blev mamma och bara skulle kunna ge mina barn hälften av sin sjukdomshistoria, eftersom jag inte hade någon. Jag började gräva igenom webbplatser och sociala medier med endast ett eventuellt namn som min far skrev ner den dagen jag adopterades från hemmet. Alla mina ansträngningar var förgäves.

Mitt första DNA-fynd: en halvbror

Jag var medveten om de olika DNA-testerna och webbplatserna men var för nervös för att vara med där. Är det säkert att ha den informationen ute i cyberrymden? Kan det användas mot mig på något sätt i framtiden? Skulle resultat bara ge besvikelse och hjärtesorg?

Efter mycket övervägande bestämde jag mig för att möjligheten av vad testerna kunde producera skulle vida överväga mina farhågor. Jag gick vidare och skickade in mitt DNA genom ett populärt DNA-testföretag och väntade. Till min chock och förvåning gav mina resultat en halvbror!

Chris, min nyfunne halvbror, blev lika förvånad som jag! Även han var adopterad och hade väldigt lite information. Vårt DNA berättade för oss att vi matchade på vår fars sida. Han hade hittat och träffat sin biologiska mor, som sedan hade gått bort, så vi kunde inte ta reda på mycket mer än vad vi redan visste. Vad vi visste var att vår pappa var musiker. Chris och jag höll kontakten men jag ville fortfarande lära mig mer om min början.

Mitt andra DNA-fynd: ytterligare två halvsyskon

Ett par år kom och gick, och jag bestämde mig för att jag skulle behöva nöja mig med halvbrodern. En vän tjatade på mig hela tiden om att ta ett nytt DNA-test. Hon kände sig säker på att ju mer jag tog, desto bättre chanser hade jag att hitta mina biologiska föräldrar, eftersom många kanske bara använder en. Så på julen 2022 köpte min man mig ett kit från ett annat företag. Det stod i 4 månader på min byrå eftersom den där välbekanta rädslan smög sig på igen, om att lämna ut mitt DNA och att det var osannolikt att det skulle hjälpa. Jag skakade av mig farhågorna igen och bestämde mig för att göra det.

Resultaten visade sig vara avgörande! Jag hittade ytterligare två halvsyskon på min fars sida från en annan mamma. Upprymd skickade jag ett meddelande till dem båda och fick ett snabbt svar från Dana, min halvsyster. Vi slog till direkt och började jämföra anteckningar, även om mina sidor var tomma. Hennes mamma hade också gått bort och lämnade bara lite information om vår pappa. Ingen av oss har haft kontakt med den andra halvbrodern men Dana kände till en äldre halvsyster som hennes mamma hade nämnt.

Vänta, va? 4 halvsyskon från 3 olika kvinnor på enbart vår pappas sida och över 12 år mellan äldsta och yngsta! Hur många fler kan det bli? Vem var den här killen och hur många andra kvinnor kan ha blivit charmade av honom? Danas mamma hade bekräftat hans musikaliska bakgrund, men detaljerna var vaga. Jag bestämde mig för att han hade ett lite för färgstarkt förflutet och fokuserade all min uppmärksamhet på min mamma. Varför har det inte funnits några DNA-kopplingar på hennes sida? Var var hon?

Dana pekade mig I riktningen mot DNAngels, en ideell organisation som hjälper adopterade att hitta sina biologiska familjer. Genom Danas uppmuntran skickade jag ett meddelande till deras organisation, gick igenom screeningprocessen och fick den spännande nyheten att de hade accepterat mitt fall.

DNAngels rekommenderade att ladda upp till MyHeritage

Mitt researchteam byggdes och de började sitt arbete direkt. Datumet var den 19 mars och deras ansträngningar måste ha varit outtröttliga eftersom de började hitta resultat inom några dagar! Så mycket information strömmade in om min far, allt tack vare researchteamet! Vi upptäckte att han verkligen var med i en handfull framgångsrika band i Memphis-området och var till och med med i en bok, Garage Bands of Memphis, tillsammans med musiker som Sam and the Shams och andra. Han var en gitarrist, vilket visade att mina adoptivföräldrar hade rätt om hans musikaliska bakgrund. Allt detta var fascinerande, och jag var så glad över att få informationen om honom och halvsyskonen som jag kände till, men var var min mamma? Mitt team förklarade att det verkade som att folk på hennes sida inte testade. Jag blev besviken eftersom hon var anledningen till att jag började denna resa.

Mitt team frågade om jag skulle vara bekväm med att använda ytterligare en DNA-plattform, vilket igen fick mig att stanna upp. Skulle det ens spela någon roll? Min mamma verkade nästan inte existera vid det här laget, och återigen, är det säkert att fortsätta använda dessa webbplatser och ge åtkomst till främlingar till min information? Men jag ville verkligen hitta henne, och främlingar började kännas mer som familj ändå, så jag gick med på att ladda upp mitt DNA till MyHeritage.

Ladda upp DNA till MyHeritage

Det var det bästa beslutet, eftersom det kopplade mig till min mammas sida! MyHeritage klarade det! Mitt team kombinerade alla resultat och använde sina unika talanger och intelligens för att börja sätta ihop mitt släktträd med hjälp av information från kusiner till min biologiska morfar. Mitt i detta fanns en kvinna med ett namn som var extremt nära det som min adoptivfar hade skrivit ner. Endast mellannamnet var felstavat med en bokstav. Det kunde inte vara sant att detta var hon! Det finns inte en chans att DNAngles kunde ha hittat henne så snabbt. Det kunde helt enkelt inte vara hon!

Det var inte 100% säkert att det var hon, men mycket troligt. Med tanke på denna möjlighet blev jag fylld av ångest. Ska jag ta kontakt med den här personen som kanske eller kanske inte är min biologiska mamma? Hon kan ha varit så svår att hitta eftersom hon kanske inte ville bli hittad. Skulle jag störa hennes liv genom att komma indundrandes som ett godståg? Skulle hon vilja ha ett förhållande eller ens svara? Skulle hon tro att jag vill ha något materialistiskt av henne? Det visade sig att hon också hade en bror och en syster, mycket yngre än hon själv. Jag snokade på sociala medier och upptäckte systern. Ska jag skicka ett meddelande till henne? Eller kanske hon inte ens vet att jag existerade ännu, och på så sätt förstöra min potentiella födelsemammas liv på ett annat sätt?

Jag kommer aldrig att glömma orden: ”Det ser ut som att du hittat henne”

DNAngels lyckades hitta och skicka mig flera möjliga kontaktuppgifter för Debi, kvinnan som troligen var min mamma. Allt från eventuella mejladresser till hemadresser och telefonnummer. Jag blev förvånad och plötsligt insåg jag att möjligheten fanns, att alla mina frågor kunde besvaras. Så efter att ha skrivit ett mejl som jag försökte formulera så försiktigt som möjligt skickade jag det till två möjliga adresser och väntade nervöst. Det gick några dagar utan svar. Jag bestämde mig för att skicka ett brev via posten till en av adresserna. Jag vågade inte ringa på grund av rädslan för att sätta henne på plats. Jag listade alla olika sätt hon kunde kontakta mig på och försökte förklara att jag bara ville ha grundläggande information och, om inte annat, bara ett svar att hon inte vill ha kontakt så jag visste att det var hon och skulle sluta leta. Jag frågade också om hon var personen jag sökte efter och i så fall var vänlig nog att informera mig.

För varje dag som gick ökade min ångest och jag försökte att inte få upp mina förhoppningar. Jag förberedde mig på att om det här var hon kan hon bli överväldigad och inte svara på något sätt. Sedan hände det omöjliga! Ett röstmeddelande kom från en snäll kvinna som sa att hon fick ett brev från någon som letade efter sin biologiska mamma, och hon uppgav min födelsedag – jag hade bara avslöjat året. Hon sa följande sex ord som jag aldrig kommer att glömma: ”Det ser ut som att du hittat henne.”

Vicki och hennes biologiska mamma Debi

Jag kan inte förklara mitt svall av blandade känslor, allt från upprymdhet till nervositet till försiktighet. Det här händer, men vill jag bjuda in den här personen i mitt liv? När dessa hjul väl sätts i rörelse finns det ingen återvändo. Jag satt med min telefon i handen, tårar i ögonen, skakade av osannolikheten i det hela. Jag tog mod till mig och ringde tillbaka till henne, men hon svarade inte. Jag började fundera på möjligheten att hon kunde ha ändrat sig. Jag sov inte mycket den natten och vägde de olika resultaten av det som hade hänt. Men nästa dag ringde hon och sa: ”Vad tog dig så lång tid?”

Svaren på alla mina frågor

Vi tillbringade de kommande månaderna med att lära känna varandra, och jag vet nu också så mycket om min biologiska far. Mina halvsyskon vet nu också mer om vår biologiska far, tack vare Debi. Hon höll mig aldrig hemlig för sina nära och kära, men lovade att hon inte skulle försöka hitta mig utan skulle ”vara här om jag någon sin hittade henne.” Hennes mamma gjorde det klart att hon inte skulle vara en del av hennes liv om hon hade mig vid tjugoett års ålder. Debi tackade nej till  min biologiska fars frieri på grund av hans musikerlivsstil och försökte uppfostra mig i två år, men att göra det ensam visade sig vara svårt. Detta förde henne till det extraordinära och kärleksfulla beslutet att hon ville ha mer för mig. Debi kände sig säker på sitt beslut och kärlek till mig och överlämnade mig till barnhemmet.

Debi kom och hälsade på mig efter att ha korresponderat i en handfull veckor. Vi åt middag med min adoptivfamilj och hon verkade så glad över att de var så underbara. Hon kunde se var jag växte upp, gift mig och var jag arbetar. Hon träffade mina döttrar och min man. Hon var aldrig gift och fick aldrig några andra barn, och det gjorde inte hennes syskon heller, varför hon var så svår att hitta – men tack vare denna nya koppling har hon en dotter, svärson och barnbarn! Jag pratade med hennes syster, min biologiska moster Lisa Jo, och ska snart besöka henne.

Tack vare DNAngles har jag nu svaren på alla mina frågor. Jag behöver inte längre markera ”okänt” på medicinsk historia. Ja, jag liknar henne. Enligt min familj har vi samma sätt. Vi har till och med samma smak i smycken. Efter Debis besök, när vi kramades hejdå, grät hon en lång stund. Jag sa till henne att hon gjorde bra ifrån sig och att allt hon ville ha för mig hade gått i uppfyllelse. Vi fortsätter att hålla kontakten och jag kommer att besöka henne i sommar.

Tack, DNAngels och MyHeritage, för att ni förändrade mitt liv! Ni är inte längre främlingar och researchers utan en familj som ger det bästa stöd en person kan önska sig!

Stort tack till Vicki för att du delar hennes otroliga historia med oss! Om du också har gjort en fantastisk upptäckt genom MyHeritage vill vi gärna höra om det. Skicka det till oss via det här formuläret eller maila oss på stories@myheritage.com.