Spöken, gastar och gengångare

I det gamla bondesamhället var vidskepelser en del av vardagen och man trodde både på spöken, tomtar och troll. Det gällde att hålla sig väl med dessa väsen, och enligt folktron fanns det ritualer att vidta för att slippa undan dem. I gamla rättegångsprotokoll kan man läsa om personer som anklagades för trolldom och svart magi – inte förrän 1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom i Sverige. Är du nyfiken på dina släktingar som levde då?
Beställ ett gratis provabonnemang hos MyHeritage!

Odöpta barn, vuxna som tagit sitt liv och de som begått grova brott begravdes utanför kyrkogårdens murar. Var de missnöjda med begravningsplatsen kunde de komma tillbaka och spöka.

Det finns många nedtecknade berättelser om spökerier. Det var mörkt och man bodde ensligt – skrock, skrönor och påhittade historier skrämde både barn och vuxna. Bara några generationer tillbaka trodde alla på det här. Det kusligaste man visste var att de döda kunde gå igen. För om inte en död blivit begravd på rätt sätt och fått frid kunde den komma tillbaka och spöka. Det var endast de som blev begravda i vigd jord på kyrkogården som fick ro. Mördare och de som begått självmord hade brutit mot Guds lag och förtjänade inte att komma till himlen. Därför begravdes de utanför kyrkomuren. 

Döda som gick igen

Man trodde på flera olika typer av dödsväsen, och brukade dela in dem i tre typer – spöken, gastar och gengångare. Det var ingen tydlig gräns mellan dessa, det gemensamma var att de var döda personer som gick igen. De visade sig för folk, ofta på natten. Ibland hade de ett budskap andra gånger ville de skrämma eller trösta sina offer. Det var också vanligt att de ville få hjälp att begravas på kyrkogården.

Den döde var ofta knuten till en viss plats som den ville återkomma till efter döden. Vid begravningar kunde ibland kistan bäras ett varv runt graven för att den döde inte skulle gå igen. Kyrkogårdar, gamla slagfält, slott, gamla hus och galgbackar var särskilt hemsökta – platser med en gammal historia som förknippas med död och elände.

Enligt gammal folktro är spöken avlidna människor som visar sig som ljusa, suddiga varelser.

 Spöken som skräms

Spöken var man väldigt rädd för. De var ljusa, suddiga gestalter utan ansiktsdrag, och svåra att känna igen. De flöt fram och kunde hoppa över hus. Anledningarna till att någon ville stanna kvar och spöka var många. Kanske ville de inte lämna något de ägde eller ville de vaka över en anhörig. En person som var ond i livet kunde vilja komma tillbaka och spöka bara för att fortsätta skrämmas och sprida skräck även efter döden. 

Om man såg ett spöke skulle man inte berätta det förrän nästa dag, annars kom spöket tillbaka för att skrämma en. Man skrämde barnen med att spöken kunde komma om de inte uppförde sig väl. Och många, både barn och vuxna, vågade inte gå ut när det var mörkt. Vissa platser var kända för att det spökade – till exempel gamla, övergivna hus. Än idag är många rädda för mörker och spöken, och man talar om spöktimmen, spökhus och att det spökar. Spöken kan även vara ett samlingsnamn för alla väsen som går igen.

En typ av gastar var mylingar – små spökbarn. Man trodde att det var barn som dödats av en ogift moder för att undkomma skammen.

Gastar som vrålar

Gastar gav sig tillkänna genom fruktansvärda vrål om natten, och kunde hänga sig på en vagn så att hästen inte orkade dra den vidare. De hade förlorat sin personlighet och man kunde inte känna igen vem de varit när de levde. Oftast var det någon som dött en våldsam död som en stupad soldat eller ett mordoffer som inte begravts i vigd jord. Det kunde också vara drunknade sjömän som flutit iland och begravts på stranden. De senare kallades strandgastar och kunde hoppa upp på ryggen på den som hade otur att gå förbi på natten.

I kyrkogårdsmurar har man hittat rester av barnskelett, troligen gömda av ogifta mödrar som försökt ge sina dödade barn en plats i himlen. Barnliken kunde också gömmas under golvplankor, i skogen eller i ett kärr. För att hindra barnet från att gå igen kunde man lägga ett järnföremål på dem, till exempel en sax. Om barnen gick igen kallas de här gastarna för mylingar. De kunde prata och sökte upp människor för att berätta om sitt hemska öde. En myling kunde växa upp till en gast. Den som rörde vid en gast eller blev fasthållen blev sjuk – det kallades att bli gastkramad.

En gengångare kunde vandra samma väg i hundratals år.

Gengångare som vandrar

En gengångare hade kvar sina personlighetsdrag och kunde kännas igen om den visade sig. Men det var inte alla som såg den, oftast bara de som ansågs synska. Gengångaren hade något ouppklarat i jordelivet som den ville lösa och anledningarna varierade. Kanske var den missnöjd med begravningen och det den fick med sig i kistan, hade en oavslutad kärlekssaga eller ville visa någon var de gömt sina pengar. Om det var någon som mördats och mordet inte var uppklarat kunde den komma tillbaka efter döden för att försöka visa vem mördaren var. Döda barn kunde gå igen om föräldrarna sörjde för mycket. Om det var en kvinna som dött i barnsäng kunde hon vilja komma tillbaka som en gengångare för att se till sitt barn. Gengångare brukade vandra samma väg varje gång de visade sig.

Tron på spöken har förekommit i alla tider, och berättelserna om osaliga andar är många. Säkert berättade dina släktingar också spökhistorier när de satt runt elden på kvällarna.

Är du nyfiken på vilka dina släktingar var? Beställ ett gratis provabonnemang hos MyHeritage!