Husmorsboken kastar ljus på en bortglömd arbetsplats

Detta inlägg är baserat på en artikel först skriven på norska. Du kan läsa orginal artikeln på abcnyheter här

De första decennierna efter andra världskriget kan kallas husmors/hemmafru period i skandinavisk historia, då de flesta gifta kvinnor inte arbetade utanför hemmet. I Sverige växte andelen hemmafruar från 930 000 år 1930 till 1 148 000 år 1960. Mellan 1945 och 1970 var husmor helt enkelt definitionen på en gift kvinna i Norge. Under 1960 arbetade hälften av norska kvinnorna hemma.
Iris Furu som har skrivit ”Husmorboka, ger oss en insyn i vad hon kallar Norges glömda arbetsplats.

Hon säger till ABC News:
– För min mor- och farmor var förklädet en arbetsdräkt, vilket var något jag aldrig tänkt på förr.
Boken är dedikerad hennes egen mormor och farmor.

–Det finns ett uttryck ’först upp och sista till sängs’, och jag är ganska säker på att detta är lämpligt för att beskriva en hemmafru. Deras uppgift var att vara där för alla andra, från det att de steg upp till det de gick och la sig, förklarar Furu.

-Hennes dag var mycket lång och kretsade kring det de andra i familjen såg på som självklarheter – så som rena och hela kläder och att måltiderna kom vid rätt tidpunkt. Summan av allt hon gjorde var så uppenbar för alla runt omkring, eftersom den utgjorde grunden för det dagliga livet för folk flest, tillägger författaren.

Före kriget var det vanligt att ha en piga. Dessutom hade folk större hus som de ofta delade med en förälder eller sjuka familjemedlemmar som de gav stöd. Efter kriget försvann pigorna och många unga par flyttade till små lägenheter där de grundade självständiga familjer. Dagisen var få, och det var nästan omöjligt att göra plats för en normal familj. Detta innebar att efterkrigshemmafruarna stod mer eller mindre ensamma för hushållsarbetet och barnomsorgen. Som hemmafru var man på jobbet varje dag året runt.

– Det fanns alltid något mer som kunde göras, och när man inte har en reglerad arbetstid, så är man aldrig riktigt ledig. Då är det ditt samvete som styr när du slutar att arbeta, säger Furu innan hon fortsätter:

– Många kände nog mycket pressen om att de tog sig en paus. Om de tog sig en paus så var det en halvtimme med göromål som kunde ha varit gjorda och som måste tas igen efteråt. Jag för min del är jag glad att jag inte har den pressen hängandes över mig hela tiden.

Livet som hemmafru var inte oproblematiskt. Hemmafrun var ekonomiskt beroende av sin make och därför sårbar om äktenskapet upplöstes.
Furu understreckar till ABC News:
– Om vi tittar strängt marknadsekonomiskt på det, så kan man säga att officiellt hade hemmafruar inget värde. Trots att de var i arbete varje dag under hela året, fick de varken lön eller pension.
Men inom vissa områden hade de både makt och socialt inflytande.

– Vi har inte en basar i Norge där kvinnor inte har varit inblandad. De var aktiva inom missionsföreningar, frivilligarbete och många drev barnparker i regi av den gamla Husmors Förbundet, säger författaren och fortsätter:

– Men de var inte minst en kundgrupp som mycket väl visste var skon tryckte, vilka hjälpmedel som behövdes i ett modernt hem och många kvinnor hade sin högra hand på ratten när det gällde ekonomin i hemmet.

I 2012 gav Förstaamanuens Anne Marit Myrstad från institutet konst och media vetenskap vid NTNU ut boken Husmora i fokus. Den norske husmorsfilmen 1953 -1972.
Tidigt på 1950-talet uppstod begreppet ”husmorsfilmer.” Det var filmer som vände sig direkt till hemmaarbetande kvinnor och finansierades av ett antal kommersiella aktörer som bidrog med sina respektive fem minuter långa reklamsnuttar.
Syftet var att, med underhållningsinslag som dragplåster, informera hemmafruar om den tekniska utvecklingen inom hushållssektorn.

Filmerna produceras på 50- och 60-talet, och förmedlade bilden av hemmafrun som hemmets centrala person, dess ekonomiska chef, socialarbetare, hälso- och säkerhetschef och kulturella rådgivare.
Mot slutet av 1960-talet smyger det in en mer didaktisk ton mot hemmafruar, som nu även måste passa på sitt utseende.

Så hur skulle en hemmafru ha reagerat om hon förirrade sig in i en tidsmaskin och plötsligt befann sig i ett genomsnittligt skandinaviskt hem år 2016?
Iris Furu tror att frånvaron av textilier är något dessa hemmafruar skulle finna mycket märklig.
– För min generation är det ganska vanligt att inte ha gardiner, och det finns inte många som har dukar på bordet. De som har gardiner, byter dem mycket sällan, inte ens till julen. För min mormor och farmor var det en naturlig del av vad man gjorde i december: Man bakade kakor, köpte julklappar och hängde upp julgardinerna. Så var det bara, och vad vi har valt att skära ned på tror jag skulle överraska hemmafruarna.
– Och då skulle jag tro att om de flesta av oss såg på våra hem från en sextiotals hemmafrus perspektiv, så skulle vi nog känna att det var något mer än bara julgardiner som saknades. Oavsett hur länge sedan det är, så är det för lång tid sedan, skrattar författaren.

Furu tycker att det är lätt för oss att peka på alla de små saker som ingick i hemmafruns dagliga uppgifter och tycka att de kan verka ynkliga.
– Vad jag försöker få fram i min bok, är just att den kompetens och know-how de hade var otroligt detaljerad – de var de experter på både krukväxter och städning i hemmet, men även på fläckborttagning och hur man skulle behandla kläder, och de hade en mängd tips och tricks som jag märker att jag ganska ofta själv skulle haft. När jag köper mig en ylletröja och det blir hål på ärmen, då är jag hjälplös. Vi kanske skulle se mindre av dagens konsumtionssamhälle om vi visste hur man stoppar en trasig tröja? Vi prioriterar helt annorlunda i dag, vi har finansiella muskler att köpa oss bort från den hjälp som de utfört tidigare, säger Furru.

Iris Furu har genom arbetet med boken insett hur mycket hemmafruarnas och hennes egen mormor farmors tillvaro kretsat kring att de först och främst hela tiden var där för andra.
Det var inte hemmafruns behov som stod i centrum. Hon skulle stå som navet i det hjulet som var en kärnfamilj och lägga till rätta för att de andra kunde blomstra, gå i skolan och arbete, säger hon och avslutar.
– Vi som är resultatet av det har kanske glömt att se på, henne som var ensam hemma under dagen och gjort detta möjligt för oss.